Det finns promenader och så finns det långpromenader med vänner och naturkunskap. Det sistnämnda fick jag uppleva för en vecka sedan, en solig och en av de sista varma septemberdagarna. En eftermiddag att minnas när hösten och mörkret nu sakta men säkert omsluter oss.
Vännen och naturguiden, Bertil Friberg, hade planerat en promenad som skulle ta ca tre timmar. Det blev fyra på grund av naturliga stopp för sällsynta och mer vanligt förekommande växter. Gamla boningar och kvarnar inte att förglömma där bara stenar nu minner om en verksamhet som var förlagd till skogsbygden, den skogsbygd som vi i dag ser som ödemark.
Vi var bilburna fram till Tolseboda nordost om Möljeryd. (Läs gärna boken ”TOLSEBODA – en by i skogen” där Bertil Friberg var ledande redaktör.) På ryggen lätt fyllda ryggsäckar med vatten, kaffe och fika.
Gruppen bestod av sex seniorer samtliga med ett brinnande intresse för natur och orientering. Den här gången var det mindre skogsvägar och stigar som gällde och det blev dessutom rika tillfällen till kantarellplock. Märkligt fenomen det där med svamp. Den finns aldrig när svampplockning är planerad men väl i riklig mängd när lämplig korg eller påse saknas i utrustningen.
Första stoppet kom ganska tidigt när Bertil med van blick hade spanat in en riktig raritet – en ”Grönticka” (Albatrellus cristatus) en mycket sällsynt svamp som bara stod där och väntade på att bli beskådad och bejublad. Längre fram bjöds vi att beskåda såväl ”Luden Vitriska” som ”Kremlor” och ”Barrbroskskivling”.
I det här markområdet norr om sjön ”Sännen” som man av vetenskapliga skäl har försökt ta död på men misslyckats (naturen segrade) finns också den vackra och tämligen stora ”Hallsjön”. Inget var väl mer naturligt än att Bertil passade på att berätta om ”Vantakallen”, en dagsverkare som hette Kalle och som var bosatt på Gröngölsmåla gård.
En dag hade han stulit en hand full med ärtor som han lagt i sin vante. Stölden upptäcktes och tjuven fick namnet ”Vantakallen”. Arbetskamraterna skrämde honom rejält och gav honom en omgång. De hotade med att Länsman skulle komma och ta honom och han skulle hamna i fängelse. För Kalle blev detta en så hemsk upplevelse att han hellre tog sitt liv än att hamna i fängelse. En kväll hoppade han därför från det stora berget vid Hallsjön och han drunknade. Berget han hoppade från hade redan döpts till ”Vantakallaberget”. Bengt Ignell skriver om denna händelse i boken om Tolseboda.
Vi rastade och fikade på en berghäll bara några meter från ”Skräddartorpet”. Av torpet syns nu bara några stenar som burit upp den enkla byggnaden. En knappt märkbar stig men en liten bro mellan två bergknallar vittnar om en dåtida gångtrafik.
Stenar väl placerade utmed en numera gömd Listerbyå är också vad som nu återstår av två kvarnar utmed det lilla vattendraget.
En vandring som denna är en rik upplevelse men också en påminnelse om hur skogsbygden har avfolkats. Vi ser ännu spåren av det liv som har funnits men det är fantasin som får hjälpa oss att få bilden klar av det som varit. Nu är det centrala förtätningar som gäller när samhället erbjuder bostadsplatser.
Det Bertil visade oss och gav oss kunskap om var bl.a. detta:
Grönticka, Träjon, Ögontröst, Lundslok, Brakved, Ärenpris, Barrbroskskivling, Kremlor, Luden Vitriska.
Vi som vandrade var Bertil Friberg, Evert Oskarsson, Sten-Åke Pettersson, Mats Pihlgren och Mats Harrysson.
Naturligtvis passerade vi också ”Sachsiska Schweiz”, men det får du leta upp själv.
Obs! Klicka för större bilder.