Varumärket Ronneby illa tilltygat

För några dagar sedan presenterade en av länets lokaltidningar Ronneby kommuns nya platsutvecklare. Hennes administrativa uppdrag är att stärka varumärket Ronneby som därmed ska öka sin attraktivitet för såväl turister som invånare.

En dryg vecka tidigare hade båda länstidningarna också berättat hur ett av Ronnebys absolut bästa och riksbekanta varumärke, nämligen Kulturskolan har raserats på rekordkort tid. Detta för att politiker beslutat att ta bort 2 miljoner av Kulturskolans budget.

Med detta som perspektiv blir min fråga – varför lägga allt mer skattemedel på administration? Varför inte istället, som i fallet med en riksbekant och hyllad verksamhet som Kulturskolan, låta verksamheter utvecklas och på så sätt av egen kraft bli det varumärke man nu med konstgjord andning och kostsam administration försöker tillskapa.

Det är rent ut sagt dumdristigt av ledande politiker och tro att man, som i detta fall, ska kunna skapa en slags kuliss som inte har något som helst med verkligheten att göra. Kulturskolan har byggts upp med kunskap och gediget arbete. Många är de musiker och andra framstående kulturarbetare som fått sin skolning i Ronneby.

När hyllade världsartister, som i Jan Lundgrens fall, turnerar land och rike runt är han naturligtvis också den som bäst förgyller varumärket Ronneby. Han har genom åren hyllat sina läromästare och framhållit betydelsen av en Kulturskola i en kommun av Ronnebys storlek.

Denna betydelse kan inte räknas i kronor och ören. När nu denna omtalat duktiga personal sprids för vinden av besparingsskäl, ja, då kan ingen platsutvecklare i världen, hur duktig han eller hon må vara reparera den skada som nu redan har skett.

Resultatet av besparingen har blivit att fyra lärare har sagt upp sig och några andra har begärt tjänstledigt för att arbeta med något annat.

Personalens reaktion på besparingen är allvarlig i sig men på lång sikt med bl a dubbelt så höga elevavgifter måste skadan ses som djup och för framtiden har oersättlig skada skett när det gäller framtida ungdomars möjlighet att utvecklas inom kulturens breda område.

Ronneby har genom sin kortsiktiga besparing bundit ris åt egen rygg. Kulturskolans goda rykte är för alltid dömt till att förminskas till en historisk betraktelse – det var en gång.

Sådana sår kan varken lön eller person som platsutvecklare läka.

Nostalgi – populärt och billigt

Plötsligt i år har länets två syskontidningar Blekinge Läns Tidning (storebror) och Sydöstran (lillebror) börjat fyllas med gamla nyheter. En snällare beteckning är nostalgi och det, har tidningarna upptäckt, är rasande populärt.

Därmed har man löst i alla fall två problem – ekonomi och personal. Det är billigt och enkelt att sätta en person i arkivet att bläddra i gamla tidningslägg och kopiera det man tycker är extra trevligt.

BLT var först ut att damma av gamla tidningssidor och det tycker jag är fullt förståeligt eftersom tidningen i år fyller aktningsvärda 150 år! GRATTIS förresten till ett långt och föränderligt liv från bly till digitalt.

Dessutom tycker jag att BLT, störst och äldst av de två, blir allt bättre. Speciellt i Ronneby har man spottat upp sig betydligt på senare tid. Tidningen förenar ytligt och lättsamt med ordentliga fördjupningar som visar att man inte har gjort sig beroende av varken makthavare eller tjänstemän inom den kommunala sektorn.

Sydöstran som i år endast har uppnått 116 år (startade som Blekinge Folkblad 1903) har utan jubileumsstatus hakat på och gjort det extra enkelt för sig genom att anlita oraklet Tommy ”Sverigevandraren” Nilsson.

Tidningarna vet mycket väl vilken kraft som ryms i det nostalgiska greppet. I långa stycken kan det också fylla en annan uppgift, nämligen att kanske fånga den yngre generationens intresse för gångna tider. Det heter som bekant- ”För att förstå och tolka framtiden, måste man känna till historien.”

En tanke infinner sig dock. Vad skulle hända om radion t ex började sända gamla nyheter eller reportage? Ja, varför inte. Kanske inte nyheter, men väl reportage.

Det skulle t o m jag kunna bjuda på, slår det mig. Ja, varför inte. Jag börjar med en riktig höjdare, nämligen världsartisten och Ronnebys stolthet, Jan Lundgren, jazzpianist som då och då hinner gästspela även på hemmaplan.

Jan var 15 år när jag första gången träffade honom. Jag och musikproducenten Kjell Andersson, som gick bort 2012, hade förlagt en direktsändning till sporthallen i Ronneby. Den sändes mellan 06.00 – 08.00 och där medverkade Jan Lundgren och hans fem kompisar. Under namnet S:t Thomas Band spelade de låtar som bl a skrivits av Jan. Och tala om succé. Telefonerna ville aldrig sluta ringa på Radio Blekinges redaktion efter sändningen.

”Dom där grabbarna kommer att gå långt. Dom kommer att bli något stort”, var bl a några av omdömena. Som, har det visat sig, inte alls var överdrivna.

I bandet Pelle ”Trasan” Jonasson, trummor, Lars Braun, gitarr, Håkan Jönsson, bas, Patrik Johansson, saxofon, Magnus (efternamnet fallit bort) trombon och så Jan Lundgren på piano.

När jag nu låter dig lyssna till hur dom lät 1981 i Ronneby sporthall blir jag rörd men också stolt att ha fått uppleva stor musik av dessa grabbar redan 1981. Deras första radiospelning! Tänk vad en kommunal musikskola betydde och har betytt för många av dem. Jan har själv vittnat om betydelsen av att tidigt få denna möjlighet.

Tala om nostalgiska toner.