Vårt behov av idyller

Vi är många som älskar vårt kära lilla Blekinge. Vi har nära till allt. Nära till hav, skog, öppna landskap, sjöar, berg, vackra utsiktsplatser och nu i försommartid en rik flora i alla tänkbara färger likt en palett som använts länge.

Vi har både en eller flera idyller på korta avstånd, ja, nästan bakom husknuten och ofta på gångavstånd. Dom är många och vi uppsöker dessa platser ofta och nästan andäktigt. Det är inte utan anledning att många därför anser att Blekinge är Sveriges trädgård.

Vi är på väg till en av dessa idyller, min främsta lilla pärla. Det är en liten långsmal insjö. Den saknar tillrinning och vattnet blir snabbt badbart kring 20 grader efter en lång och kall vinter. Sjön är en omtyckts badplats inte minst för barnfamiljer men även äldre har den som favorit.

Vi har lämnat gamla riksvägen och ledsagas av vacker lövskog som nu är som vackrast. Väl framme vid en liten grusplan som får fungera som parkeringsplats möts vi av en hundägare. Hundarna ska naturligtvis klappas och frågan ställs:

”Hur gamla är dom?

Mannen svarar:

”Dom är elva och tolv, men det vet dom inte om utan leker fortfarande som om de vore valpar.

Vi konstaterar att han är skåning och en av oss erkänner att uppväxten har skett i Skåne.

”Men det hörs inte”, säger mannen som inte inväntar svaret utan vittnar om att han byter dialekt när han brukar vistas i Uppsala.

Vi önskar varandra en fortsatt fridfull dag och vi letar upp den stig som ska leda oss runt sjön. Vi tar oss uppför och över berghällar som är väl slitna sedan urminnes tider. Inget vatten kvar i kärrhålorna och inget regn är på väg de närmaste veckorna enligt tiodygnsprognosen.

Vi slår oss ner intill badplatsen och njuter av värmande sol och fågelsång.

De få som är där och liksom vi njuter av idyllen är tysta och verkligen bara fångar stunden. Det enda som hörs är en man som talar i telefon, på arabiska. Världen är i Blekinge. Naturligtvis.

 I Blekinge är vi vana vid att här finns människor från olika delar av världen.

Ända sedan jag växte upp på 1950 – 1960-talet har det talats ett antal olika språk. På den tiden var det tyska som dominerade. I Kallinge var det så. Dom hjälpte Kockums Jernverk att producera plåt. Dom stod ut med helvetes varma dagar och nätter i valsverket.  Det var arbeten som ingen svensk ville eller orkade med.

På lediga stunder gjorde dom på samma sätt som vi, badade och njöt i Sänksjöns vatten norr om Kallinge. Naturligtvis talade de tyska med varandra. Det tyckte vi var fullt normalt. Däremot var vi avundsjuka på deras kunskap när det gällde simhopp från höga höjder.

På den tiden fanns det inga smarta telefoner men vi hörde rösterna, då som nu. Blekinge har alltid varit i behov av utländsk arbetskraft företrädesvis i såväl Kallinge som Olofström. Det internationella inslaget med ett stort urval av språk har alltid varit en självklarhet för oss Blekingar. Således tillhör det bilden och ljudet även när vi njuter av våra idyller.

”När världen kom till Ronneby”

Den erkänt skicklige och rutinerade dokumentärfilmaren Tom Alandh har gjort några nedslag i Ronneby. Men ibland räcker inte rutinen till. En veckas filmande i september i fjol räckte långt men inte fullt ut. En dokumentär av det här slaget kräver tid och tålamod och med bättre uthållighet hade han kanske också lyckats få med de ungdomar som hade lovat att ställa upp framför kameran men som fick ånger och uteblev.

I filmen dök en äldre man med rullator upp ett antal gånger. Mannen är välbekant, gammal apotekare, nu 90 år, Nils Erik Olsson. Han är bosatt i Johannishus men besöker ofta Ronneby centrum utan att vara rädd.

I slutminuterna av filmen får han frågan från Tom Alandh:

”Ronneby har förändrats…”

Ja, svarar Nils Erik Olsson, det har jag också!

Precis där kunde filmen ha slutat för där i det ögonblicket med det svaret hade dokumentären gått i mål med den självklara förklaringen – om staden förändras men inte du, ja, då uppstår problem.

I filmen talas om idyllen som försvann. Vilken idyll? En idyll är något som aldrig förändras utan som stannar vid det gamla. Sådana idyller finns bara i våra drömmar och i Astrid Lindgrens värld. Ronneby har genom åren verkligen förändrats i takt med teknikutveckling och människors ändrade krav. Men Ronneby är fortfarande en liten stad när den plötsligt ökar invånarantalet med 3 000 och man redan innan dess har brist på bostäder.

Det berättas i filmen när Ronneby 2015 snabbt får ca 3 000 nya invånare och att ca 1 000 av dessa är i behov av utbildning. Givetvis ställs kommunen inför stora problem. Detta förändrade Ronneby på ett högst påtagligt sätt. Rätt och riktigt, men ännu en gång, om inte de nya invånarna släpps in till hundra procent, och du själv vägrar att förändras, ja, då har Ronneby ett problem.

En man på cykel dyker frekvent upp i filmen och uttalar sig. Tom Alandh frågar om han brukar hälsa på de nyanlända.

”Nähä!!, blir det snabba svaret och med eftertryck.

Tom Alandh- ”Men om en nyanländ hejar först, hejar du då tillbaka?”

Ja, svarar mannen.

Där fick rädslan för det oväntade och obekanta sin förklaring – att själv aldrig ta första steget.

Rädslan för det obekanta men inte alls självupplevda visade också ett antal äldre kvinnor och män upp som var hur säkra som helst på att det var farligt att gå ut i stan på kvällstid.

Man hade väl hört talas om både det ena och andra. Hela förklaringen till varför det numera bara talas arabiska på torget kvällstid. Övriga sitter hemma framför tv:n.

Jag vill påstå att Ronneby centrum var tämligen avfolkat på kvällarna även åren före 2015. Redan då diskuterades varför ingen vistades utomhus på kvällstid. Enda förändringen mot nu är att de som vistas ute talar ett annat språk än svenska. Men de är likväl ronnebybor.