UTBLICKAR 4
Etikettarkiv: Öland
Greda löväng – lockande rikedom
Rikedom behöver inte alltid vara förknippad med pengar. Vår svenska natur, på många platser fredad, är en rikedom i sig. Den skänker oss ögonfröjd och lockar människor till långa resor för att uppleva unik växtlighet.
Öland är en ö som nästan utövar magnetisk kraft på människor runt om i Europa som personligen vill uppleva allt det vackra som finns. Södra Greda löväng är en plats som utgör en lockelse av högsta rang.
När vi, ett mindre sällskap, besöker platsen är vi långt ifrån ensamma. På en stig som alla följer för att inte trampa ner det vackra, möter vi ett sällskap från Skottland. Ett annat par kommer från Örebro. Alla är vi seniorer av skiftande ålder men med ett och samma intresse, att få vandra i Carl von Linnés fotspår.
Mitt på en blomstrande äng är det lätt att för en stund få nya vänner. Man utbyter tankar och ställer frågor. Tjock eller mindre litteratur plockas upp ur ryggsäckar och man pekar och hjälper varandra. Tro inte att det räcker med att dokumentera med kamera, nej, här antecknas noga vad rariteterna heter på såväl svenska som latin.
När jag studerar mitt eget lilla sällskap kan jag inte låta bli att med några bilder registrera hur det ser ut när jakten är som intensivast. Alla letar men kanske på olika sätt och väderstreck men till slut utropar någon – här! Titta, här är den. Dagen är räddad. Vi trodde först att den var överblommad men här står den i sin fulla glans.
Någon lyfter blicken och utbrister:
-Ser ni eken?!
Alla lyfter blicken och rätar på ryggen. Någon ligger kvar och kryper på marken för att plocka bort några grässtrån för att växten ska komma till sin rätt.
Eken är verkligen säregen där den står i den svaga lutningen, som ett paraply breder den ut sina långsträckta grenar och blir till ängens överhuvud.
Solen gör att ängens nästan överdådiga rikedom blir till en fulländad plats för naturlyriker som för länge sedan har glömt tid och rum. Det känns nästan andäktigt att få vistas i detta rum som våra svenska myndigheter haft klokheten att freda för framtida generationer. Att det på platsen finns flygande rariteter gör upplevelsen total.
I luften pilar svalor och tornseglare och i trädens lummiga grönska sjunger halsbandsflugsnapparen sin lite kärva visa tillsammans med lövsångare och trädpiplärkor.
Vid ingången till Greda Löväng söker sig blicken till ett litet och ovanligt hus. Ett lusthus? Förklaringen får vi av Länsstyrelsens text:
” I lövängens norra del finns en mindre byggnad som kallas fårhuset. Byggnaden fanns här redan i början av 1800-talet och har främst nyttjats som förvaringplats för redskap och seldon. Troligen också som skydd vid arbetet ute på åker och äng.”
Efter ett besök på Öland med många skiftande upplevelser är det lätt att känna sig rik.
Ett tips, res gärna i sällskap med en utbildad naturguide. I vårt fall hette han Bertil Friberg. Väl beprövad och uppskattad vän.
FAKTA
Naturreservatets storlek: 3 ha, beslutsår: 1962
Syfte: att bevara en typisk löväng och dess flora, samt åsbildningen i ängen.
Området ingår i EU:s ekologiska nätverk av skyddade områden, Natura 2000.
HITTA HIT
Södra Greda löväng ligger på Ölands östra sida, cirka 20 km NO Borgholm. Från Södra Greda by finns skyltning österut till naturreservatet. Vid naturreservatet finns parkeringsplats och information.
Spåren efter Ölands järnvägar
Vid vårvandringar på Öland för att finna sällsynta och vackra växter har jag två år i rad hamnat på platser som minner om järnvägens storhetstid på ön. Den blev inte så långvarig, bara ca 60 år. Trafiken ägdes av SJ från 1947 och upphörde 1 oktober 1961.
Betydelsen av järnvägen på ön var dock stor. Det var inte enbart persontrafiken, inte minst badgäster, utan också godstrafiken med betydande frakter av sockerbetor.
Min farbror var motorvagnsförare på Öland under ett antal år. Han körde de gula och lådaktiga rälsbussarna vars upphovsman Hilding Carlsson var ett aktat namn inom järnvägen. Hans storhetstid med rälsbussarna var i början på 1940-talet.
Järnvägen på Öland hade sträckningen Näsby – Mörbylånga – Färjestaden – Borgholm – Böda. En sträcka på 151 km. Spårvidden var 891 mm och gick således under benämningen smalspår. Hastigheten var inte svindlande, endast 35 km/h.
Vid vandringar på Öland i dag påminns man på flera platser om järnvägens dåtida sträckning.
Det var mestadels långa raksträckor som gällde. Inte många berg som skulle rundas.
Vid årets vandring var det norra delen av Öland som skulle utforskas och vi övernattade på Böda hotell. Ett besök på Böda järnvägsstation var då naturligtvis ett måste. Den ligger endast 100 meter från hotellet och utgör fortfarande i dag ett vackert blickfång. Stationshuset är väl omhuldat och minner om dåtidens tänk att stationshus inte bara skulle vara funktionella utan också vackra.
Böda trafikplats anlades 1906. I uppslagsverket ”Sveriges Järnvägsstationer” och tryckt 1950 uppges att Böda 1949 hade sålt 2159 biljetter och hela 8176 godsexpeditioner. Vid den tidpunkten hade Böda samhälle ett pensionat, en droskbil, två speceri- och diverseaffärer, en manufakturaffär, kvarn och såg samt cykelverkstad. Sevärdheter då var raukar vid Byrum och fornminneskvarnar.
När järnvägen på Öland lades ner 1961 fanns det i SJ:s ägo 562 fastigheter varav ett stort antal utgjordes av stationshus av skiftande utformning.
I början av 2000-talet gjorde försök att utnyttja de övergivna järnvägsbankarna till cykel, vandrings- och ridleder. Det var dåtida Vägverket som ville se en sådan utveckling men efter 2006 dog frågan helt.
Det är lätt att i dag framkalla bilden och motorljudet från de gula rälsbussarna där de en gång vaggade fram på den smalspåriga järnvägen. I varje fall för oss som föddes på sent 1940-tal eller tidigt 1950-tal. Vi åkte med de gula lådorna på järnvägen mellan Bredåkra och Växjö.
Vill du uppleva tågnostalgi på Öland i dag ska du ta dig till Fagerrör på norra Öland. Där kan du från 23 juni åka än smalare tåg. Det är Böda Skogsjärnväg som håller liv i verksamheten. Mellan Fagerrör och Trollskogen tar det ca 30 minuter enkel resa. från
Nostalgisk industrihistoria på Öland
Att färdas den lilla och anspråkslösa kustvägen på nordvästra Öland är en lisa för själen och med total harmoni men också en resa i tiden. Utmed kustremsan ligger stenbrotten i rad, några av dem fortfarande i drift.
För bönderna var det en icke oväsentlig inkomstkälla att bryta och bearbeta kalksten. På bilden ser du en skurkvarn, den enda som finns kvar. Den uppfördes 1905 och förvaltas i dag av Åkerbo hembygdskrets som senast 2013 genomförde en restaurering av kvarnen.
Den har varit vinddriven till skillnad från äldre skurkvarnar som drevs av bl a oxar. Skurningen av stenen var egentligen en slags slipning som tog lång tid att genomföra med dåtidens teknik. Man kan ännu i dag med handkraft driva stenarna runt för att därmed uppleva själva effekten. Att driva skurverket med vindkraft måste på sin tid ha varit ett viktigt steg i utvecklingen.
Skurverket som ligger vid Jordhamn var i drift fram till 1930 då nästa utvecklingsfas tog vid med maskiner. En verksamhet som i dag kan upplevas strax söder om den väl bevarade och historiska skurkvarnen.
Länsstyrelsen i Kalmar län beskriver verksamheten på följande sätt:
”I skurkvarnar slipades kalkstenen innan den skeppades i väg. Många skurkvarnar har funnits längs Ölands nordvästkust. Den enda som idag återstår är den i Jordhamn. Det är en vinddriven skurkvarn till skillnad från de äldsta som var drivna med oxar. Invid den restaurerade skurkvarnen finns lämningar av gamla stenbrott och äldre kreatursdrivna skurvandringar.
Skurverket i Jordhamn är ursprungligen uppfört 1905. Gustav Johansson Österskogen, Persnäs, var den sista att bedriva verksamhet här och gjorde det fram till 1930. Vid denna tid tog andra maskiner över slipandet av stenen.
Att bearbeta och sälja sten var en inkomstkälla för den öländske bonden förutom jordbruket. Stenar har skurats (slipats) sedan medeltiden. Den främsta användningen för den skurade stenen var som golvbeläggning i kyrkor och bostadshus. Det vinddrivna skurverket är en vidareutveckling av en skurvandring som drevs av oxar eller hästar.
Skurverket ägs idag av Åkerbo hembygdskrets som under 2013 restaurerat skurverket med stöd från Länsstyrelsens kulturmiljövårdsbidrag. Jordhamns skurverk är byggnadsminne.”
Ölands blomprakt allas vår belöning
Vi är många som varje vår upprepar ett besök på Öland. Naturligtvis är det världsarvet och den rika naturen som lockar oss över bron.
Det känns som att komma till en plats dit allt vackert har koncentrerats. Eller ett slags Edens lustgård/trädgård om man är lagd åt det hållet.
Jag blir i varje fall andäktig och tyst inför anblicken av allt det vackra som bara finns här på ön med de rika kalkhedarna. Människor reser långa sträckor för att bl a studera rariteten ”Våradonis/ Adonis Vernalis eller som den vanligtvis kallas – Arontorpsros.
När vårt sällskap, en grupp på 13 personer, är på väg att lämna platsen för Arontorpsrosen knackar det på bilrutan. En kvinna visar att hon har en fråga. Vi öppnar bildörren och hon frågar uppjagat:
-Blommar den?!
-Visst blommar den, svarar vi unisont utan att ens nämna blommans namn. Vi vet vad frågan gäller och kvinnan skiner upp i ett stort leende och vänder stegen mot den slingrande stigen som bär fram till Arontorpsrosen.
Rikedomen är stor men det gäller att ha kunniga och pålästa vänner som kan visa dig vägen eller snarare stigarna fram till allt det vackra och sällsynta. Hur förtsiktigt du än tar dig fram i terrängen riskerar du att trampa på de små, krypande växterna som har en färgprakt som inte är likt något annat där de på den karga marken på allvaret blir till en matta av färger i alla tänkbara nyanser.
Vår välutbildade naturguide, Bertil Friberg, ligger ofta på knä med ett förstoringsglas för att rätt benämna blomman. Så små är de minsta medan andra som Gullviva och andra kända vårblommor reser sig stolt över marken i sällskap med hassel.
För vår del startade dagen med att vi tog oss till ”Gråborg” för att i naturens väldoftande ”rum” avnjuta morgonens fika och för att studera borgen och dess ängar som på ett mästerligt sätt omhuldas av Kungliga Vitterhetsakademien.
Plötsligt vandrar vi på en vidunderlig raksträcka som visar sig vara en gammal järnvägsbank där rälsbussar en gång i tiden vaggade fram genom landskapet. Mina tankar tar mig åtskilliga år tillbaka i tiden när jag satt i en gul rälsbuss som framfördes av min farbror. Nu är det en populär cykel- och vandringsled.
Det är många synintryck man får under en dag fylld av vandring med väldoftande växtlighet och att då ta sig till en ombyggd ladugård som nu utgör en populär B&B-anganläggning knyter samman dagen på ett förträffligt sätt med kamratligt eftersnack om vad vi på olika sätt upplevt.
Nästa dag ösregn, men det är en helt annan historia. Öland behöver regnet, tänkte vi positivt under regnställ.
