Det är tisdag kväll. En man ringer till Sveriges Television. (Jo, det händer) Han tycker inte om att det är allsång på tv.
-Allsång är väl trevligt, blir svaret.
-Det är för mycket allsång, kontrar mannen.
-Men det är ju hela meningen med programmet.
-Nu förstår jag inte, säger mannen som börjar bli än mer irriterad.
-Det är ju ett allsångsprogram, svarar medarbetaren.
-Den varningen har gått mig spårlöst förbi, säger mannen än mer frustrerad.
-Vi ska väl inte behöva varna för ett allsångsprogram. Nu driver ni allt med mig, säger medarbetaren som börjar ge upp.
-Jag bor ensam, har ingen sångröst och därför blir min ensamhet än mer påtaglig när jag ser och hör alla glada människor på tv.
-Byt kanal, hör han varefter samtalet bryts med ett klick.
Så långt samtalet med SVT.
Men om mannen istället hade ringt en kvällstidning hade resultatet kunnat bli ett helt annat.
”Kritiken mot allsången och SVT”.
”Trögt manus, smärtsam humor och bristande mångfald”.
”Hur länge har den här allsången på skansen hållit på!?”
”Dummaste jag sett på länge”.
”Mellansnacket är ju oooolidligt.”
”Vart är mångfalden? Titta på publiken! Titta på artisterna! Saknar hela Sverige”.
”Sanna Nielsen har dock pojkvännen Joakim Ramsell på plats som stöd. Han sitter långt fram i publiken.”
De sistnämnda citaten är hämtade från Expressen som i sin tur har citerat sociala medier och då företrädesvis Twitter.
Mannen som inte gillade allsång behövde således inte ens ringa till kvällstidningen.
Du lättar dina känslor på sociala medier så är du numera garanterad såväl rubriker som genomslag. Sociala medier har tyngd och slagkraft. Varför??? När nyhetsmedia slimmar personalstyrkan är det lätt och kostnadsfritt att ersätta avlönade och utbildade kritiker (journalister) med ett allmänt tyckande på sociala medier.
Vart tog kvalitetstänkandet och seriositeten vägen? Jag är gammal nog att minnas när kvällstidningars redaktioner fnös och skrattade åt veckopressen som t ex Svensk Damtidning. Men det var då!
