Tänk vad mycket som kan förändras på åtta minuter och vad lite som kan uträttas på 81 minuter.
Jag följde på måndagskvällen allsvenska matchen Kalmar – Mjällby. Naturligtvis på tv. In på arenan kommer man ju inte. Corona sätter som bekant hinder i vägen för sådan avkoppling.
Istället är det en nu väl insutten fåtölj förstärkt med ryggkudde som blir den återkommande och alltid reserverade platsen. Dessutom aningen billigare än bilresa och inträdesbiljett. Däremot missad gemensam upplevelse med glädje och sorg. Hur du än förbereder och bullar upp i hemmamiljö kan inget nå samma trivsel som nära, nära i samvaro med likasinnade. Vi är många som nu saknar den gemenskapen.
Nåja. Till matchen som blev ett allt betydande sömnpiller ju längre tiden led. Ja, det var verkligen lidandets väg ända fram till 82 minuter. Fram till dess var det ånyo upplagt för ett oavgjort resultat. Denna gång 1-1.
Det var två lag med extremt försvarsspel som inte heller tycktes pigga på att rusa och ta initiativ.
Men tristess kan också medföra att man reser sig ur stolen. Går en runda. Blickar mållöst ut genom ett fönster och skådar skönaste konstverket; naturens eget sätt att kombinera cumulusmoln med solens speciella nedgångsstrålar. En tavla av bästa njutbara slag innan solen försvinner runt på andra sidan jordklotet.
Jag kommer tillbaka till fåtöljen. Inte ens katten har hunnit dit eller är det just av respekt han vissa kvällar undviker densamma.
Plötsligt i 82:a minuten inträder en scenförändring på planen. Kalmar gör självmål och plötsligt leder Mjällby med 2-1. Fyra minuter senare gör Mjällbys Viktor Gustafson sitt livs första allsvenska mål och det är plötsligt ointagliga 3-1. Det gör inget att solen har försvunnit och molnen samtidigt sjunkit ihop som den sämsta sockerkakan.
Fyra minuter senare i den 90:e minuter gör Moses Ogbu 4-1 efter att han lättat bollen över en utrusande målvakt i Kalmarmålet.
Plötsligt förändrades bilden och himlen, först i Johannishus och därefter i Kalmar. Måndagen den 24 augusti slutade ju riktigt bra.