Leo Gustavsson har lagt ner kartan

Leo Gustavsson, en av Ronneby kommuns absolut främsta idrottsprofiler, har avlidit. Han skulle ha fyllt 90 år i augusti.

Vi i gruppen som arbetade fram boken ”Skogsvandrarminnen. Orientering – ett sätt att leva” är i dag tacksamma att vi hann utnyttja Leos kunskap och minnesbank. Boken kom ut 2014 och bara något år senare fick han sviktande hälsa. Ett svårt slag för en man som var bortskämd med att nästan dagligen ta en träningsrunda i skogen.

I boken som är fylld med Skogsvandrarminnen tecknar jag följande bild av Kallingegrabben, uppvuxen i Flisan intill skolan, som blev såväl svensk mästare som landslagsman inom Svensk Orientering. På riksplanet kallades han ofta för ”Kallinge-Leo”.

Leo var född tävlingsmänniska och hade naturligtvis svårt att mäta sina krafter med de betydligt äldre grabbarna. Som åttaåring deltog han i klubbens hinderlopp. Han var då så liten att han lättare kunde passera hindren under istället för att kliva över dem.

Han avverkade sin första kompassgång som tioåring men hans tävlingsdebut kom långt senare. Förklaringen är enkel – på den tiden fanns inga tävlingsklasser för de yngsta


I dag med facit i hand står det klart att han är Skogsvandrarnas genom tiderna mest framgångsrika orienterare med ett SM-guld 1956 som kronan på verket. En bragd som på den tiden orsakade utbredd avundsjuka bland skolans elever i Kallinge där Leo då var lärare.

– Naturligtvis var vi jätteavis på de som fick ha en svensk mästare som lärare. Själv gick jag i klassen brevid, vittnar en man som har uppnått mogen ålder men ändå väl minns händelsen.

Plötsligt var kallineglöparen en rubrikernas man. Lokaltidningarna hade redan haft anledning att ofta skriva om honom men nu var det rikstidningarna som drog på. T.o.m. dåtidens kvällstidningar uppmärksammade stort det nattliga guldet på Gotland.

Expressen skrev:

”Leo Gustavsson svensk mästare i nattorientering”.

Reser till Gotland igen. Vill se hur här ser ut”.

Redan där på kvällen, i mörkret strax före midnatt den 3 november visade Leo även ledartakter. Expressen skriver:

”När alltihop var över kallades Leo Gustavsson fram till mikrofonen. Han skulle intervjuas i den kolsvarta natten men vände p´åt och höll ett glänsande tacktal till de duktiga arrangörerna”.

Expressen må vara ursäktad nu efter alla år men man stavade hans efternamn med f och inte v. Men så var han inte heller riktigt känd. Inte för rikspressen.

I Blekinge var dock Leo en fruktad men aktad orienterare som redan 1952 hade korats till Blekinges främste idrottsman och tilldelats Sydöstrans guldmedalj.

Därför var det väl inte mer än rätt och förväntat att Ronnebys starke politiker, fullmäktiges ordförande Nils Malmström ställde stegen upp till Sänksjön för att hålla tal efter SM-bragden.

Medlemmar har berättat att det i novembermörkret arrangerades en vacker och skogligt inramad högtidsstund där Leos äldre bror Ove framförde sina egna och föreningens gratulationer. Förutom då kommunens vid den tiden ovanliga uppvaktning.

Hela 1950-talet har beskrivits som Leos ”århundrade”. Det var då han fick sitt egentliga genomslag som elitidrottsman och stod på topp av sin karriär med bl.a. landslagspremiär 1951 mot Finland. Året innan hade klubbkamraten Yngve Franzon blivit föreningens första landslagsman.

Innan det framgångsrika 50-talet var till ända hade Leo dubbla landslagsuppdrag 1958. Han blev 3:a mot Danmark och 11:a i landskampen mot Norge.

Utmärkt och uppmärksammad förstärkning fick Skogsvandrarna 1959 i form av Sivar Nordström. Det året kunde Skogsvandrarna glänsa med två landslagsmän –Leo och Sivar. Dessutom blev det naturligtvis seger i 7-manna.

Leo och Sivars landslagsframgångar fortsatte året efter och de dominerade som Sveriges representanter vid tävlingar i Östtyskland.

Året efter hade Leo betydande framgångar som lagledare för Sveriges trupp till Östtyskland. Han var under många år engagerad som landslagsledare med teknikträning som specialitet. Kartritning var en annan stark sida hos Leo.