”Min lilla gran, så grön och fin, du luktar gott som terpentin!

Vill ingen ha dig får jag la ta dig som rövat bort dig från skogen din.”

”Knalle Juls Vals” i C-dur med text och musik av Evert Taube som skildrar granförsäljarens möda i gången tid. En text som alldeles säkert handlade om honom själv och hans hustru Astri.

Granen har fortfarande en stark ställning i vår absolut mest omhuldade tradition som Julen utgör. En gran på torget är naturligtvis ett oavvisligt krav som myndigheter och politiker inte ens skulle våga tänka tanken på att spara in. Förr skänktes torggranarna ofta av en skogsägare. Hur det är i dag vet jag inte. Har inte heller någon betydelse, det viktiga är att den varje år pryder sin plats.

Därför är det med djup respekt för vår tradition jag nu lyckligtvis kan berätta att Kallinge torg fick sin gran på plats i måndags (27.11) naturligtvis i strilande regn. Väsentliga delar av granens nederdel skyms av kranbilen men det är en fullt medveten tanke bakom tilltaget, nämligen att ni personligen ska ta en titt på årets gran.

Förr var det närmast ett tjänstefel av en lokaltidning att inte föreviga kommunens julgranar. Numera kommer granen också i luften i form av landets modernaste flygplan, JAS Gripen, som flyger i formation och bildar just en julgran. En vacker hälsning som också påminner oss om att försvarets flyg alltid håller ett vakande öga på vad som händer utefter våra gränser, oavsett helg eller vardag.

På tal om tradition. Kan bara inte undanhålla er från vad vi några medelålders bosatta i Kallinge (i varje fall två) på tidigt 1970-tal hade för jultradition. Det var vännen Mats Harrysson och jag som årligen gjorde ett slags bedömning av det årets julgran på torget.

Mats var då inte bosatt i Kallinge, han kom hem till jul och ville då ha en guidad tur genom Kallinge. Han ville se vad som hade förändrats i samhället under ett år. Ska sanningen fram fanns det mestadels ytterst lite förändringar att visa. Däremot fanns det ett betydligt viktigare mål för vår kvällspromenad som alltid genomfördes runt midnatt efter julmat och dryck.

Det var granen på torget som var målet. Det var två varv runt granen som gällde. Ett första för att bedöma själva granens form och grenverk och ett avslutande varv för att bedöma lampornas placering och lysbarhet.

Ett år blev vi prejade av en polisbil, en stor svart/vit med mycket plåt. Den körde upp på torget intill granen och två konstaplar klev ur. Eftersom jag dagligen brukade ringa till polisen för att fråga: ”ha det vatt nått?”, jag var journalist på BLT då, blev jag genast igenkänd.

”Jasså är det du, var konstapelns första kommentar. Vad gör ni här?

Vi berättade om vår julgranstradition och de tyckte det verkade trevligt.

De berättade att en äldre dam iaktagit oss genom ett fönster i ett intilliggande hyreshus och ringt polisen. Hon befarade att vi skulle välta granen eller panga lamporna i den.

Så tokigt det kan bli, men minnet finns kvar vilket är bevis på att traditioner etsar sig fast på ett eller annat sätt, vilket är meningen med traditioner.