Vad vore det kvar av en värdefull bebyggelse i en kommun som Ronneby om inte de ideella krafterna fanns? När kunskap, vilja och insikt saknas hos politiker har vi till slut enbart en förenings ihärdiga arbete att förlita oss till, och i några fall har denna kraft varit helt avgörande.

Jag tänker i detta fall på Ronneby Musei- och Hembygdsförening med sin samlade kraft och kunskap och med ordförande Björn O Svensson i spetsen. I senaste numret av medlemsbladet ”Åkröken” slår han ett kraftfullt slag för ökad insikt och ansvarsfullare hantering av bebyggelsemiljö och enskilda byggnader i hela Ronneby kommun. Han skriver:

”Hur det än smärtar att säga det för den som vill vara en ambassadör för sin hemstad, kan man inte hoppas på några värdefullare insatser av Ronneby kommun. Det visar facit entydigt. Man säljer stadsbebyggelsens utropstecken, det eleganta vattentornet från 1902 och avhänder sig utan att darra ansvaret för dess fortbestånd.

Man diskuterar på fullt allvar att bygga en dubbelt så stor högstadieskola som man behöver och i stället riva Fredriksbergsskolan som om detta vore vilken gammal kåk som helst. Man sätter upp Rådhuset på försäljningslistan (och tar för all del bort det igen efter protest) men att bara komma på tanken!

En av kommunens förvaltningschefer föreslår i sitt remissvar till detaljplanen för området Kilen att rivningsförbudet för stationshuset vid Järnvägsgatan tas bort. Detta är några exempel från närtid.

Man skulle tro att den stora holmgången på 60-talet då Ronnebys skövling gav eko över hela landet skulle ha avsatt något slags medvetenhet om lägets allvar hos politik och tjänstemän. Så icke. Jo, förresten, hos kommunens unga planarkitekter som jag har kontakt med ibland finns en insikt och ett intresse som bör framhållas. Med en skicklig med hänsyn till läget handplockad stadsarkitekt som deras chef skulle nog mycket kunna rätas upp.

Det skulle behövas en kampanj för ökad insikt och ansvarsfullare hantering av bebyggelsemiljö och enskilda byggnader i hela kommunen. Den kunde initieras som ett samverkansprojekt mellan byggnadsförvaltningen och vår museiorganisation för att inventera värdefull bebyggelse, på olika sätt sprida kunskap om den och också verka för att den får det skydd den behöver.

Och så hoppas vi på att det inte går nu som när vi för ett tiotal år sedan försökte åstadkomma något liknande och dårvarande kommunalrådet blev så förnärmad att han gick ut i pressen och kallade oss självutnämnda experter (som bara skulle hålla tyst, sa han inte direkt, men något liknande.”

Det är när Björn O Svensson har studerat den nyss utkomna katalogen Blekinges byggnadsminnen som han har reagerat. Han jämför hur få byggnadsminnesförklarade anläggningar Ronneby har jämfört med grannkommunerna. Han skriver:

” En sak kan man peka på direkt. Ronneby brunn betraktas här som ett objekt fast det innehåller fjorton byggnader. Vore det redovisat som våra övriga och alla Karlshamns, Sölvesborgs och nästan alla Karlskronas objekt skulle vi i stället för 7 haft 21 byggnadsminnen i Ronneby. Visst, brunnsparken och dess byggnader är en samlad miljö förenad s a s av parken och ändamålet, men man kan fråga sig om inte Stumholmen i Karlskrona är en ungefär lika sammanhållen miljö, fast den tillåts avsätta 16 rader under Karlskronarubriken.

Detta betyder egentligen inte så mycket i sak men är i ett länsperspektiv en tydlig illustration av hur väl karlskronaglasögonen sitter förankrade på länsstyrelsens näsa.”, avslutar Björn O Svensson i senaste numret av ”Åkröken”.