Det har denna helg inträffat något unikt med Sverige. Det lilla partiet Kristdemokraterna röt till och det på ett sätt som fick hela den politiska gräddan att chockas.
-Så här gör vi inte i Sverige. Så här har vi aldrig tidigare gjort. Får man verkligen agera på detta sätt? Avtal ska inte brytas. Det som är ”skrevet är skrevet” skrev Moberg i en av sina populära romaner.
-Det var ju bestämt att s, mp och v skulle få full frihet i varje fall fram till nästa val, sa statsministern och kallade till krisöverläggning. Ja, han tvingades t o m ringa moderaternas ledare, Anna Kinberg Batra.
Unikt måste det också ha varit att halva svenska folket (ungefär) med ändlös spänning följde Kristdemokraternas riksting. Vem brukar bry sig? Hur spännande kan ett parti vara som hela tiden balanserar på riksdagens tröskel? Skulle partiet verkligen våga ta död på DÖ – Decemberöverenskommelsen?
Nästan hela mediasverige var efter Ebba Busch Tors inledningstal på torsdagen helt klara över att DÖ skulle överleva. Hon nämnde aldrig ordet DÖ och därmed var politiska ledarskribenter övertygade att lilla KD inte skulle våga.
I dag vet vi att partiledningen i KD manglades av stridslystna ombud och inte heller var det ett tveksamt besked.
Jag vill mena att det som skedde var ytterst oväntat men desto mer ofrånkomligt och nödvändigt. Allt annat hade varit att stoppa politiska huvuden i sanden och bortse från verkligheten.
Det har sagts att Sverige måste överge blockpolitiken. En självklarhet tycker de flesta som redan nu efter nio månader med DÖ-uppgörelsen har sett vad som sker när opposition saknas. Av en sådan uppgörelse blir det politiska arbetet inte bara fastlåst, det blir för väljarna obegripligt. Inte minst blev detta uppenbart när riksdagen debatterade budgeten. Alliansen protesterade högljutt och media skrev och förmedlade till ingen nytta. DÖ-uppgörelsen innebar att alliansen redan givet regeringen fribrev. Också detta förfarande har fram till nu varit otänkbart i Sverige.
Jag vill likna KD:s uppror vid civil olydnad men i politisk förpackning och det var helt nödvändigt för att Sverige ska kunna styras och få tillbaka trovärdigheten inför omvärlden. Men osannolikt var det och i detta sammanhang kan jag inte låta bli att citera Tage Danielsson:
Det var i Västerås det hände och redan några timmar efter Kristdemokraternas redan historiska besked vågade övriga partier i alliansen krypa fram och säga de förlösande orden som innebär att Sverige nu har tagit sig ur ett riktigt förgörande dödläge.
-DÖ har fallit!
Det sägs i media att vi ska slå vakt om det fria ordet, men så använder man det ändå inte. Ledande politiker slår allt oftare fast att man förvånas över medias flathet med utebliven bevakning och ifrågasättande. Men så blir det när journalister i dag sätter sin egen popularitet före ett riktigt hantverk.
KD vågade och satte sin egen framtid på spel. Ur rädsla och flathet kommer ingen styrka, bara förakt och likgiltighet.