Torggranen – ett träd att bedöma

”Min lilla gran, så grön och fin, du luktar gott som terpentin!

Vill ingen ha dig får jag la ta dig som rövat bort dig från skogen din.”

”Knalle Juls Vals” i C-dur med text och musik av Evert Taube som skildrar granförsäljarens möda i gången tid. En text som alldeles säkert handlade om honom själv och hans hustru Astri.

Granen har fortfarande en stark ställning i vår absolut mest omhuldade tradition som Julen utgör. En gran på torget är naturligtvis ett oavvisligt krav som myndigheter och politiker inte ens skulle våga tänka tanken på att spara in. Förr skänktes torggranarna ofta av en skogsägare. Hur det är i dag vet jag inte. Har inte heller någon betydelse, det viktiga är att den varje år pryder sin plats.

Därför är det med djup respekt för vår tradition jag nu lyckligtvis kan berätta att Kallinge torg fick sin gran på plats i måndags (27.11) naturligtvis i strilande regn. Väsentliga delar av granens nederdel skyms av kranbilen men det är en fullt medveten tanke bakom tilltaget, nämligen att ni personligen ska ta en titt på årets gran.

Förr var det närmast ett tjänstefel av en lokaltidning att inte föreviga kommunens julgranar. Numera kommer granen också i luften i form av landets modernaste flygplan, JAS Gripen, som flyger i formation och bildar just en julgran. En vacker hälsning som också påminner oss om att försvarets flyg alltid håller ett vakande öga på vad som händer utefter våra gränser, oavsett helg eller vardag.

På tal om tradition. Kan bara inte undanhålla er från vad vi några medelålders bosatta i Kallinge (i varje fall två) på tidigt 1970-tal hade för jultradition. Det var vännen Mats Harrysson och jag som årligen gjorde ett slags bedömning av det årets julgran på torget.

Mats var då inte bosatt i Kallinge, han kom hem till jul och ville då ha en guidad tur genom Kallinge. Han ville se vad som hade förändrats i samhället under ett år. Ska sanningen fram fanns det mestadels ytterst lite förändringar att visa. Däremot fanns det ett betydligt viktigare mål för vår kvällspromenad som alltid genomfördes runt midnatt efter julmat och dryck.

Det var granen på torget som var målet. Det var två varv runt granen som gällde. Ett första för att bedöma själva granens form och grenverk och ett avslutande varv för att bedöma lampornas placering och lysbarhet.

Ett år blev vi prejade av en polisbil, en stor svart/vit med mycket plåt. Den körde upp på torget intill granen och två konstaplar klev ur. Eftersom jag dagligen brukade ringa till polisen för att fråga: ”ha det vatt nått?”, jag var journalist på BLT då, blev jag genast igenkänd.

”Jasså är det du, var konstapelns första kommentar. Vad gör ni här?

Vi berättade om vår julgranstradition och de tyckte det verkade trevligt.

De berättade att en äldre dam iaktagit oss genom ett fönster i ett intilliggande hyreshus och ringt polisen. Hon befarade att vi skulle välta granen eller panga lamporna i den.

Så tokigt det kan bli, men minnet finns kvar vilket är bevis på att traditioner etsar sig fast på ett eller annat sätt, vilket är meningen med traditioner.

Varför färdigställs inte Moabacken?

Skogsområdet Moabacken väster om Kallinge blev naturreservat 2012 men fram till i dag är det endast en informationstavla som vittnar om framtida användningsområde.

I området som långt tillbaka har varit ett populärt strövområde är det planerat att stigar ska anläggas som ska kunna utnyttjas av även rullstolsburna. Men av detta har inget ännu kunnat spåras i terrängen som på många platser helt håller på att förbuskas.

Naturreservatet innehåller kulturhistoriska värden i form av fornlämningar (gravar och stensättningar från bronsåldern/järnåldern) samt kulturhistoriska spår som torpruiner, stenmurar och äldre markvägar, berättar Länsstyrelsen som är förvaltare av området.

Området beskrivs också på följande sätt:

”Naturreservatet, som är 90 ha stort, ligger under högsta kustlinjen på mellan 20 och 55 meters höjd över Östersjön. Det ligger i ett sprickdalslandskap med skogsklädda höjder och dalsänkor med åkermark. Ungefär 70 % av reservatet består av ädellövskog med främst gammal bok och ek. Tillgången på död ved är god både i skuggiga och i solbelysta lägen. Området innehåller ett flertal kända rödlistade arter, framför allt av lavar och svampar.”

Moabacken har i alla tider ända fram på 1980-talet varit barn- och ungdomars favoritplats. Fortfarande vittnar många om var hyddor byggdes på olika platser för att inte tala om djävulsklyftan. I terrängen finns också ett berg som på vintrarna användes som vågad skidbacke som i dag inte alls är så brant som då.

I detta skogsområde hade nu nerlagda orienteringsklubben Skogsvandrarna en egenritad karta som användes till träningspass för nattorientering. Vi utgick från Jernvallens idrottsplats och vi klädde om i pissoaren eftersom vi inte hade tillgång till fotbollslagens omklädningsrum.

Rakt genom Moabacken går också en gammal väg som förr sträckte sig från Bredåkra ner till i närheten av dåvarande Djupafors pappersbruk. På 1960-1970-talet var den en populär cykelväg.

Bredåkra återuppstår som tågmötesplats

Det kom goda nyheter i dag när Trafikverket på uppdrag av regeringen presenterade ”Transportplan 2018 – 2029”. En viktig investeringsplan.

Trafikverket förordar ett nytt mötesspår och hastighetshöjning på Blekinge kustbana vid Kallinge (Bredåkra) söder om flygplatsen. För denna utbyggnad satsas 103 miljoner kronor.

Viktigt är också, vilket trafikflödet på morgnar och eftermiddagar visar, att det satsas 704 miljoner kronor till fyrfilig motorväg på E 22 mellan Ronneby och Nättraby.

Tyvärr blev det ingen satsning på den länge begärda utbyggnaden av Sydostlänken mellan Älmhult och Olofström. Det blir förbättringar men ingen elektrifiering, inte heller anslutning mellan Blekinge kustbana och Olofström.

Planen gäller 2018-2029 så det gäller att vara rejält uthållig, inte minst mellan alla politiska val.

Segelflyg över Blekinge 1946 – 2011

Nu, alla vänner av segelflyg – och ni är många – är vår uställning på Kallinge Museum klar för visning. Ett rikt bildmaterial och text tar er med på en tidsresa och teknisk utveckling för Blekinge Flygklubb och dess Segelflygsektion under 65 år.

 

Vårt arbete med utställningen började hösten 2016 på initiativ av Bengt Christer Nilsson sekr. i Kallinge Museums styrelse och själv segelflygare under ett antal år. I arbetsgruppen har också en av klubbens första kvinnliga piloter Kristina (Månsson) Berggren och veteranerna Helge Stenberg, Ingmar Olofsson, Bengt Körling och Kjell Amilon ingått. Jag, Bengt Mauritzson med betydligt kortare flygtid, har också haft förmånen att få hjälpa till.

Nu hälsar vi er därför välkomna att besöka Kallinge Museum på Flisevägen i Kallinge. Museet är öppet varje lördag klockan 10 – 13.

Berätta gärna för dina vänner så att alla med flygintresse och speciellt då segelflyg kan ta del av en unik föreningsverksamhet som startade 1946 och avslutades 2011.

 

Kärleksstolar på biograf inget nytt

När Centrumbiografen i Ronneby nu satsar på en mindre intim biosalong med namnet ”VIP-salong” lockar man också med en stolsrad för kärleksfulla. Ägarna, väldigt driftiga och påhittiga, säger sig vara ensamma i Sverige om dessa specialstolar.

Jag vill på intet sätt förringa satsningen men vill bara i all enkelhet påpeka att ”kärleksstolar” fanns redan i slutet på 1950-talet. Sagabiografen i Kallinge, i saligt minne bevarad, hade en sådan stolsrad redan då. Det var på raden längst bak mot väggen som vi grabbar placerade oss med våra kärlekar.

Det var där i mörkret som vi osedda, trodde vi, kunde hålla tjejen i hand och vid riktigt avancerade tillfällen också pussa föremålet i fråga. Problemet var de otympligt stora och breda armstöden som mot slutet av filmen hade en benägenhet att skära in i sidan. Bekvämt var det inte. Det tänker jag på först nu när jag läser nutidens lösning på detta problem – armstöden kan naturligtvis fällas upp. Varför har ingen tänkt på denna geniala lösning förrän nu 2017?

Naturligtvis vill biografägarna i dag att vi ska känna oss som hemma men vad händer om det blir för kärleksfullt där längst bak i stolsraden? Hur långt är det tillåtet att gå? Fullt ut? Precis som hemma när andan faller på och filmer kanske ger impulser som ingen kan motstå.

Även på ett annat sätt var gamla Sagabiografen i Kallinge ett föredöme. Ägaren till biografen, Elof Fenberg, var förutseende och väl rustad när det beryktade ungdomsgänget från norra Kallinge drog in på biografen. De presenterade sig alltid genom att släppa brakare, såväl ljudliga som doftande/osande. Detta var Elof beredd på vilket innebar att han ett par gånger per film dök upp i halvmörkret med en sprayflaska i högsta hugg.

Han gjorde svepande rörelser med flaskan samtidigt som han tryckte på ”avtryckaren” och lät doften av tallbarr inta biosalongen. Astmatiker tänkte man inte på då.

Däremot är det astmatiker i dag som har uppenbara problem med den doft som intar salongen när burk efter burk med popcorn bärs in, den ena burken större och djupare än den andra. På vår tid var det mest tuggade violtabletter som spred en tung doft. Men Elofs talldoft var trots allt dominerande. Friskt och naturligt kändes det inte.

Leo Gustavsson har lagt ner kartan

Leo Gustavsson, en av Ronneby kommuns absolut främsta idrottsprofiler, har avlidit. Han skulle ha fyllt 90 år i augusti.

Vi i gruppen som arbetade fram boken ”Skogsvandrarminnen. Orientering – ett sätt att leva” är i dag tacksamma att vi hann utnyttja Leos kunskap och minnesbank. Boken kom ut 2014 och bara något år senare fick han sviktande hälsa. Ett svårt slag för en man som var bortskämd med att nästan dagligen ta en träningsrunda i skogen.

I boken som är fylld med Skogsvandrarminnen tecknar jag följande bild av Kallingegrabben, uppvuxen i Flisan intill skolan, som blev såväl svensk mästare som landslagsman inom Svensk Orientering. På riksplanet kallades han ofta för ”Kallinge-Leo”.

Leo var född tävlingsmänniska och hade naturligtvis svårt att mäta sina krafter med de betydligt äldre grabbarna. Som åttaåring deltog han i klubbens hinderlopp. Han var då så liten att han lättare kunde passera hindren under istället för att kliva över dem.

Han avverkade sin första kompassgång som tioåring men hans tävlingsdebut kom långt senare. Förklaringen är enkel – på den tiden fanns inga tävlingsklasser för de yngsta


I dag med facit i hand står det klart att han är Skogsvandrarnas genom tiderna mest framgångsrika orienterare med ett SM-guld 1956 som kronan på verket. En bragd som på den tiden orsakade utbredd avundsjuka bland skolans elever i Kallinge där Leo då var lärare.

– Naturligtvis var vi jätteavis på de som fick ha en svensk mästare som lärare. Själv gick jag i klassen brevid, vittnar en man som har uppnått mogen ålder men ändå väl minns händelsen.

Plötsligt var kallineglöparen en rubrikernas man. Lokaltidningarna hade redan haft anledning att ofta skriva om honom men nu var det rikstidningarna som drog på. T.o.m. dåtidens kvällstidningar uppmärksammade stort det nattliga guldet på Gotland.

Expressen skrev:

”Leo Gustavsson svensk mästare i nattorientering”.

Reser till Gotland igen. Vill se hur här ser ut”.

Redan där på kvällen, i mörkret strax före midnatt den 3 november visade Leo även ledartakter. Expressen skriver:

”När alltihop var över kallades Leo Gustavsson fram till mikrofonen. Han skulle intervjuas i den kolsvarta natten men vände p´åt och höll ett glänsande tacktal till de duktiga arrangörerna”.

Expressen må vara ursäktad nu efter alla år men man stavade hans efternamn med f och inte v. Men så var han inte heller riktigt känd. Inte för rikspressen.

I Blekinge var dock Leo en fruktad men aktad orienterare som redan 1952 hade korats till Blekinges främste idrottsman och tilldelats Sydöstrans guldmedalj.

Därför var det väl inte mer än rätt och förväntat att Ronnebys starke politiker, fullmäktiges ordförande Nils Malmström ställde stegen upp till Sänksjön för att hålla tal efter SM-bragden.

Medlemmar har berättat att det i novembermörkret arrangerades en vacker och skogligt inramad högtidsstund där Leos äldre bror Ove framförde sina egna och föreningens gratulationer. Förutom då kommunens vid den tiden ovanliga uppvaktning.

Hela 1950-talet har beskrivits som Leos ”århundrade”. Det var då han fick sitt egentliga genomslag som elitidrottsman och stod på topp av sin karriär med bl.a. landslagspremiär 1951 mot Finland. Året innan hade klubbkamraten Yngve Franzon blivit föreningens första landslagsman.

Innan det framgångsrika 50-talet var till ända hade Leo dubbla landslagsuppdrag 1958. Han blev 3:a mot Danmark och 11:a i landskampen mot Norge.

Utmärkt och uppmärksammad förstärkning fick Skogsvandrarna 1959 i form av Sivar Nordström. Det året kunde Skogsvandrarna glänsa med två landslagsmän –Leo och Sivar. Dessutom blev det naturligtvis seger i 7-manna.

Leo och Sivars landslagsframgångar fortsatte året efter och de dominerade som Sveriges representanter vid tävlingar i Östtyskland.

Året efter hade Leo betydande framgångar som lagledare för Sveriges trupp till Östtyskland. Han var under många år engagerad som landslagsledare med teknikträning som specialitet. Kartritning var en annan stark sida hos Leo.

En utställning i Kallinge med lyft

Några har undrat över den ökade trafik som vissa dagar sker vid gamla tvätteriet intill Kallinge torg. Ur bilarna strömmar äldre män med pärmar under armarna. Efter några timmar återvänder de livligt diskuterande. Vad är på gång?

Svaret är enkelt. Byggnaden man strömmar till inrymmer numera Kallinge Museum. Utställningar visades upp under höstens Kallingedag och nu ska dessa utökas med ytterligare spännande material. Kallinge Sportklubb (Kallinge SK) arbetar på sitt håll och själv tillhör jag en grupp som har fått till uppgift att skildra Blekinge Flygklubbs verksamhet under 70 år.

Det spännande uppdraget har vi fått av Bengt-Christer Nilsson, sekreterare i Kallinge Museums styrelse. Bengt var naturligtvis även han en av Kallinges många ungdomar som vid fyllda 15 år lockades av segelflyg. Givetvis har vi tackat honom för omtanken.

Blekinge Flygklubb bildades 1946 och blev snabbt en verksamhet som lockade bruksortens ungdomar i stora skaror. På den tiden var även många tjejer med i verksamheten som bl a innebar byggande av glidflygplan, alltså inte segelflygplan. De kom senare.

img_0887

Vid senaste träffen fanns de verkliga veteranerna på plats. Längst fram från vänster, Åke Berglund, Kennert Nero, Kjell Amilon och Olle Mattiasson.Bakom från vänster, Micke Berglund, Bengt-Christer Nilsson och Helge Stenberg. Hos dessa finns ett imponerande stort antal flygtimmar samlade.

Jag tror att det kan bli en ganska spännande utställning med såväl modeller, bilder och annat smått och gott. Hur i hela friden har t ex den bruna pärmen med nazistmärket hamnat i Blekinge Flygklubbs ägor? Äldre och yngre segelflygare hajar säkert vad det handlar om men vi ska inte ännu avslöja för mycket.

fbk-3 Tänk t ex när en av oss i en låda hittade Blekinge Flygklubbs första klubbmärke från 1940-talet. I papper (!) med nål. Inte dåligt. En skatt! Väl bevarade.

fbk-1Vi är fortfarande i en inledande planeringsfas som innebär att vi forslar fotoalbum från när och fjärran. Vi väljer bilder ur ett rikare sparande än vad vi hade vågat tro. Verksamheten sprider sig nu som ringar på vattnet och allt fler veteraner hittar vägen till Kallinge Museum.

När vi senast träffades, i fredags, kunde vi glädjas åt ytterligare ett antal flygveteraner. Där fanns Åke Berglund (hans son Micke Berglund är självskriven som ”uppslagsverk”.) På plats fanns också Kennert Nero och Olle Mattiasson som naturligtvis kände igen merparten av gamla ansikten. Årtal inte minst.

Givetvis är även Helge Stenberg, Kjell Amilon och Ingmar Olofsson delaktiga i arbetet och är mer frekventa deltagare vilket borgar för gedigen kunskap och noggrannhet.

Redan nu vill jag säga att Kallinge Museum är en samlingsplats, ett museum av rang som på skiftande sätt kommer att minna om Kallinge bruksorts rika verksamhet. Redan nu finns ett rikt material att ta del av och mer kommer.

Flygklubben till Kallinge museum

dsc05207

Här är gruppen som snabbt bestämde sig för att genast börja arbeta med att presentera Blekinge Flygklubbs rika historia. Från vänster, Nils Nilsson, Kjell Olsson, Miklos Feher, Ingemar Olofsson, Bengt Christer Nilsson, Helge Stenberg och Jan-Otto Kleremark.

Nu ska även anrika Blekinge Flygklubb (firar 70 år i helgen) få en plats i Kallinge Museum. Flygklubben har genom åren lockat ungdomar från Kallinge i stora skaror och det var under många år den gamla officersmässen på Bredåkrahed som hyste flygintresserade ungdomar.

Lokalerna inrymde inte enbart monterbara segelflygplan utan var också en samlingsplats för modellbyggare. Man började som modellbyggare i väntan på att fylla 15 år som var startdatum för att få påbörja segelflygutbildning.

Officersmässen finns inte längre men minnena finns kvar och är dokumenterade i en hel hoper med svartvita bilder. Genom åren har fotgraferandet ökat i samband med bättre förutsättningar med såväl stillbildskamera som filmkamera.

En liten del av alla dess historiska foton ska nu ta plats på Kallinge Museum. Den nystartade verksamheten har stora planer för framtidens museum och vill nu också att flygklubben ska få en plats bland idrottsföreningar och minnen från industri och samhället i stort.

Ett första möte ägde rum för några dagar sedan och då drogs riktlinjerna upp för det fortsatta arbetet. Nästa träff är planerad till onsdagen den 28 september då hela den flygande sakkunskapen tar plats för att välja och vraka ur ett digert material.

Vissa möten blir till eviga

Ny bildMöten med människor kan verkligen upplevas på flera sätt. Vissa personer ger mer avtryck än andra, givetvis beroende på hur möten sker och varför.

Är man som jag en utpräglad föreningsmänniska blir möten mer beständiga, men även i denna krets finns avgörande skillnader. Naturligtvis.

Dessa tankar började surra när jag nåddes av beskedet att förre flygtrafikledaren och föreningsklippan Bertil Eriksson i Kallinge hade avlidit. Han dog ung, endast 76 år.

Bertils och mina vägar korsades på 1980-talet när vi ingick i styrelsen för Hem och Skola i Kallinge. Bertil var en drivande och konstruktiv ledare som på mer än ett sätt hade barnens bästa som ledstjärna utan att för den skull ge avkall på ordning och reda.

Vi två möttes också i militära sammanhang, jag som lokal reporter och Bertil i sin roll som flygtrafikledare i tornet på F 17 i Kallinge.

IMG_0834

Jag minns speciellt ett samtal i tjänsten. Bertil berättade, helt utan dramatik i rösten, när han hade räddat livet på såväl besättning som passagerare på ett inrikesflyg. Bertil hade radiokontakt med besättningen när han plötsligt i vänster ögonvrå upptäckte att planet låg 180 grader fel.

Besättningen var på väg att landa på en kort tvärbana i stället för den normala, långa start- och landningsbana 01. En landning på tvärbanan hade inneburit att flygplan och ombordvarande hade hamnat i dåvarande trädgårdsmästarens drivhus några hundra meter från sättpunkten.

Bertil drog till sig mikrofonen och skrek:

-Vad gör ni??! Ja, han hade också med en svordom.

Hans rådiga ingripande räddade många människoliv. Hur felet kunde uppstå lämnar jag därhän. Piloten hann dra på och lyfta, men i absolut sista sekunden.

Våra möten har fortsatt även senare i livet. Jag har mött Bertil i Vasa Orden av Amerika där han naturligtvis var en drivande kraft ända in i det sista när sjukdomen till sist betvingade honom.

Ny bild (1)

En betydande förlust av en kunnig och trogen medlem har vi i Odd Fellow-Logen nr 119 Haqvin Spegel i Ronneby också tvingats notera. Han lämnar ett stort och varaktigt tomrum efter sig men möten med Bertil har för flertalet av oss blivit till eviga.

Vi följer Bertill till hans sista vila i Heliga Kors kyrka den 19 maj, en av årets vackraste månader som inte alls passar för dödsbud.

Vårtalet Snäckebacken 2016

DSC04652

Arrangör Ronneby Musei- och Hembygdsförening. Medverkan av sångkören Decibellerna och Ronneby Blåsorkester.

Välkomna till Snäckebacken

Naturligtvis är vi glada att ni har klättrat upp till Snäckebackens högsta punkt ännu en gång.  Trevligt att så många nyanlända vill dela kvällen här med oss.

Först några ord om denna vackra plats som i kommunens Grönstrukturplan från 2010 beskrivs på följande sätt:

Dagens Snäckebacken hyser stadens förstamajbrasa och har en pulkabacke som används vintertid, men annars är det en bortglömd och undanskuffad oas mitt i centrum.

Inga positiva ord där inte men nu ska denna plats kanske få en lekpark- i varje fall om parkchefen får sin vilja igenom. Andra förslag har varit kaffestuga och museum. Vi får se vad framtiden har att erbjuda.

Men det är mycket annat just nu när våren knackar på dörren och får oss att vakna till och få spring i benen.

Nåja, springa är väl att ta i men vi ska kratta mossa i gräsmattan, så sallad och andra små goda grönsaker.

Å så ska vi hänga med i det intensiva nyhetsflödet. I dag fyller t ex kungen 70, men han tänker fortsätta sitt kneg.

En musikalisk prince har avlidit men nästan samtidigt har en svensk prins fötts och genast blivit hertig av Södermanland och Blekinge blev glömt även denna gång.

Ministrar sparkas ut och nya sparkas in.

I Ronneby är det också tämligen stressigt. Trafiken leds nu i alla tänkbara å osannolika riktningar. Torget ska byggas om  – ännu en gång. Det sägs att den s k Berlinmuren ska tas bort å att träd åter ska få en chans – men nu utan bajsande fåglar. Allt för turisternas och matgästernas trevnad.

I Ronneby lever vi högt på våra skatter. Nu menar jag inte att skatten ska höjas – nej, jag tänker på våra redan rikt omtalade kulturskatter där vissa av dem redan har europeisk hög status.

Naturligtvis tänker jag på Danska kungaskeppet Gribshunden från 1400-talet som har börjat bärgas. En skatt som har fått rutinerade forskare att häpna över fyndet.

Jag tänker på alla de s k Guldgubbar som har grävts fram i Vång, strax norr om Johannishus. I detta fall anser forskare att fyndet kan vara större än vad Birka har stått för. Fortsatta utgrävningar får visa om forskarna har rätt.

Chockartat var det också när det nyligen hittades ett gammalt mynt i Kalleberga norr om Kallinge. Fyndet som gjordes på en äng visade sig vara ett Persiskt mynt från 400-talet.

Jag menar – finns det en rikare kommun än just Ronneby? Antagligen inte. För vart vi än vänder oss ligger det rika kulturskatter och väntar på att bli omhändertagna och uppskattade.

Jag tänker också på Heliga Kors kyrka. Antagligen är det endast några av er som vet hur unik denna kyrka egentligen är. Denna mer än åttahundraåriga helgedom har klassats som en av de åtta mest sevärda kyrkorna i Sverige.

Kyrkan utgör dessutom temat för hela årsboken för Blekinge Museum och Blekinge Hembygdsförbund. Boken finns sedan några dagar att köpa.

Men – å nu måste jag till sist vädra problemet med våra rika kulturskatter.

Vi har ännu ingen byggnad i vilken våra skatter skulle behöva inrymmas. Målet måste rimligen vara ett museum. Intresset är stort och naturligtvis skulle dessa samlingar kunna utgöra precis den turistmagnet vi så länge har behövt.

Ett museum har diskuterats i Ronneby sedan 1935, drygt 80 år, så låt innevarande år 2016 bli ett kulturskatternas år. Naturligtvis är detta också att betrakta som ett nationellt intresse.

Ronneby Musei- och Hembygdsförening har kämpat med frågan sedan starten 1965 och kan med sin kunskap och sitt ideella arbete och inte minst med envishet nu väcka politikerna till ett gemensamt ställningstagande. Annars är det fara värt att våra skatter hamnar på annan plats i landet.

Låt oss nu hoppas att ett under kan ske i denna fråga och när vi nu fyrfaldigt hurrar för vårens ankomst inbegriper vi också ett rungande lycka till för kvällens arrangörer och deras framtida arbete.

De leve…