Det är inte avståndet, kanske tiden som aldrig räckt till, men när jag tidigare besökt Sölvesborg har det blivit ett kort besök i centrum. Denna gång blev det helt annorlunda. Flera timmar och en spaning som bjöd på flera noterbara upplevelser.

Jag har t ex tidigare bara sett Sölvesborgs stolthet på avstånd. Nej, jag tänker inte på förre riksdagsmannen Christer Skoogs skötebarn, historiska hamnkranen ”Brödtjuven”. Naturligtvis var det ”Sölvesborgsbron” jag ville studera. Det blev en promenad i stark, bitande motvind med vita gäss på vattnet.

Det var först när jag passerat ”Kaninholmen” och närmade mig nybyggarlandet ”Ljungaviken” som ansiktsfärgen åter blev vanligt vinterblek. Bron är onekligen unik med sina 760 meter, Europas längsta gång- och cykelbro, men är också unikt vacker med sina ovanliga bågar.

Här har man verkligen tänkt riktigt och klokt för framtiden. Man knyter ihop stadskärnan med Listerlandet och får genom detta en miljövänlig kommunikation som dessutom bjuder på en bildlik upplevelse av staden som endast varit sjöfarare förunnat tidigare.

Jag skänker tidigare ledande politiker och nu Heléne Björklund en extra tanke när jag betraktar stadskärnan så här från sjöhållet. Det syns inga höghus som bryter den låga bostadsprofilen och jag vet att Helén dessutom bestämt att inte heller något stort köpcentrum ska få slå sönder småstadsidyllen. Ett bra beslut som innebär att det är tornet på S:t Nicolai kyrka från 1200-talet som blir till stadens högsta punkt.

Jag slås av Sölvesborgarens vänliga uppträdande. Med ett hej riktat till varje mötande, även i snålblåsten, känns det lite oblekingskt men avspänt och välkomnande.

Ska en spaning av en stad vara värd namnet måste ett besök på biblioteket ingå. Toalettbesöket känns mindre påträngande här eftersom en främlig här behandlas lika som en hemtam besökare. Måste ändå påpeka att man skulle vinna på att gallra något i det digra men bitvis gamla bokbeståndet. Behövs verkligen så många gamla uppslagsverk i pappersform idag?

Krogen ”Blåregnet” på gemytliga bakgården är bara ett måste. Det lärde jag mig ganska tidigt på dagen. Gemytligt med god husmanskost och en inredning som lockar till långsittning med en övervägande del seniorer som gäster, vilket i sin tur garanterar god kvalitet.

Plötsligt dök min kära kusin upp som far land och rike runt som försäljare. Han är dessutom vinkännare av rang och eftersom vi av naturliga skäl ses ganska sporadiskt blev lunchen till en gemytlig samvaro med goda vintips som extra bonus.

När en stad dessutom ståtar med en kunglig hovleverantör inom konditoribranschen – Ritz – känns promenaden till Stortorget ganska kort. Ja, avstånden i denna historiska stad känns onekligen små.

När jag lämnar denna gamla danskstad faller blicken på den s k snapphaneeken. Tidens tand har gnagt ihärdigt och mycket återstår inte av det historiska trädet. Enligt traditionen hängdes danska upprorsmän till allmän beskådan i detta träd.

Eken i all ära, men nu är det andra tider och broar som gäller när stadsdel och landsbygd knyts samman. Jag tycker nämligen att bron har blivit en riktigt bra symbol för att landsbygd och stad hör samman. Bra tänkt Sölvesborg.