Jag måste erkänna, coronaviruset har fått mig att vackla. Själv har jag inte drabbats av viruset. Jag har på elva månader inte haft ens en förkylning. Ingen hosta och salt och sött smakar fortfarande som det brukar.
Nej, det är den ofrivilliga karantänen som håller på att knäcka mig. Det är min ålder som har inneburit att jag har placerats i den ofantligt stora riskgruppen, ”våra äldre” som politiker vanvördigt kallar oss och bildligt klappar våra huvuden. Jag förstår mycket väl hur folkhälsomyndigheten har tänkt men jag förstår inte deras taktik fullt ut. Inte heller har jag mycket till övers för de människor som tydligen hade en ensidig övertygelse att håller bara åldringarna sig inlåsta så kan vi andra blåsa på och leva som vanligt.
Jag blir allt mer förb*d över den brist på lojalitet som har visats upp. Inte heller har jag några vackra tankar om den regering som haft att handskas med ondskan som tidigt i fjol våras kom att gastkrama oss och som fortfarande håller oss i ett järngrepp.
Inte heller kan jag förlika mig med tanken på att regeringen inte betydligt tidigare införde negativt coronatest och inreseförbud. Men är jag svensk och vill resa utomlands kan jag fortfarande göra det. Jag kan resa vart jag vill och utsättas för hur mycket coronavirus som helst. Är jag svensk får jag ändå komma hem! Resorna till fjällen är lika obegripligt, i varje fall för oss som har passerat bäst före datum och därför ska ta hela det tunga ansvaret för att sjukvården och dess anställda inte ska knäckas.
En fråga till ansvariga: hur kommer vi som är placerade i riskgruppen att premieras när väl sattyget är besegrat? Vi är redan en särbehandlad grupp som ska betala högre skatt trots liten pension och dessutom ska vi med vår karantän rädda svensk sjukvård. Jag upprepar, vad blir belöningen för att vi snart ett helt år blivit blåsta på all naturlig social gemenskap med våra nära och kära?
Vår enda ”underhållning” som vi matats med i elva månader är att dagligen ta del av en rapport som till stor del påminner om dåtidens fiskhamnsrapporter. Jag tänker på tidningar och etermedias myndighetsupplysning om antalet döda, antal intensivbehandlade och smittade. Visst är det sjukt. Information är till för att lugna människor men i detta fall blir resultatet det rakt motsatta. Jag tänker speciellt på alla ensamma som dagligen ska matas med dessa negativa siffror.
Nej, nu får man i stället fly in i böckernas värld. Bokläsning är inget att förakta men det är den sociala kontakten jag saknar. Nu möts vi via skärmar och det är väl bra men det blir knappast spontant och nära.
Dessutom har idrotten räddat mina dagar. Allsvenskan i fjol, handbollen nu senast och nu väntar skidor på längden och utför men även ett VM i skidskytte. Behöver jag tillägga att jag väntar på allsvenskan som ett barn väntar på jultomten.
Politik kan i och för sig också vara underhållande, men inte i dag. Nu ska alla tänka på allas bästa, medan vissa bara tänker på sig själva. Jag menar, bara för att vi har drabbats av coronavirus ska vi inte debattera. Nu ska partier behandlas på samma sätt som vi i riskgruppen – tänk på landets bästa och det gör man lämpligast genom att tänka som statsministern vill.
Vart är vi på väg? Kan nästa års valrörelse över huvud taget genomföras? Ta dagens s k regeringsombildning som varnande exempel. Fyra nya ministrar och samtliga miljöpartister! Detta måste ha varit den absolut oviktigaste presentation som någon presskonferens har bjudit på i dessa virustider. Vart är vi på väg?
