Etikettarkiv: Ewe Nilsson

Ewe Nilsson minns Blekinge Bataljon

Publicerat av

” Ja, så minns jag åren 1923 – 1928 då jag blev elva år.”

Så avslutar Kallingeprofilen, Ewe Nilsson sitt handskrivna manus som jag fick av honom i början av 1980-talet. Det, liksom mycket annat som hade med min då aktiva tid som journalist, börjar nu dyka upp när städning sker i etapper.

Manuset måste ha varit ett slags utkast till det som 1994 blev en bok med titeln- ”Kallingeminnen” och utgiven av Ronneby Hembygdsförening. I boken skildras en rad minnesbilder ur Ewes synvinkel.

Jag kommer denna gång att återge hans intryck från Bredåkra hed och dåvarande Blekinge Bataljon och då mellan åren 1923 – 1928. Han skriver:

”Mina minnen från lägerplatsen är väl mest de byggnader som revs så sent som i början av 1940-talet och då i samband med anläggandet av Blekinge Flygflottilj, F 17.

Jag har gått minne av de militärer som hade exercis på övningsområdet. Det grävdes också skyttegravar (som i dag mest påminner om ett djupt dike. Min anmärkning). Vi barn lekte kvällstid kurragömma och ta fatt i dessa gropar.

Vad jag starkast kommer ihåg är kokhuset och utspisningen där men även dansbanan som låg intill officersmässen där militär och Kallinges ungdomar samlades till dans efter musik av bataljonens musikkår.

Ewes handskrivna manus som 1994 blev till en bok med Kallingeminnen.

Speciellt kokhuset bevakade vi ungar i Kallinge väl och höll noga reda på vid vilka tider som militären utspisades. Vid dessa tidpunkter sprang vi upp till kokhuset som låg strax norr om vattendraget ”Doven”. När vi hörde trumpetsignalerna, som betydde samling, blev det extra fart på oss ty ingen ville missa matutdelningen.

Det vankades nämligen knäckebröd och ”knallar”. Knäckebrödet var bitar från stora runda kakor med hål i mitten. Knäckebrödet var grovt och mycket gott. För att kunna ta emot så mycket bröd som möjligt hade vi ett snöre knutet runt magen. ”Knallarna” var små ljusa kex, något större än hasselnötter. Dessa fyllde våra fickor när vi ätit tillräckligt många och blivit mätta.

Både befäl och manskap var mycket snälla och jag mins inte att vi barn någon gång blev bortmotade. Aldrig heller några hårda ord riktades mot oss.

Det fanns även skjutbana inne i tallskogen och när vi på dagen hört skjutningar brukade vi kvällstid springa upp till skjutbanan. Vi plockade tomhylsor som vi sedan sålde som metallskrot till en gubbe som vi kallade ”Klintahåken”.

Officersmässen låg i den västra änden av den lindallé som ännu finns kvar. Vid officersmässen låg dansbanan. Mässen var ett stort hus med veranda med mycket ”snickarglädje”. Intill detta hus fanns också en berså av Liguster varifrån vi ibland hörde både sång och svordomar. In på officersmässen tog vi oss aldrig. Vi kände oss inte välkomna dit.

Jag har många gånger funderat på att det egendomligt nog inte fanns något staket runt förläggningen. Vi ungar och annan allmänhet kunde komma och gå som man ville. Visst fanns det vakter på post, dels vid officersmässen och patrullerande i området.”

Modelladan med dess historiska innehåll räddades av Ewe Nilsson.

Ewe Nilsson en verklig Kallingeprofil och prisad

Ewe Nilsson föddes 20.4.1917 och gick ur tiden den 6.2. 2002. Efter sin pension var han verksam med att bl a samla och bevara Kockumsminnen. Han har bl a byggt upp Gjuterimuseet och räddat Modelladan i Kallinge som också tillhörde Kockum. Han har för detta arbete tilldelats Ronneby kommuns kulturpris 1987 och Blekinge Landstings kulturpris 1992. Han blev också utsedd till Hedersgjutare i Gjuterihistoriska Sällskapet 1993.

Mer information om Blekinge Bataljon, Bredåkra hed och vattenkällan ”Doven” finner du längre ner i denna blogg.

Kallinge – en bruksort att vårda

Publicerat av

DSC04303

Jag har ofta haft anledning att fundera över varför politiker skäms över en orts historia. På annat sätt kan inte deras totala ointresse för att skapa plattformar för minnen av en svunnen industriepok förklaras. Jag tänker på brukssamhället Kallinge beläget bara några kilometer norr om centrala Ronneby.

Inte ett finger har höjts för att på något sätt påminna och minnas den industriepok som Kockums Jernverk har utgjort på orten. Hade inte frivilliga krafter tänkt annorlunda hade den mer än hundraåriga industriverksamheten i dag varit helt utsuddad och glömd.

Därför blev jag i helgen extra glad när jag fick veta att det nu har bildats en förening som ska hjälpa oss att minnas vad bruksorten stått för. Kallinge Museum är namnet och ordförande är Roddy Hägg.

Man måste se bakåt för att förstå framtiden är ett ordspråk som är relevant i det här sammanhanget. När det nu finns en förening betyder det att man också kan söka bidrag av olika slag. En stark förening kan också på skiftande sätt utgöra en påtryckare gentemot myndigheter. Att helt enkelt hålla frågan levande att satsa på ett museum, en modern och aktiv minnesplats, för framtida generationer.

Fram till nu har personer med skiftande bakgrund, många av dem naturligtvis en gång anställda vid Kockums, lagt ner åtskilliga timmar på att ideellt rädda en svunnen epok.

Jag tänker naturligtvis på Ewe Nilsson som med sina insatser räddade en betydande del av Jernverkets gjuterihistoria. Jag tänker på den gamla modelladan, sprängfylld med trämodeller och kärnlådor och jag tänker på det Gjuterimuseum som också bär hans signum. Naturligtvis hade han stor hjälp av många likasinnade.

Ernestrand 1

Jag tänker också på Gösta Ernestrand som med såväl bild som text skildrat och bevarfat det tidiga Kallinge. Jag hade förmånen att åtskilliga gånger få träffa dessa profiler som blev till många radioinslag och tidningsartiklar.

”Ewes pojkar” är ett känt begrepp i Kallinge allt sedan gjuterimuseets tillkomst för 30 år sedan. Många i gruppen är fortfarande aktiva med att samla fotografier och namnge de personer som återfinns på dessa.

När Kallingedagen firades i år den 29 augusti bjöd gruppen in allmänheten till Gjuteri- och emaljmuseet och i ett slags programförklaring skrev man bl a följande:

”Om denna grupp som startades av gjuteriets grundare, Ewe Nilsson, inte hade funnits hade det inte heller funnits något gjuterimuseum med alla dess föremål och bilder varav flertalet är skänkta av gamla personer från Kallinge.”

Ewe

I styrelsen för den nybildade föreningen Kallinge Museum ingår Roddy Hägg, ordförande, Bengt Christer Nilsson, vice ordförande, Bo Lundgren, kassör, Nils Nilsson, sekreterare, Lars-Hugo Hugosson, ledamot. Revisorer: Jan-Olof Ahlström och Jan-Erik Andersson. Ersättare i styrelsen Christer Åkesson och Birger Mathisson. Valberedning: Eric Olsson.

Motiv från det äldre Kallinge av Gösta Ernestrand.

Hemliga huset i Kallinge

Publicerat av

DSC04401

Det känns nästan lite andäktigt att närma sig trähuset nedanför slänten bakom kyrkan. Här har det stått sedan 1888 efter en flytt från Örmo Bruk i Konga. Frans Henrik Kockum hade köpt Örmo Bruk 1846.

Någon ålder på huset, som egentligen är en lada, har man inte. Örmo Bruk startades 1742.

Det är ladans innehåll som för många Kallingebor har varit en hemlighet. Det finns många som har arbetat ett helt liv vid Kockums Jernverk i Kallinge men som aldrig har satt sin fot i ladan. Dit gick endast ett fåtal gjutare när de skulle hämta en eller flera gjuterimodeller eller kärnlådor i trä.

DSC04378

Det handlar om Kockums Modellada som rymmer ca 16 000 föremål. Under 2014 och fram till nu har alla dessa föremål, stora som små, fotograferats och dokumenterats i arkivsystem. En kulturgärning utförd av Ann–Britt Johansson, Ingemo Sköld, Karin Servin och Per-Ola Johansson.

I söndags kunde ladans dörrar öppnas för allmänheten och på plats fanns Lars Martinsson, styrelsemedlem i Ronneby Musei- och Hembygdsförening som nu vakar över de unika industriföremålen. Lars har varit verksam i gjuteribranschen i Huskvarna och kunde målande berätta hur modellerna en gång i tiden har använts.

”Trämodeller och kärnlådor användes för att forma gjutgodsets yttre och inre konturer. Trämodellerna var således viktiga för att hålla rätt mått och stå emot fukt och tung hantering utan att ändra form. Modellsnickare var ett högt aktat yrke som krävde lång erfarenhet.”

DSC04381

Byggnaden har i alla tider haft samma uppgift, att förvara gjuterimodeller. Ladan har två våningar med källare och var säker på att varje centimeter av ladan är utnyttjad.

Det kändes mäktigt att sakta vandra fram i byggnaden och i alla skrymslen mötas av välkända och tidstypiska produkter från Kockums. I källaren fann jag gamla spisar och några av dem utrustade med en av Kockums allra första rörplattor, den s k snabbplattan.

DSC04393

I ett hörn står gul- och grönemaljerade vattenspannar som blir till en historisk installation.

Naturligtvis var det Ewe Nilsson, en gång förman på Kockums som räddade Modelladan och dess rika innehåll till eftervärlden. Samma Ewe som byggde upp Gjuterimuseet i Kallinge och som 1993 utsågs till Hedersgjutare av Gjuterihistoriska Sällskapet. Han har också tilldelats såväl Ronneby kommuns som Landstingets kulturpris för sina gärningar.

Obs! Klicka för större bild.