Vårtal Snäckebacken 2018

Det blev ett dramatiskt förspel inför årets vårhälsning uppe på Snäckebacken. Himlen mörknade och molnen tömde sitt innehåll i form av ett skyfall ackompanjerat av blixt och dunder. Regnet medförde att Ronneby Blåsorkester, som skulle inleda firandet, tvingades avblåsa sin medverkan.

Efter regnet kom nästan solsken och sångkören Decibellerna skakade av sig regnet och gav den tillströmmande och aldrig svikande publiken den vårstämning den förtjänade. Mitt vårtal kom därför att till stor del präglas av traditionens starka kraft.

Välkomna alla ni djärva våraktivister. Ingen SMHI-varning i världen, inte heller blixt och dunder med skyfall, lyckas skrämma er till hemmasittning. Men så handlar det också om att leva upp till en av våra kära traditioner.

Traditioner är inte att leka med. Dom rubbar man inte på hur som helst. Det har inte minst Sveriges Television tvingats lära sig. Plötsligt ansågs inte Lunds studentsångare nog poppiga till att få sjunga in våren. Eller så skulle pengarna sparas till sändningar från fotbolls-VM.

Hur som helst, det blev naturligtvis vilda protester och SVT backade, men bara delvis. Man skulle visa en repris!! Då tilltog proteststormen i styrka och den närmade sig orkan. I det läget gjorde SVT en pudel och plötsligt fanns det slantar till en direktsändning. Och så blir det. Lunds studentsångare i morgon 1 maj klockan 18.15 i TV 1. Allt blir som vanligt. Frid och fröjd.

På tal om att försöka ändra på traditioner, har jag svårt att glömma det man i Ronneby försökte ändra på för arton år sedan.

Det skulle inte som vanligt bli majbål uppe på Snäckebacken.  Det skulle i stället bli ett majbål i BRUNNSPARKEN. Men inte nog med detta tilltag, det skulle också bli mösspåtagning, på samma sätt som vid universiteten. Det var på den tiden vi hade en högskola i Ronneby.

Det blev inget majbål i Brunnsparken. Det ställdes in och frågan har därefter varit död. Det är Snäckebackens högsta punkt som gäller och här står vi nu i dag. Traditionen lever vidare.

Traditionen tycks också vara tung när det gäller att INTE öppna bron vid Ronnebyåns mynning. Att tre politiska partier har haft det i sina valprogram har föga hjälpt. Sedan 1960 har inga båtar högre än 1,4 meter kunnat trafikera bron vid hamnen. I fjol tvingades man ställa in flera turistbåtturer för att vattenståndet var för högt. I år när man ska genomföra nya båtturer måste man, tror jag utrusta båtresenärerna med hjälmar. Betong är hårt!

Inte heller hör vi mycket om det diskuterade museet. Det sägs att man arbetar med frågan, men det hörs inget. Däremot dyker det upp allt fler s k kopior av gribshunden. Det blir mer tingel/tangel och en bild av tivoli än seriösa och framtidsinriktade satsningar som vi Ronnebybor, ja, givetvis också alla övriga Blekingebor, kan vara stolta över och som kan utgöra mål för långväga turister.

Däremot är jag i dag jublande glad över att TURISTBYRÅN, som har varit ute på en mindre rullande och irrande turné nu har återbördats till utgångsläget, nämligen Clarbergshuset. Jag tror inte jag är ensam om denna glädje.

Jag ser också att vi, ett antal medlemmar i Kallinge museum, kan nå framgång i vår önskan att återställa Bredåkra hed i ett skick som på ett seriöst sätt kan få minna om ett beväringsförbunds historia, nämligen Blekinge bataljon som hade sin storhetstid åren 1886 till 1902. Vi vill att platsen också ska återfå sin minnessten som i dag finns inne på F 17:s område. Löftet är att platsen ska vara återställd vid årsskiftet.

Däremot omfattas vårt torg inte av någon tradition. I skogen heter det föryngringsyta när man tar ner virket och planterar nytt. På torget, där man t o m rycker upp träd med rötterna, är väl klåfingrighet det mest passande namnet på det som sker på denna plats.

Jag måste bara kommentera den senaste uppfinningen som nu intar lite plats på torget. En stolpe med vägvisare som talar om åt vilket väderstreck man kan nå landsbygden!!

Det sägs att man i Bräkne-Hoby, Hallabro, Kallinge och Eringsboda ska sätta upp liknande skyltar som visar åt vilket håll Ronneby centralort ligger. Jag vet inte om det stämmer. Men ingen rök utan eld.

Per Ericsson från arrangerande Ronneby Musei- och Hembygdsförening höll i trådarna och var glad över att arrangemanget kunde genomföras och att så många trotsade ovädret. Eldmästare var som vanligt Lars Martinsson.

Foto: Gustaf Leufstedt

 

 

 

 

 

 

 

 

Äntligen invigning av minnestavla

img205

Äntligen, efter drygt fyra år, har det blivit dags att inviga en minnestavla med information om Kvitterplatsen i Ronneby Brunnspark.

På fredag den 15 augusti är det dags för en konsert med Mikael Wiehe, Pernilla Andersson, Emil Jensen och en rad lokala artister och strax före kl. 18.30 invigs minnestavlan av Nils Ingmar Thorell, ordförande i Fritids- och Kulturnämnden.

Yvonne Olsson, Ronneby är en av de artister som har fått plats på minnestavlan. På bilden ovan, som jag tog på tidigt 70-tal, framträder en ung Yvonne Olsson tillsammans med Arne ”Isen” Israelsson. Klicka i bilden för förstoring.

Ur pressmeddelandet i dag:

” Minnestavlan ger en kort information om Kvitterplatsens historia och nämner 12 artister som uppträtt på scenen under årens lopp.

 Utöver de personer som nämns på tavlan har en lång rad artister uppträtt på Kvitterplatsen, sedan den invigdes 1955 som friluftsteater.”

Demokrati kan ta lång tid. I detta fall tog det drygt fyra år.

Det hela började med en motion från centerpartiets fullmäktigegrupp den 19.5.2010. Genom gruppledaren Kenneth Michaelsson föreslogs att döpa om Kvitterplatsen i Brunnsparken till ”Tommy Körbergs sång- och kvitterplats”.

Motionen remitterades till dåvarande Biblioteks- och Kulturnämnden, Byggnadsnämnden, Fritids- och Turistnämnden samt Tekniska nämnden och svaret blev följande enligt sammanträdesprotokollet från fullmäktige den 16.12.2010:

”Av remissvaren från nämnderna och skrivelse från två undrande pensionärer framgår med enighet att namnbyte på Kvitterplatsen bör avslås. Skälen härför är bland annat att platsen historiskt har getts namnet Kvitterplatsen utifrån kopplingen till Brunnsparkens naturvärde och de fåglar som kvittrar i området. Det finns dessutom andra artister och allsångsledare som verkat under många år och det kan därför vara svårt att särskilt peka ut en person som ska namnge platsen.”

Däremot gav fullmäktige dåvarande Biblioteks- och Kulturnämnden ”i uppdrag att ansvara för uppsättande av minnesplaketter samt att arbeta fram kriterier för vilka som bör uppmärksammas på detta sätt”.

Man ansåg att det fanns anledning att uppmärksamma även andra personer som bidragit till verksamheten. En liten arbetsgrupp har under senare år arbetat med att vaska fram lämpliga namn. Dessutom uppmanades allmänheten på kommunens hemsida att föreslå namn som skulle finnas med på minnestavlan. Beslutet blev således en tavla med 12 namn. Från början var det meningen att flera tavlor skulle sättas upp för varje artist. Se bild nedan.

Kvitterplatsen