Vissa texter berör och skakar om mig direkt. Det känns som om blixten fått en fullträff. Den nya dagen får en ny dimension. Morgontröttheten är som bortblåst.
Så kändes det när jag läste Sydöstran måndagen den 5 juni. Texten är författad av Emma Karinsdotter och placerad på ledarsidan. Jag delar textförfattarens mening till fullo.
Författaren Emma Karinsdotter växte upp i Ronneby, då med efternamnet Carlsson. Hennes mest uppmärksammade bok är ”Tusen stjärnors ö” som gavs ut 2019. Boken var nominerad samma år till Barnradions bokpris och rättigheterna har sålts till sex länder.
Jag har fått Emmas tillåtelse att publicera texten. Läs och begrunda påståendet ”Vi kan”
Foto: Julia Lindemalm
”När jag var ny i arbetslivet började jag jobba på Riksteatern i Stockholm.
I mitten av stora hallen fanns en Sverigekarta. Om man tryckte på en knapp, lyste alla stora städer upp. Tryckte man igen lyste dom mellanstora städerna. Och tryckte man ännu en gång, lyste mindre platser i Sverige upp.
Alla hade dom gemensamt att det bakom varje lysande prick fanns en scen där vi brukade spela. Ibland var scenen en stor teater eller ett Folkets hus. Ibland var den en gympasal.
Jag älskade den där kartan. För den påminde mig om att Sverige inte bara var Ronneby och Stockholm, utan en massa olika platser, små och stora och precis överallt. Som ljusröda fräknar lyste dom över hela landskroppen.
Sen började jag åka på turné. Och dom där prickarna förvandlades till människor. Kramfors blev en 67-årig svärdsdanserska, Falun blev ett band med tonårspojkar som sjöng ”what do you want girl, what do you want” och en trollkarl med sån överskottsenergi att teaterarrangören fick tvinga ut honom på en löprunda precis innan föreställningen.
Västerås blev en blyg äldre man som spelade på näver.
Malmö en rödhårig komiker med lugg. Och människorna jag jobbade med kom överallt ifrån, från sina egna lysande röda prickar.
Plötsligt räckte inte Sverigekartan till. Jag fick titta i min atlas eller leta upp på datorn, för nu kom folk från hela världen.
Den ena turnén avlöste den andra. Jag började jobba på ett produktionsbolag för musik och scenkonst och skaffade mig en egen Sverigekarta.
Sen några år tillbaka reser jag istället i mitt jobb som barnboksförfattare. Ofta tänker jag på människor jag mött. Jag tänker på barnen som stolt berättade att dom gått ut mitt i natten med pannlampor och plockat skräp. ”Det finns HUR mycket skräp som helst, vi fyllde en hel sopsäck”.
Jag tänker på barnet jag träffade som levt hela sitt liv i Sverige, lärt sig läsa och skriva och nu skulle utvisas till ett land hon aldrig hade besökt.
Jag tänker på barnet som började gråta när hon skulle rita en katt, på pennan som låg kvar på bänken framför henne. Hon sa ”jag kan inte, allt jag gör blir så fult”. Hur hennes assistent envist upprepade ”du kan”, ”du kan”, ”du kan” tills flickan långsamt lyfte pennan igen, höll den mot pappret och började rita. En katt! Den finaste och viktigaste lilla katt jag någonsin har fått se.
Så läser jag på nyheterna om alla assistenter som måste sluta sina jobb i skolan för att det ska sparas och dras ner.
I Malmö där jag bor men också på andra platser. Vem ska nu säga till flickan med katten att hon kan? Läraren har 28 elever, många med särskilda behov, hur ska det ens gå? För läraren? Och för barnen? Jag tänker på alla dom tomma papperna. På pennorna som ligger kvar på borden.
Jag tänker på dom tomma bänkarna jag ser i klassrummen ibland. På barnen som är sjuka eller hemma eller just har blivit utvisade. På att skolan allt mindre blir en plats för alla.
Jag tänker på vårdplatserna som saknas och köerna som växer till BUP. Jag tänker på barnen som samlar skräp för att ”det finns HUR mycket skräp som helst” och jag undrar varför det är barn, och inte vi vuxna, som plockar skräp och tar hand om naturen?
Föräldern i mig får dessutom panik – gick ni ut helt SJÄLVA, mitt i NATTEN, med BARA pannlampor? Fast så biter jag mig i läppen igen.
Och tänker vad MODIGA ni är, och FÖRLÅT att det är ni som får fixa, och inte vi vuxna. Det borde vara vi vuxna. Det MÅSTE vara vi vuxna.
Jag tänker på bussturer som dras in. På matpriser som höjs. På barnet jag träffade härom veckan som bara åt en banan till frukost varje dag. På alla dom barn jag träffar som inte äter något alls innan dom går hemifrån till skolan.
Så tänker jag på den där kartan igen. Med alla sina lysande prickar. Kartan är bara en förenkling, en slags överenskommelse vi har om verkligheten. Vattnet i sjöarna är inte ljusblått, skogarna är inte generiskt gröna och dom där lysande röda prickarna, finns egentligen inte.
Det här landet, det är vi, människorna, djuren, skogen, träden och alla dom sällsynta små blommorna.
Kanske är det därför jag inte längre har någon karta uppsatt på väggen på mitt kontor. För jag behöver den inte. Nu finns kartan inom mig. Fast inte som svarta linjer och generiska skogar. Utan som röster, blickar och berättelser – bitar av liv.
För det är inte prickarna som är Sverige. Det är vi. Och en sån här dag vill jag påminna mig själv och oss alla, att tillsammans kan vi förändra Sverige och göra det snällare. Vi lever i en demokrati. Ibland är det lätt att glömma bort det.
Men det är vi som väljer dom som skriver lagarna. Vill vi att det ska satsas mer på skola, vård och omsorg, kan vi få det att hända. Det är inte upp till barnen att rädda skogarna och planeten. Det är upp till oss.
Och kanske känns det svårt, stundtals till och med omöjligt. Kanske, tänker jag, kan det kännas som att rita en katt för allra första gången. Men då måste vi höra elevassistentens ord inom oss.
Tänka på människorna bakom dom lysande prickarna. Och säga till både oss själva och varandra – vi kan, vi kan. Vi kan.”
