Etikettarkiv: Räddningshelikopter

Ronneby kan missa helikopterbasering

Publicerat av

I juli 2015 ansågs allt vara klart att Ronneby skulle bli en av Sjöfartsverketas fem baser för räddningshelikoptrar. Sådana positiva signaler blev nämligen resultatet av ett möter mellan kommunstyrelsens ordförande, Roger Fredriksson, m, och Sjöfartsverkets Noomi Eriksson, stf generaldirektör. Ronneby hade fått rollen som samordnare för att lösa hangarproblematiken som då varit en tvistefråga en längre tid.

Personer med viss insyn i hangarfrågan är i dag bekymrade för att planerad basering i Ronneby ska gå om intet. Sjöfartsverket har enligt uppgift tackat nej till att använda den militära helikopterhangar som är under uppbyggnad och som tämligen snart ska kunna tas i bruk.

Man anser det vara misshushållning med statliga medel att Sjöfartsverket i stället vill bygga en egen hangar.

För att i någon mån räta ut frågetecknen kring ekonomin är det så att Fortifikationsverket, som är ägare till den militära hedlikopterhangar som nu byggs, vill ha ca 80 miljoner av Sjöfartsverket för att upplåta lokalerna. Denna kostnad motsätter sig Sjöfartsverket och pekar på att man kan bygga en egen hangar för en betydligt blygsammare kostnad, nämligen ca 20 miljoner kronor.

Sjöfartsverket anser att man inte alls behöver samma rigorösa säkerhet i tak och väggar som militären vilket förklarar skillnaden i kostnad.

Det är bl a militärens nyligen genomförda riskanalys som har medverkat till att det också har satts käppar i hjulet när det gäller var Sjöfartsverket ska kunna uppföra sin hangar. Eftersom F 17 med sina anläggningar utgör ett direkt mål vid ett angrepp önskar Sjöfartsverket uppföra sin hangar i utkanten av flottiljområdet.

Man har bl a pekat på ett markområde i norra delen men då uppstod problem med backsvalor och skyddsvärda grodor. En utredning om dessa varelser skulle ytterligare fördyra bygget av en helikopterhangar.

Bygget av en helikopterhangar handlar således om såväl ekonomi som säkerhet. Samtidigt har det nu höjts röster om sparkrav inom Sjöfartsverket och då kan det bl a handla om att skära ner antalet baser från fem till fyra.

Dåligt väder stoppar inte en hjälte

Publicerat av

I veckan har jag träffat en hjälte. En ödmjuk och ganska lågmäld hjälte. Dessutom ganska kortväxt. Jag träffade honom när Quintus 72, en regionförening som ingår i Svensk Flyghistorisk Förening med nästan 6000 medlemmar från hela landet, arrangerade ett föredrag om helikopter 4.

Det handlar om Herman Pålsson som under sitt aktiva liv har varit flygare. Ordet aktiv känns i underkant när man vet att han enbart som pilot på räddningshelikopter (Hkp 4) har drygt 4 000 flygtimmar och att han flugit räddningshelikopter i 26 år.

För Herman Pålsson och hans besättning fanns inget dåligt väder.

img_0884

Herman Pålsson i samspråk med imponerade Micke Berglund, till höger, och bloggaren i mitten. Foto: Klas-Göran Svabre.

-Olyckor inträffar mestadels när vädrets makter ställer oss inför prövningar. Hur skulle det sett ut om vi vägrat att ens försöka när mestadels nödställda till sjöss behövde hjälp. Vi var tränade för sämsta tänkbara situationer och vi klarade uppdragen, berättade Herman Pålsson som efter föredraget blev ”stormad” av deltagarnas många frågor.

Otaliga är de uppdrag som Flygvapnets räddningshelikoptrar utfört genom åren med skiftande resurser och många gånger med sina egna liv som insats. Ett exempel:

”Ett uppdrag i slutet av april. Tre personer räddades från en förlist, nedisad segelbåt under mörker, snöglopp och isbildning.”

dsc05429

Citatet hämtat från en artikel som Herman Pålsson själv skrev i ”Bredåkrabladet”, medlemstidning för F 17 Kamratförening. I besättningen den gången ingick, Lars Karlsson, värnpliktig ytbärgare, Herman Pålsson, förare och besättningschef, Erik Lundberg, navigatör, Leif Classon, förare och Jan Pettersson, färdmekaniker.

Flygvapnet började med dygnet-runt-beredskap med räddningshelikopter 1967. F 17 fick sin HKP 4 A 1966 och då med nummer 92. Från början hade man enbart haft beredskap under den tid som respektive flottilj hade flygverksamhet. Då var uppdraget enbart inriktat på att rädda egna piloter. Senare utökades räddningsverksamheten till att även gälla civila uppdrag mestadels för att undsätta nödställda i Östersjön.

Många insatser gjordes också med direkta sjuktransporter från Blekinge till Lund. Många liv räddades genom dessa insatser. Senare blev det inte längre tillåtet för försvaret att genomföra sådana transporter. Verksamheten flyttades över till den civila marknaden.

I dag belönas årligen s k vardagshjältar. Jag vet att Herman Pålsson och hans kolleger några gånger uppmärksammades internationellt med olika utmärkelser men civil uppmärksamhet var då mer sparsamt även om ett otal tidningsartiklar har skildrat de bragder som utfördes när ingen annan hjälp stod att få.

herman-palsson-2

Herman Pålsson på sin mångåriga arbetsplats, HKP 4. Foto: F 17

Herman Pålsson har av naturliga skäl inte total koll på hur många människoliv han har räddat genom åren och jag tror inte han heller är den person som fört sådan statistik. För honom och kollegerna var det en självklarhet att uträtta det man tränat för. Med andra ord, mycket träning med instrumentflygning i svårast tänkbara väderförhållanden.

Herman Pålsson började i flygvapnet 1955. Han kom till F 17 i Kallinge 1957 för att flyga A 32 Lansen. Han blev flygräddare 1966. Dessförinnan hade han hunnit med FN-tjänstgöring i Kongo 1961. Han gick i pension 1992.

HKP 4, som också gick under benämningen ”Bananen” på grund av sin kroppsform, gjorde sin sista flygning till Malmen den 5 december 2007. Den landade för sista gången klockan 11.30 och avslutade därmed en långvarig epok inom flygvapnet. Helikoptern kallades dessutom för ”Bettan”.

Hur vet jag detta? Jo, givetvis efter att ha lyssnat på och genom åren läst artiklar signerade av Bengt Andersson från Yxnarum. Han är ett orakel på flyghistoria och har varit medlem i Flyghistorisk Förening sedan 1970. I Quintus 72 har han naturligtvis medlemsnummer 1.

Jag behöver knappast förklara att det var Bengt Andersson och Herman Pålsson som hade huvudrollen i veckans populära träff som handlade om just HKP 4.

Bara Ronneby som vill ha helikoptrar

Publicerat av

Jag sitter i solen och känner äntligen den s k värmeböljan rulla in över kustlandskapet Blekinge. Jag funderar på den blekingska gemenskapen och ju mer jag funderar desto mer frustrerad blir jag.

Jag kan nämligen inte hitta någon logisk förklaring till varför Sjöfartsverkets räddningshelikoptrar enbart är en fråga för Ronneby kommun. För mig är det en självklarhet att hela det politiska Blekinge borde stå upp för att värna säkerheten inte minst till sjöss.

I dag är det endast kommunalrådet i Ronneby, Roger Fredriksson, som för en envis kamp med Sjöfartsverkets ledning för att behålla helikoptrarna här. På onsdag i nästa vecka träffar han ställföreträdande generaldirektören, Noomi Eriksson. Ett möte som har föregåtts av ett otal telefonsamtal dem emellan.

Roger Fredriksson gör säkert en bra insats för att säkra räddningshelikoptrarnas placering vid F 17 i Kallinge, men var finns övriga politiska Blekinge?

Var finns länets fem riksdagsledamöter? Varför agerar inte Region Blekinge? Vad säger landstingets politiska företrädare och hur djupt sover Länsstyrelsens ledning? Vi har fem kommuner i länet varav fyra av dem är kustkommuner. Varför denna utbredda tystnad och likgiltighet när det gäller att skapa trygghet i skärgården, till sjöss och på land.

Vi kan dagligen bara lita till turen att ingen allvarlig olycka ska inträffa med den rekordstora sjöfartstrafik som sker utanför vår kust. I många fall är det olja som fraktas i den livligt trafikerade farleden strax söder om Utklippan.

Naturligtvis ska räddningshelikoptrar i ett krisläge efter en sjöfartsolycka eller hämtning av sjukdomsfall ombord ha så kort insatssträcka och tid som det bara är möjligt.

Sjöfartsverket har tittat på hangarer vid Kalmar flygplats men funnit dem undermåliga och när F 17 snart får en ny hangarbyggnad för militära helikoptrar frigörs andra hangarer vid flottiljen. Denna möjlighet har ledningen för Sjöfartsverket inte ens velat tänka på. Ett politiskt spel på hög nivå med utredare som gisslan har fått gå före regional säkerhet.

Det har vid flera tillfällen varit nära ett beslut att flytta Sjöfartsverkets helikoptrar men med envist motstånd från Roger Fredrikssons sida har ett definitivt beslut skjutits upp och nu har han efter många samtal blivit garanterad att få lämna synpunkter som kan tillfogas det utredningsarbete som hittills har dolts för utomstående.

– Jag vill lyssna till krav och behov men naturligtvis också ge besked på vad vi i Ronneby kan åstadkomma för att hysa deras helikoptrar säger Roger Fredriksson.

– Det gäller givetvis också att slå vakt om viktiga arbetstillfällen men ytterst handlar det om att behålla och säkra ett viktigt räddningsarbete i vår del av regionen.

Det har tidigare genom åren gjorts stora insatser rent politiskt för att säkra räddningsinsatserna utanför blekingekusten. Då var det hög volym och riksdagsledamöter som verkligen slogs för länets säkerhet. Ett oljeutsläpp eller brand ombord på fartyg kräver snabba insatser och det är möjligt om helikoptrar snabbt kan hämta upp räddningspersonal.

Så företrädare för Region Blekinge, Landstinget och Länsstyrelsen. Var håller ni hus? Jag skulle bli djupt besviken om en så viktig fråga skulle hemfalla till lokalpolitik när det självklart handlar om regional politik.