Moabacken väcker ungdomsminnen

När jag på jakt efter våren besöker Moabacken sydväst om Kallinge centrum blir det inte enbart en motionsrunda. Det blir med solens hjälp och lövtäckets prassel en nostalgitripp. Jag återvänder till dom riktigt unga ungdomsåren. Då allt skulle upptäckas och vi fann storheten i den obegränsade lekplats som ett stycke natur kunde erbjuda.

I dag är Moabacken räddad för framtiden. Den skyddas i sin egenskap av naturreservat sedan 2012 och omfattar 90 hektar. Nu finns det en rösad stig genom området. En vandring som bjuder på rika naturvärden i lagom kuperad terräng.

Med barnaögon sett var Moabacken en naturskatt som innehöll allt. När skolarbetet krävde att växter skulle samlas in för levande lektioner var det alltid nära till rikedomen. Det var den skogen som också under snörika vintrar bjöd på skidåkning på såväl längden som utför.

Lite längre upp i åldrarna var det naturligtvis i Moabacken vi medlemmar i Skogsvandrarna fick våra första lärorika övningar i konsten att orientera. Jag har kanske berättat det tidigare, men det var naturligtvis i denna hemtama natur vi lärde oss att leta upp kontroller nattetid. Ja, natt och natt. Vi utnyttjade naturligtvis höstmörkret för våra övningar.

Vi utgick från idrottsplatsen Jernvallen i Kallinge. Omklädningen fick ske under primitiva former. Vi orienterare hade inte tillgång till omklädningsrum. Dom var förbehållna fotbollsspelarna och låsta när ingen sådan träning bedrevs.

Vi var därför hänvisade till en liten byggnad, ganska illaluktande, som fanns mellan a-och träningsplanen. Det var helt enkelt en pissoar, i dag benämnd urinoar, med kallt cementgolv. Ingen belysning, vad jag kan påminna mig.

Varför skriver jag nu om detta? Jo, när jag i helgen besökte gamla kära Moabacken fick jag syn på två vackra små lyktor hängande i ett träd alldeles intill vandringsstigen. Kvarglömda? Använda till vad? Naturligtvis var jag tillbaka i ungdomsåren med våra natträningar. Vi använde dåtidens enkla batterier och kopplade rödlackade lampor till dom. Har nya generationer med utvecklad teknik haft liknande övningar som vi ungdomar hade på sent 1950-tal? Kanske, kanske inte. Kanske bara några lyktor i ett träd för att göra vistelsen i Moabacken än mer glädjefylld? Vad vet jag.

Jag hade blivit förvarnad av att blåsipporna är på gång. Visst fanns dom mellan och under löven. De är fortfarande små och i knopptillstånd men dom finns och inom kort blir det vackert blått i de avsnitt som ligger nära till för att fånga värmande solstrålar.

Naturreservat Moabacken invigt

Markområdet Moabacken strax väster om Kallinge har varit skyddat sedan 2012 men först nu har länsstyrelsen haft tid att märka ut ett antal stigar i området. Det är blå märkning som gäller och den finns på såväl stolpar som träd.

Du som nu blir nyfiken och vill testa den nya stigdragningen ska veta att den längsta varianten är ca 3 km. Du kan korta av och då blir sträckan avsevärt kortare. På vissa ställen är det lite ojämnt underlag varför du som är lite ovan vandrare ska ta det lugnt. Meningen är att stigarna nu ska formas av besökarnas steg.

Eftersom landshövding Sten Nordin är en upptagen man med många invigningar så har vi ett antal äldre Skogsvandrare (orienteringsklubben hette så) nu behagat inviga naturreservatet. Detta i all välmening men också för att stilla vår egen nyfikenhet. I området har vi alla i gruppen haft Moabacken som lekplats under vår uppväxttid.

Vandringen blev således till en riktig nostalgisk upplevelse med rika kommentarer till gamla torpställen, inte minst då Moatorpet som ligger utmed vandringsleden. På denna plats önskar vi också att Länsstyrelsen kompletterar med en skylt som berättar lite om människorna som en gång har bebott torpet. Det tillhörde en gång Bredåkra gård.

Strax söder om denna torpruin finns den gamla eken som förr beboddes av en och annan uggla. Nu vid uppnådd hög ålder är eken inte längre ett bekvämt tillhåll för en uggla. Nu är det betydligt mindre nedbrytare som har tagit över.

Invigningen avrundades naturligtvis med en kamratlig måltid. Denna intogs vid Skogsvandrarstugan intill Sänksjön där ett antal väl grillade korvar avnjöts. I väntan på grillningen genomfördes frågesport som behandlade områden som natur och dåtida resultat i ett antal orienteringstävlingar.

Bredåkra gård under 400 år

Gården har en anrik historia som sträcker sig från tidigt 1600-tal fram till i dag men den har genom åren också naggats i kanten av inte minst kommunala intressen men också statliga när F 17 anlades på tidigt 1940-tal.

När Ronneby kommun nu åter behöver mark för framtida byggnationer har Ronneby Musei- och Hembygdsförening påpassligt givit ut en skrift om nämnda gård. Den ägs i dag av Mats och Katarina Månsson som övertog den från kommunen 2006. Dessförinnan hade den även ägts av Kallinge kommun.

Det är föreningens Arne Enarsson som har sammanställt uppgifter från tidigt 1600-tal fram till i dag. Ett digert grundmaterial insamlat av Eric Pettersson i Kallinge Hembygds- och Folkdansgille har legat till grund för det som nu blivit en dokumenterande skrift.

Bredåkra gård har genom åren också haft ett betydande antal torp. Enligt uppgift ett 25-tal. I skriften får jag t.ex. äntligen namnet på torparen i Moabacken, Ola Svensson. När jag genom åren passerat torpruinen har jag ofta funderat på hur det kunde vara att leva just där. I Olas fall gick det riktigt dåligt. Hans jord ansågs allt för bördig och blev därför tvångsflyttad från torpet i Moabacken till betydligt magrare jord på nuvarande F 17:s markområde.

Emil på Vassatorpet är en annan torpare som inte minst vi som orienterade med Skogsvandrarna har hört talas om. Han har hävdat att han blev den siste torparen under Bredåkra gård och 1960 var arrendet 200 kronor.

Även orienteringsklubben Skogsvandrarna gynnades av ägarna på Bredåkra gård när föreningen i slutet på 1930-talet fick ta mark i anspråk vid Sänksjön för att där anlägga en klubbstuga. Föreningen fick fritt använda marken under förutsättning att skogen i markområdet inte kom till skada. Major George Nyblad hade undertecknat ett handskrivet ”avtal” den 29 juni 1943. Återfinns i boken ”Skogsvandrarminnen”.

Eftersom jag mer eller mindre har vuxit upp på Bredåkra gård med alla dess spännande sysslor är skriften en välkommen skatt. Gården, belägen endast några hundra meter från mitt barndomshem vid Bredåkra station, var en lockande plats att utforska med dåtidens alla djur och redskap

På gården bodde också en av mina bästa skolkamrater, fotbollsgeniet Kjell Johansson, Lill-Kjell kallad. De dagar vi inte rörde vid en fotboll måste vi ha haft mässlingen eller något annat viktigt förhinder. Vår dåtida fotbollsplan med en växande ek på mittplanen tillhör i dag svenska kyrkan. Kjells pappa var ladugårdskarl på Bredåkra gård och en av dem som fanns inne i ladugården när blixten antände den 3 augusti 1948. Jag var sex år då och minns dramatiken och branden som det tog en hel vecka att släcka.

Jag har också ett annat starkt minne av ännu en stor brand på Bredåkra gård. Det var när mangårdsbyggnaden brann ner 1957 på grund av ett glömt strykjärn. Sistnämnda händelse har jag fått berätta om i skriften som också innehåller berättelsen om Bredåkra skola där såväl jag själv som min far har varit elever, dessutom med samma lärare.

Nu går Bredåkra gård en oviss framtid till mötes när Ronneby kommun är i behov av mark för framtida byggnationer från Viggenområdet i Sörby till Bredåkra i norr.

Bilder: Tidig bild på mangårdsbyggnaden innan den moderniserades och fick ytterligare en vång. Brann ner 1957. Den låga flygelbyggnaden uppfördes på 1600-talet och förstördes också i branden.

Sten Håkansson, mångårig traktorförare och god vän till min familj. Här i arbete med skördetröska.

Bredåkra gårds arbetarbostäder. I huset närmast kameran växte min kamrat Kjell Johansson upp. Bostäderna är sedan länge rivna.

Varför färdigställs inte Moabacken?

Skogsområdet Moabacken väster om Kallinge blev naturreservat 2012 men fram till i dag är det endast en informationstavla som vittnar om framtida användningsområde.

I området som långt tillbaka har varit ett populärt strövområde är det planerat att stigar ska anläggas som ska kunna utnyttjas av även rullstolsburna. Men av detta har inget ännu kunnat spåras i terrängen som på många platser helt håller på att förbuskas.

Naturreservatet innehåller kulturhistoriska värden i form av fornlämningar (gravar och stensättningar från bronsåldern/järnåldern) samt kulturhistoriska spår som torpruiner, stenmurar och äldre markvägar, berättar Länsstyrelsen som är förvaltare av området.

Området beskrivs också på följande sätt:

”Naturreservatet, som är 90 ha stort, ligger under högsta kustlinjen på mellan 20 och 55 meters höjd över Östersjön. Det ligger i ett sprickdalslandskap med skogsklädda höjder och dalsänkor med åkermark. Ungefär 70 % av reservatet består av ädellövskog med främst gammal bok och ek. Tillgången på död ved är god både i skuggiga och i solbelysta lägen. Området innehåller ett flertal kända rödlistade arter, framför allt av lavar och svampar.”

Moabacken har i alla tider ända fram på 1980-talet varit barn- och ungdomars favoritplats. Fortfarande vittnar många om var hyddor byggdes på olika platser för att inte tala om djävulsklyftan. I terrängen finns också ett berg som på vintrarna användes som vågad skidbacke som i dag inte alls är så brant som då.

I detta skogsområde hade nu nerlagda orienteringsklubben Skogsvandrarna en egenritad karta som användes till träningspass för nattorientering. Vi utgick från Jernvallens idrottsplats och vi klädde om i pissoaren eftersom vi inte hade tillgång till fotbollslagens omklädningsrum.

Rakt genom Moabacken går också en gammal väg som förr sträckte sig från Bredåkra ner till i närheten av dåvarande Djupafors pappersbruk. På 1960-1970-talet var den en populär cykelväg.