Just nu njuter jag av att ta del av årets ”STORBOK” från Svensk Flyghistorisk Förening. I år är det Flygvapnets uppvisningsgrupp ”Team 60” som beskrivs på alla tänkbara sätt. Den har överlevt alla besparingar och gruppen kan se tillbaka på en mångfald prisade uppvisningar decennium efter decennium.
Under rubriken ”Incidenter och tillbud” beskrivs bla en sammanstötning vid träning över F 17 i Kallinge torsdagen den 9 juni 1994. Jag var på plats ute på fältet tillsammans med ett antal andra journalister och minns mycket väl händelsen som slutade väl men som kunde ha slutat med en katastrof. Eller som en av piloterna, Agne Persson, uttrycker det i boken:
”Det skulle ha kunnat gå åt skogen, men det är mycket som kan göra det”.
Det var torsdag eftermiddag och Team 60 hade kommit till Kallinge för träning och pressvisning inför Flygvapnets huvudflygdag på söndagen. F 17 skulle fira uppnådda 50 år.
Vi noterade att två av planen kom lite väl nära varandra vid en spektakulär rörelse (sandwichroll) där ett plan flyger upp och ner och ett annat rakt under flyger rättvänt. Vi hörde via kommunikationsradion att något gick fel och att man avbröt övningen. Vi hörde att man skulle gå upp på höjd för att studera hur allvarlig skadan kunde vara.
Väl uppe på höjd beskriver piloten Agne Persson läget:
”Höjdrodret kändes inte som det brukade. Det svarade inte som vanligt. Fyran i gruppen kom upp och granskade mitt flygplan, men han kunde inte se att något var skadat. Flygledaren ville att jag skulle landa norrut, men jag svarade att jag ville landa söderut för att därmed flyga in över skogsterräng – om jag skulle behöva lämna kärran… Efter landning taxade vi in och teknikerna tittade på flygplanet. De konstaterade att staget till det ena av de båda höjdrodren hade gått av. Det var således bara det ena höjdrodret som hade fungerat efter sammanstötningen.”
P-O Olsson, beskriver sammanstötningen så här:
”Då vi kommit förbi första vertikalen i rollen känner jag ett tryck i min kärra och spak. Samtidigt hör jag att det knirkar och gnisslar – det låter som då man öppnar en stor 5 kg kaffeburk med konservöppnare och trycker igenom det uppskurna locket. Min nos får en negativ rörelse mot toppen av sandwichrollen med uppenbar risk att jag skulle få stora problem vid utgången med hög negativ belastning.
Då jag känner trycket i spaken är det lätt att ta beslutet om att avbryta programmet. Gruppchefen uppfattar mitt beslut. Jag begär assistans för följning och besiktning av våra stabilisatorer. Agne går norr ut under moln. Själv stiger jag över fältet upp genom moln och grupptvåan ansluter och besiktar. Jag får av honom beskedet att främre delen av ”cigarren” (Främre fenkåpan) är borta. Provar landnings landningsegenskaperna på höjd över 1 000 meter. Gör mig landningsklar. Klaff ut. Genomför lätta roll- och girkontroller. Ställ ut. Landningsklaff. Fartreduktion till 300 km/h. Under landningsplanén fortsätter jag med lätta roll- och girkontroller. Får klart landa och taxa till norra Framom.
När jag sitter och skriver första delen i loggboken, efter att jag lossat fastbindningen, kommer Agne förbi och ger mig en klapp på axeln.”
Det är i det läge som har uppstått inte tänkbart att försöka göra en intervju med de två inblandade piloterna även om de tillhör flygvapnets mest rutinerade. Jag får med egna ord i direktsändning en halv timme senare beskriva vad som skett.
Jag får senare veta att ”cigarren” en del av främre fenkåpan hamnat på gräsmattan till en fastighet i Bredåkra vars ägare då var den person som flitigast brukade klaga på flygbuller.
Sandwichrollen beskrivs i boken av P-O Olsson på följande sätt:
”Den äger rum i fartområdet: 520 – 380 – 500 km/h, höjdintervallet: 200 – 600 m (100-500 m) och med följande vädergränser: sikt > 5 km, molnbas >500 m.
