Den erkänt skicklige och rutinerade dokumentärfilmaren Tom Alandh har gjort några nedslag i Ronneby. Men ibland räcker inte rutinen till. En veckas filmande i september i fjol räckte långt men inte fullt ut. En dokumentär av det här slaget kräver tid och tålamod och med bättre uthållighet hade han kanske också lyckats få med de ungdomar som hade lovat att ställa upp framför kameran men som fick ånger och uteblev.

I filmen dök en äldre man med rullator upp ett antal gånger. Mannen är välbekant, gammal apotekare, nu 90 år, Nils Erik Olsson. Han är bosatt i Johannishus men besöker ofta Ronneby centrum utan att vara rädd.

I slutminuterna av filmen får han frågan från Tom Alandh:

”Ronneby har förändrats…”

Ja, svarar Nils Erik Olsson, det har jag också!

Precis där kunde filmen ha slutat för där i det ögonblicket med det svaret hade dokumentären gått i mål med den självklara förklaringen – om staden förändras men inte du, ja, då uppstår problem.

I filmen talas om idyllen som försvann. Vilken idyll? En idyll är något som aldrig förändras utan som stannar vid det gamla. Sådana idyller finns bara i våra drömmar och i Astrid Lindgrens värld. Ronneby har genom åren verkligen förändrats i takt med teknikutveckling och människors ändrade krav. Men Ronneby är fortfarande en liten stad när den plötsligt ökar invånarantalet med 3 000 och man redan innan dess har brist på bostäder.

Det berättas i filmen när Ronneby 2015 snabbt får ca 3 000 nya invånare och att ca 1 000 av dessa är i behov av utbildning. Givetvis ställs kommunen inför stora problem. Detta förändrade Ronneby på ett högst påtagligt sätt. Rätt och riktigt, men ännu en gång, om inte de nya invånarna släpps in till hundra procent, och du själv vägrar att förändras, ja, då har Ronneby ett problem.

En man på cykel dyker frekvent upp i filmen och uttalar sig. Tom Alandh frågar om han brukar hälsa på de nyanlända.

”Nähä!!, blir det snabba svaret och med eftertryck.

Tom Alandh- ”Men om en nyanländ hejar först, hejar du då tillbaka?”

Ja, svarar mannen.

Där fick rädslan för det oväntade och obekanta sin förklaring – att själv aldrig ta första steget.

Rädslan för det obekanta men inte alls självupplevda visade också ett antal äldre kvinnor och män upp som var hur säkra som helst på att det var farligt att gå ut i stan på kvällstid.

Man hade väl hört talas om både det ena och andra. Hela förklaringen till varför det numera bara talas arabiska på torget kvällstid. Övriga sitter hemma framför tv:n.

Jag vill påstå att Ronneby centrum var tämligen avfolkat på kvällarna även åren före 2015. Redan då diskuterades varför ingen vistades utomhus på kvällstid. Enda förändringen mot nu är att de som vistas ute talar ett annat språk än svenska. Men de är likväl ronnebybor.