Människan har genom alla tider haft en tro. Inte minst har folktron haft stor utbredning. Det handlade förr om människor som levde sina liv i tung kamp och som i natur och religion sökte hjälp och bundsförvanter. Deras öden kan vi i dag bara ana på fritidsnöjen som tidigare varit fattigdomens boplatser.

Det ska kort handla om två av mina förfäder – min fars morfar August Andersson (1866 – 1931) och hans far Anders Nilsson (1842 – 1906). Båda var bosatta i skogen söder om Blanksjön vid Sjöarp utanför Bräkne-Hoby.

För dessa två och för många andra var det Näcken, Oden och Skogssnuan som man skulle hålla sig väl med annars kunde det sluta riktigt illa. Oden är den högsta guden i nordisk mytologi.

Här är några exempel på deras kontakt med Näcken och Skogssnuan, snuan kallad.

Anders var skräddare och duktig musikant. Han spelade klarinett. En natt vid midsommartid var han på väg hem genom skogen. Han blev förföljd av två vargar i höjd med Blanksjön. Han hade hört att man kunde betvinga djur genom musik. Vargarna tycktes lyssna men fortsatte att följa efter honom.

Han vände sig om och gick baklänges spelande på klarinetten. Han kom nämligen ihåg den kraft som ligger i allt som är bakvänt. Vargarna blev visserligen vilsna i ögonen men gav inte upp förföljandet. Det var då han kom på att spela en melodi som Näcken lärt honom – och se då gav Vargarna sig iväg.

En annan gång var Anders ute på sjön och fiskade. När han kom förbi en holme upptäckte han två fioler liggande på berghällen.  En av fiolerna var helt vanlig medan den andra glänste av guld. Eftersom han själv bara spelade klarinett hämtade han snabbt upp sonen August som fick följa med i båten. När de kommer fram till fiolerna hördes Näckens röst säga:

Välj den rätta!

August lät den gyllene fiolen ligga och tog den andra- och den fick han behålla ty den i guld var naturligtvis Näckens egen. Hade han tagit den hade han följt med dess ägare i djupet och inte fått behålla ens sin egen själ. August blev med åren en erkänt duktig speleman och tillsammans med fadern blev de båda ofta anlitade bygdespelmän.

August växte upp och bildade familj och levde sina dagar i torpet på Runamo som fortfarande finns kvar. En gång i veckan gick han till fots till Ronneby för att handla. Han gick den gamla leden som var landsväg innan Kristian IV drog sin militärväg genom det obebodda Hoby skog.

En vinterdag gick han samma väg som många gånger tidigare. Det blev kväll men ingen August dök upp. Frågan ställdes genast – hade han blivit förvillad och då naturligtvis av Skogssnuan? Det hade börjat snöa och letandet utefter vägen gav inget svar. Sökandet avbröts.

Dagen efter fortsatte letandet och då upptäckte någon en ovanlig snödriva. Där under snön låg August. Han hade fått hjärtslag. Snuan ansågs oskyldig.

August bars upp på sin loge där han bisattes. Och när han bars ut skulle det sjungas en psalm och drickas ett glas vin. Men det måste också hållas ett tal och den lotten föll på grannen Alfred. Talet kom att handla om att sova mellan vita lakan.

Det var nämligen så med August att han alltid velat vara lite förnäm. Redan som liten pojke hade han sagt att han skulle bli en fin karl. Hur fin? Ja, åtminstone så fin att han som stor skulle få sova i en fin säng. Inte under bolster utan mellan vita lakan. Och så blev det. August hade ju lagt sig att sova mellan vita lakan nere i hejan som himlen bäddat utanför hans hus.

August blev 65 år och hans far Anders 64.