Vi är många som lufsar, joggar, springer och cyklar för att leta efter små stolpar i skogarna i Ronneby kommun.
Att vi är många kan avläsas av statistiken på Hittauts hemsida. Men vi gör också avtryck i terrängen. Väl upptrampade stigar leder fram till nästan varje checkpoint som det numera ska kallas dvs stolpen som har såväl reflex som siffror och numera dubbla bokstäver som ska skrivas av eller fotas.
Vissa av oss tar det lugnt och njuter av naturen, som vi säger när vi måste stanna då och då för att hämta nya krafter. Vissa flänger och ser naturligtvis mindre delar av den fortfarande rätt avskalade växtligheten. Men det är på gång, både björk och bok.
Dessutom är det just nu knastertorrt i skogarna. Bilden ovan knäppte jag i dag med lite förmiddagssol. Det du ser på bilderna ovan och nedan ska föreställa en sankmark. Vattnet är borta och kvar finns nu de löv som tidigare befann sig på botten. Nu frasar det om fötterna. Av kontrollbeskrivningen, ”Sankmarken Södra kanten” blir det liksom ett ”hittepå”.
Hur som helst, naturen är härlig på alla tänkbara sätt och ”Hittaut” är en verkligt trevlig motionsform. Var och en väljer det tempo och färdmedel som passar. Man behöver inte stressa. Men det finns onekligen olika typer av nördar. Jag läste om en orienterare som hade gjort rent hus och helt enkelt lagt pengar på att köpa en husbil. För det paret räckte inte skogarna i Ronneby kommun till. Dom stressar nu runt i hela landet i sina försök att hitta ut.
Nu är vi på gång, vi som har väntat sedan i höstas. Nu är kartan fylld med nya ringar/kontroller med stakethörn, stenar, punkthöjder och allt vad naturen kan bjuda på.
Årets premiär är förlagd till terrängen runt Björketorp strax söder om Johannishus. Arrangören Ronneby OK bjuder på 23 lagom lockande kontrollpunkter på en synnerligen detaljerad karta i skala 1: 10 000. Varje höjdkurva/ekvidistans är på 2,5 meter.
Skogsvägarna i området är ännu snöbelagda men i terrängen är det betydligt tunnare med snö. Visst kan det inbjuda till viss spårning men inte alls så det stör. Nu kommer temperaturen att successivt stiga framöver, dessutom utlovas regn som hjälper till ytterligare.
Jag och säkert många andra välkomnar denna tidiga premiär. Nu kan inget stoppa oss.
När man väljer att hittaut kan man för egen del göra upplevelsen än mer lustfylld. När jag under gårdagen traskade runt i ett underbart område norr och väster om Skärsjön i Ronneby la jag in ytterligare ett tävlingsmoment – hitta stegen, ja, snarare hela stegen. Inte att förväxla med stegräkning som är något helt annat.
Jag kände på mig att det kunde bli lurigt. Numera sitter jägarna i vackert snickrade jakttorn. Förr kunde det räcka med en hemmasnickrad stege rest mot en större sten. Det var den senare modellen jag tog som min uppgift att hitta.
Efter ca en timmes letande, jag skulle samtidigt leta upp ett antal checkpoints, ja, kontroller, kommer jag upp på en större bergknalle. Där mot just en större stenbumling finns antydan till en stege. Konstaterade snabbt att det måste saknas några steg. Annars skulle det bli svårt för i alla fall mig att svinga mig upp.
Resten av stegen fanns men med åren hade naturen gjort sitt till att återta den. Gräset, efter sommartorkan, hade bleknat betydligt och liksom lagt sig som ett täcke över den bortglömda jaktstegen.
På väg ut ur terrängområdet leker tanken med hur många klövdjur som har lagts ner från denna höga sten. Eller var den halvruttna och nerfallna stegen ett bevis på nutidens brist på älg?
Jag har precis lämnat aluminiumstolpen (checkpoints) i den lilla gropen. Jag är en av alla de som älskar hitta- ut- projektet och som älskar att leta checkpoints i naturen. Vi är många nu och vi hittar inte bara ut vi hittar också ett och annat som inte har med orientering att göra.
En cykel mitt i skogen! Den saknar hjul. Sadeln har för länge sedan sett sina bästa dagar. Styret är tufft men otidsenligt. Kedjeskyddet är kvar, nästan blänker mot den brunrostiga ramen där den ligger med lite junigrönt gräs som bakgrund.
Jag stannar upp. Betraktar järnskelettet, nästan som en
installation. Hur hamnade den här, mitt ute i skogen? Vad hände? Blev mannen,
mest troligt eftersom cykeln har ram, överfallen när han en sen kväll kom
cyklande på den mörka och smala skogsvägen?
Eller var det ett hett kärleksmöte som slutade på detta dramatiska sätt? Cykeln var kanske omodern redan då och han gömde den i skogen före mötet. Kärleken tog överhand och han glömde den helt enkelt. Han bytte cykel mot kärleken.
Han var kanske bärplockare som irrade runt och glömde vart
han hade ställt cykeln. Sådant händer.
Han kan ha fått punktering på båda däcken. Gett sig av för att laga slangen. Glömde sedan bort hela alltet. Skaffade ny cykel. Glömt och gömt.
Det måste ha varit mörkt på den ensliga skogsvägen. Han
saknade kanske lampa på cykeln och körde vilse. Blev trött på cykeln. Slängde
den och vandrade vidare.
Eller blev han överfallen? Cyklar kunde förr i tiden vara riktiga dyrgripar. Man slog ner honom och stal hjulen. När han kvicknade till visste han inte var han var. Han vaknade i den mörka skogsbacken och tog sig hemåt till fots.
Hade det varit nutid hade han valt att cyklande leta hittautkontroller.
Så sker i dag. Men nu har man såväl gps som karta och kompass och cykeln är
allt för dyr för att glömmas bort i en skogsbacke.
Det är i varje fall ingen orienterare som har lämnat cykeln
på det sättet. Orienterare är naturvänner. Det är därför vi älskar att leta
nutida checkpoints i en takt och antal som saknar motstycke. Vi är många nu och
vi hittar inte bara ut vi hittar också ett och annat som inte har med
orientering att göra. Vi hittar ut. Vi hittar och vi hittar rätt.
Håll med om att hitta en nästan sönderrostad cykel mitt i skogen väcker många tankar.
Det finns alltid två sidor av ett mynt. Myntet i detta fall benämns Coronavirus och har hittills krävt drygt 3 000 människors liv i Sverige och fler dödsfall kommer att inträffa.
Men trots dystra siffror och svårbedömt/omöjligt framtidsscenario finns det också en positiv sida av det allmänfarliga viruset.
Jag tänker på att människor i sitt karantän- och hänsynstagande för att om möjligt stoppa virusspridning nu har funnit en ny form av frihetskänsla. Många har upptäckt det som alltid har funnits. För många utanför dörren. För andra en bit bort, men ändå nära.
Jag tänker på vår ursvenska rikedom och skatt – skog och natur. Just nu i värsta Coronaupplevelsen vaknar naturen och breder ut sig i grönska och blomning. Den har alltid funnits men vi stressade människor har i stor omfattning valt bort vårt eget vackra mot något annat betydligt längre bort. Att låta flyget lyfta oss i stolar jorden runt har varit status. Att utforska närheten hade inte lika hög status.
Hög hemmastatus har stavats gym, naturen har varit ett val för de beslutsamma naturälskarna som föredrog fågelkvittret framför den artificiella miljön på gymmet.
Jag tänker på hur man såg på personer som på 1940 – 1950 och 1960-talet pysslade med en idrott kallad orientering. Kunde det ens kallas idrott? Man sprang i skogen och letade röd/vita skärmar. Med två hjälpmedel, karta och kompass, fann man ofta såväl kontrollpunkter som mål. Klädseln ska vi inte tala om.
Men så knallade åren på och med ökad kunskap stod det klart
att personer som valt orienteringssporten var såväl klyftiga som vältränade
genom långa lopp och ofta i svårforcerad och kuperad terräng. Landslagslöpare i
orientering är för länge sedan placerade i det yppersta elitskiktet.
Vissa människotyper har också i alla tider haft respekt för
skogen. Kunskapen att ”läsa” kartan har varit mer eller mindre bristfällig. Då
har de markerade stigarna för många varit en garanti för att på ett säkert sätt
komma tillbaka till startpunkten.
När nu utvecklingen tagit några ytterligare kliv med teknikens hjälp (bl a smarttelefon) och ordet orientering utbytt mot ”Hittaut” ja, då har människor i så stort antal lockats ut så att tekniken tillfälligt bröt samman.
Nu är också ordet kontroll utbytt mot checkpoint och nu letar man inte efter ett rött/vitt tygstycke utan smala och smidiga aluminiumstolpar som har ett nummer och en bokstav som ska registreras på ett konto som du har aktiverat.
I naturen gör vi nya upptäckter. Vi hittar gamla boställen som torpruiner och annat. Mitt ute i skogen har människor i vissa fall märkt ut sådana platser med såväl bilder som text om de människor som en gång bebodde våra skogar.
Hittaut som arrangemang har några år på nacken men har i år
format sig till en succé av stort format. Naturen är nu som vackrast och jag
vet att mängder av människor gör nya upptäckter varje dag. Jag ser dom i skogen
och jag ser och läser om deras upplevelser på sociala medier. I naturen är det
lätt att utöva myndigheters begäran om social distansering. Dessutom är det
spännande när nu även tävlingsidrotten är satt på paus.
Arrangörerna i Ronneby kommun, Ronneby OK och Svenska Orienteringsförbundet, kallade det för smygstart när man på påskafton offentliggjorde årets första hittaut-område. I dag kan man med fog påstå att det var en efterlängtad start.
Inte minst har den pågående Coronakrisen medverkat till succén. Alla behöver och vill motionera och att samtidigt träna såväl hjärna som kropp är ju det optimala sättet.
Terrängen runt Salsjön strax öster om Bräkne-Hoby som gäller
just nu är ett bra område med flera sjöar, stigar, vägar, stenmurar, kluriga
sänkor insprängda mellan rejäla branter. Med andra ord stimulerande och
spännande kartläsning i letandet efter checkpoints.
Jag som själv orienterade med sparsamma framgångar under
1950- och 1960-talet måste säga att detta är något av det roligaste jag har
upplevt med att med hjälp av karta, antingen på papper eller digitalt, leta efter
utvalda terrängpunkter i närområdet.
Jag vet att många, väldigt många, delar denna min uppfattning. Jag har ofta besökt Salsjön för såväl motion som bastubad, men aldrig har jag upplevt så mycket folk i skogen som i dessa soliga dagar. Många av deltagarna är både 60 – 70- och 80-plus men de jag har mött är också unga. De yngre går parvis medan vi som ska idka social distans mestadels letar ensamma och inte minst i vår egen takt.
Det har stått bilar parkerade runt om i terrängen och från bilen gör man sedan planerade små utflykter i egen takt. Jag har upplevt familjer som tar sig fram även på två jul – mountainbike – vilket innebär att man lätt kommer ännu närmare kontrollpunkterna.
I Salsjöområdet som nu gäller i väntan på andra terrängområden finns det 20 stycken checkpoints att besöka. De utgörs av en aluminiumstolpe där man hittar kontrollens nummer och en bokstavskod. Koden ska registreras på det konto som du tidigare har skaffat dig genom att söka upp hemsidan och appen som du hittar på hittaut.nu. Du kan också lätt skriva ut en papperskarta annars räcker det med den digitala i antingen telefon eller platta.
Att delta är gratis men ändå kan du vinna priser som lottas
ut bland alla deltagare.
Du vet att du inte är ensam i skogen. Du ser dem skymta på olika avstånd och har du tur som i mitt fall i lördags, springer du på en gammal kompis. Vi möttes i den nordvästra delen av terrängen, Per Engkvist på väg att lämna sänkan och jag sakta på väg till den. Per Engkvist som jag var klubbkamrat med under många, många år med start på 1950-talet. Per är fortfarande aktiv inte minst som framgångsrik klubbledare i Ronneby OK.
