Om ett landmärke för Ronneby kommun

För en tid sedan föreslog jag i denna blogg var ett nytt landmärke för Ronneby borde uppföras. Jag hade valt östra infarten till Ronneby intill E 22. Nu svarar Björn O. Svensson, ordförande i Ronneby Musei- och Hembygdsförening på mitt förslag.

Vännen Bengt Mauritzson, i Ronneby ärkenestor inom journalistiken och främste opinionsbildare med tribunerna Snäckebacken och bengtbloggen (i yngre dagar BLT och Radio Blekinge), har hedrat vår fb-grupp med ett viktigt och intressant inlägg.

-Om ni tycker att jag nu ”smörjer” lite i en obehövlig presentation så är det alldeles riktigt och beror på att jag liksom tar höjd för att våga framföra en avvikande mening i en detaljfråga utan att Bengt tar sin hand ifrån oss.

Landmärket på den inköpta marken vid E22 och Ronnebys östra infart borde naturligtvis vara ett nybyggt, tidsenligt länssjukhus på en optimal plats för hela Blekinge. Detta är klockrent och motsägs inte av ett enda sakligt argument men omintetgörs ändå av den östblekingska föreställningen att Karlskrona är världens centrum, fast det inte ens är centrum i Blekinge. Det är ju där problemet i grund och botten ligger – men å andra sidan får man väl försöka förstå att framtiden inte skulle vara särskilt ljus för de karlskronapolitiker som hade släppt ifrån sig länslasarettet till Ronneby med aldrig så goda skäl. Det gör de generande svaga argumenten och den smutsiga hanteringen av hela ärendet förklarliga men allt annat än försvarliga! Nu lyckades man bygga fast sig ytterligare bland bergknallarna på Vämö, men jag är ganska övertygad om att avräkningens dag kommer och då blir det i stället sakskäl som fäller avgörandet!

Ett annat landmärke på platsen? Ja, för all del, men varför inte hellre reservera denna areal för ett framtida sjukhus. Varken politiker eller opinioner är eviga. Snarare än vi tror kan läget vara annorlunda, sakskäl och förnuft åter gångbara, och då är det här välbelägna markområdet ett trumfkort att ha i beredskap. Detta hindrar inte att vi, precis som Bengt skriver, behöver ett ordentligt landmärke i Ronneby, och jag tycker det är givet att det landmärket bör vara det blivande Ronneby Museum som sedan ett år är under utredning på en imponerande ekonomisk ambitionsnivå, om nu någon trodde något annat.

Men museet bör inte ligga i periferin, utan helst mitt i eller så nära det medeltida stadsområdet som möjligt. Det är centrum som fordrar upprättelse och behöver stärkas med en besöksmagnet av liknande nationell klass som Brunnsparken. Med guldgubbarna från Vång, Gribshunden och de stadshistoriska samlingarna finns det lysande förutsättningar för det. Jag skall utveckla museifrågan och utredningen lite närmare, för Bengt har rätt i att det verkligen inte hörts särskilt mycket.

I kommunen pågår beredning av museifrågan som skall leda fram till ett förslag för politiken att besluta om. Kommunstrategen Anders Engblom som håller i det arbetet har en referensgrupp till sitt förfogande och genom denna, där jag ingår, och god kontakt med Anders har jag insyn i vad som händer och möjlighet att framföra mina synpunkter. Däremot har jag varken tillräcklig överblick eller utredarens mandat att rapportera från själva utredningen. Det kommer han själv att göra vid musei- och hembygdsföreningens årsmöte den 23 mars. Men jag kan försöka sammanfatta vad jag själv tycker och försöker driva.

Den ekonomiska nivå som både kommunstyrelsens ordf. och kommundirektören vid olika tillfällen nämnt (100-120 mkr) för den här investeringen antyder att det är fråga om ett prestigeprojekt med räckvidd utanför landets gränser. Ett landmärke. Det är en utmärkt förutsättning.

Vad har vi då att visa? Omlandets förhistoria med Vång-projektet och de spektakulära guldgubbarna förstås som en självklar öppning med framtida potential. ”Det danska Blekinge” berättas det bäst om i Ronneby, en stad som varit dansk längre än den varit svensk och som var en av Östdanmarks mest betydande handelsstäder. Ett par meter under den nuvarande staden ligger det medeltida Ronneby med gator, husgrunder och olika restposter av mänsklig verksamhet, nästan hela innerstaden är klassad som fast fornlämning. Självklar som ojämförligt dragplåster i en medeltidsdansk kontext är förstås utställningen av Gribshundens kvarlevor och historia, som ju är den direkta orsaken till att hela museifrågan nu är i skarpt läge. Ronneby hälsobrunn, industrin och kommunikationerna, det moderna Ronnebys viktigaste inslag bör föra utställningarna fram till nutid.

Museets placering? Inom stadsområdet, gärna inom det medeltida stadsområdet – det är innerstaden som behöver stärkas, dit vi vill få besökare och turister. Ordet upprättelse ligger nära till hands. Likaså skulle jag gärna se att någon äldre representativ byggnad kom till användning, ungefär som när Kockums gamla färdiglager fick leva vidare som Kulturcentrums magnifika konsthall. Gamla el- och vattenverket, Rådhuset och Fredriksbergsskolans äldsta del, alla byggnader av arkitektonisk och teknisk kvalitet, har besetts och diskuterats och skulle tillföra en extra dimension som också har med upprättelse och ett slags botgöring för tidigare synder att göra.

Endast Fredriksbergsskolan är tillräckligt stor för att rymma museet, men båda de andra kan å andra sidan kompletteras med nybyggnader som en spännande arkitektutmaning. Ett helt nybyggt museum på lämplig plats kan naturligtvis också tänkas. För mig är det självklart att Ronneby Museum organiseras som en självständig institution med säte i Ronneby och med sin egen ledning och personal. Det samarbetsavtal med Blekinge Museum som redan finns bör anpassas till den nya situationen.

Men att från Ronnebys sida genomföra en satsning i den här storleksordningen med uttalat syfte att ge kommunen och dess invånare något att vara stolta över och sedan lämna över museet som något slags filial till Blekinge Museum, det skulle vara ett oförlåtligt självmål som jag tror ingen vid närmare eftertanke kan tycka är rimligt.

Organisationsfrågan har ännu inte riktigt varit uppe på bordet, vilket kanske kan tolkas som att den är känslig. Blekinge Museum har en viktig roll i projektet och i utredningen, så det gäller att inte äventyra consensus beträffande Vång-fyndens och Gribshundens exponering och samarbetet med BlM överhuvud taget.

Men samtidigt menar jag att projektet är Ronnebys och gäller Ronneby, och det måste vi vara tydliga med. Så långt mina personliga reflektioner. Anders Engblom rapporterar och besvarar frågor i samband med årsmötet i Möllebackagården den 23/3 kl 1900. Är man inte medlem i Ronneby Musei- och Hembygdsförening kan man bli: ring 0457/13464 på vanlig kontorstid!

Mitt svar till vännen Björn O. Svensson:

Tack för utförligt svar Björn. Jag förstår hur du tänker när du föredrar att satsa på historiska lokaler i centrala Ronneby. Jag kan i vissa stycken ge dig rätt i det tänket men jag vill ändå ytterligare förklara hur jag tänker med mitt val av att placera ett nytt museum utanför centrum och vid östra infarten till Ronneby intill E 22.

Att utnyttja äldre lokaler, även om de är lämpliga utrymmesmässigt, blir det oftast mer kostnadskrävande att bygga om och förbättra än att bygga helt nytt. Se exempelvis vilka kostnader och problem som landstingets utdömda lokaler i Karlskrona är på väg att gräva djupa hål i en redan ansträngd landstingsekonomi.

Dessutom är det alltid svårt att göra äldre byggnader anpassningsbara för rörelsehindrade. Att bygga nytt och framtidsinriktat på ett eller högst två plan blir betydligt mer ekonomiskt. Jag föredrar därför att en ny byggnad uppförs som kan inrymma såväl ”Guldgubbar” som unika vrakfynd från ”Gribshunden”. Dessutom ska Ronnebys rika historia här vara väl representerad.

Jag vill också att en ny byggnad ska inrymma såväl restaurang som café och försäljningsutrymme. Här bör det givetvis finnas utrymme för en rejält tilltagen turistinformation som bjuder in besökare till övriga sevärdheter och upplevelser i Ronneby kommun.

Jag föredrar att placera den aktuella byggnaden i nära anslutning till E 22 och det av flera skäl. Det ska vara lätt att fånga upp ofta stressade och bekväma bilister som har andra mål än Ronneby, t ex Öland eller Österlen. Bilisterna ska inte behöva leta efter ett lockande landmärke som är placerat i ett redan trångt centrum som Ronneby utgör med tämligen små ytor för parkering.

Redan när Ronneby köpte mark för ett tilltänkt sjukhusbygge vid östra infarten tänkte man klokt för anläggande av parkeringsytor, ja, t o m med en ny mötesplats för tågresenärer. Det är denna markyta jag nu anser bör inrymma Ronnebys nya landmärke, en plats som är lätt och smidig att nå och att den kan bli en riktig pärla rent byggnadstekniskt. Det behöver inte bli en betongklump som många tänker sig så fort man för ett nybygge på tal.

I detta fall har jag haft Vandalorum i Värnamo som ett praktexempel när det gäller att välja lämplig plats. Vandalorum är ett centrum för konst och design och är placerat mitt i vägkrysset för E 4:an och väg 27. Bättre kan det knappast vara.

Smält mina tankar och återkom gärna Björn och vad tycker övriga intresserade Ronnebybor? Tyck till!!

Länsmuseichefen svarar på kritik

Den 25.8 publicerades här på bloggen ett inlägg med rubriken –”Blekinge Museum missköter Saxemaravarvet”. Du kan läsa inlägget längre ner här i bloggen.

Björn O. Svensson, ordförande i Ronneby Musei- och Hembygdsförening, riktade kritik mot museets sätt att som ägare sköta det anrika varvet i Saxemara. På den kritiken svarar nu Marcus Sandekjer, chef för Blekinge Museum.

”Bemötande av kritik från Björn O Svensson angående Saxemara båtvarv

Björn O Svensson har i senaste numret av Ronneby Musei- och hembygdsförenings tidning Åkröken kritiserat Blekinge museums hantering av Saxemara båtvarv. Det är självklart att det kan finnas synpunkter på hur museet har skött båtvarvet de senaste tio åren och Björn O Svensson har ofta idéer och tankar kring förbättringar. Men denna gång har uppenbarligen Björn inte klart för sig det omfattande arbete som görs – och har därför direkta felaktigheter med i sin text. Jag vill passa på att kommentera dessa.

Blekinge museum måste som alla organisationer hålla budget och det är omöjligt att genomföra alla investeringar vi vill göra på kort tid. Det är ett tråkigt faktum, men även om fler satsningar varit önskvärda, har ändå mycket gjorts. Ett omtag gjordes 2014 – och på bara två år vill jag hävda att varvet utvecklats till ett besöksmål som blir alltmer känt, vilket inte hade hänt utan museets arbete. Självklart ska båtbyggaren Niklas Nyström har mycket beröm för den positiva utvecklingen (och här är vi ense med Björn O Svensson), han har gjort en storartad insats. Men han agerar förstås inte i ett vacuum – utan i dialog med Blekinge museum. De satsningar som görs, stäms av mellan oss och genomförs sedan.

Ronneby kommun, bidrar med 100 000 kr per år till Saxemara båtvarv. Björn O Svensson skriver om detta ”Är det någon som tror att det beloppet lagts ned i eller för Saxemara?” Jag inte bara tror, utan vet att detta är fallet. För det första så inköptes varvet för ca 2,5 miljoner kronor, vilket i sig de facto är en kostnad. Nedan följer också en sammanställning av de viktigaste åtgärderna som medlen använts till åren 2014-2015, tillsammans med resurser (tid och pengar) från Blekinge museum och andra aktörer, bl.a. Blekinge Hembygdsförbund.

– 2014 byttes entreprenör på varvet och Niklas Nyström tillträdde efter en noggrann och tidskrävande process.

– omfattande renovering av den stora skorstenen till bastrumman, inklusive ny skorstensstege.

– ombyggnad och renovering av kök

– ombyggnad av arbetsrum, inklusive ommålning av innertak

– reparation av yttertaket till varvshallen

– renovering av fönster till varvshallen

– reparation av den stora slipvagnen, med vilken båtar dras upp och sjösätts

– byte av uppdragningsvajer till stora slipen

– dykningsarbeten för att åtgärda problem vid stora slipen

– reparation av räls till lilla slipen (både under vatten och på land), där båtar dras upp och sjösätts vid båtskjulet

– dränering runt varvshallen där vatten rann in vid mycket regnande

– omdosering av vägen för att hindra vatten att rinna in i hallen

– Nya armaturer (energieffektiva) i varvshallen, de gamla var delvis trasiga och från 70-talet

– Elöversyn av byggnaderna inklusive jordfelsbrytare till mastkranen

– Skapande av vintervatten i varvshallen

– utbyggnad av bryggplatser på stora bryggan

– Stora bryggan som tidigare var U-formad har dessutom däckats över för att skapa bättre utrymme till evenemang – omfattande uppstädning och röjning av hela området

– en lång rad småreparationer, förbättringar och uppdateringar

– Blekinge museum och Ronneby kommun har i samverkan med ägaren till grannfastigheten skapat en parkering till varvet söder om Församlingshemmet i Saxemara

– uppdatering av teknik och information i utställningen i gamla boningshuset

– marknadsföring av varvet och de evenemang som genomförs (samt deltagande i flera av evenemangen)

– till detta kommer en lång rad avstämningsmöten med entreprenören, träffar med närboende, kommunen, kunder till varvet, affärspartners och andra intressenter. Vi räknar med att Blekinge museums personal under 2014-2015 har lagt ned minst 1 000 timmar på Saxemara båtvarv (motsvarande minst 250 000 kr), under samma tid har utöver detta runt 300 000 kr lagts på varvet i pengar. Jag har därför mycket svårt att förstå Björn O Svenssons kritik på denna punkt.

Vad gäller ytterligare investeringar så ligger följande i plan för 2016-2017: – ny slip vid stora gångspelet (ca 30 000-40 000 kr) – ny slipvagn (ca 30 000 kr) – renovering av Mastkransbryggan (ca 200 000 kr) – ommålning av tak (ca 160 000 kr) – anläggning för tömning av båttoalett (ca 80 000 kr) – grusning av Tullstigen (ca 40 000 kr) – certifiering gästhamnsbrygga – Uppfräschning av Gångspelsbyggnaden – Tre flaggstänger Nämnas kan ett antal saker genomförts på varvet under året, bl.a. lösning på toalettfrågan för gästhamnen, bojar och bojstenar för bryggorna, ny flytbrygga, delvis målning av Varvshallen – något som utförts av Niklas Nyström efter avstämning med museet. Föreningen Allmogebåtar i Blekinge (FABB) har också fått upplåtelse av en lokal på varvet (i museets del) och antalet besökare till varvet beräknas ha stigit från de 500 personer som rapporterades 2013 till minst 7 000. Ronneby kommun ”växlar upp” sina pengar genom att vara med i verksamheten på Saxemara båtvarv; tack vare detta engagemang kan vi fortsätta den positiva utvecklingen.

Vad gäller båten Ran är det en komplex fråga som faller på att Blekinge museum under årtionden haft en insamlingspolicy som täcker så kallade ”bruksbåtar” (som Blekingsekor och Jaktkanoter) och inte fritidsbåtar. Det finns helt enkelt inte plats för båda dessa kategorier utan att få tillgång till en ny båthall. Och då styrelsen i våras tog beslutet att för närvarande inte försöka köpa in mark och bygga en båthall i närheten av Saxemara båtvarv, så föll tanken på att ta in Ran i samlingarna. Jag är den första att beklaga detta – men jag ser ingen annan lösning. Vi har helt enkelt inte plats för fler båtar i befintliga lokaler och någon gång måste ett beslut tas. Båten är dessutom ritad av en konstruktör i Stockholm (byggd i Blekinge) och vårt förslag är därför att vi gemensamt tar kontakt med Sjöhistoriska museet för en möjlig placering där.

Björn O Svensson har synpunkter på möjligheten att Ran då kommer att hamna i Karlskrona, där Sjöhistoriska museet har lokaler. Han skriver ”Den absurda situationen har därmed uppstått att Blekinge museum motarbetar sin egen institution i Ronneby kommun till förmån för ett främmande etablissemang i Karlskrona”. Vi som Länsmuseum kan inte dela denna uppfattning, utan ser till lösningar där kulturarvet är det centrala. Vi måste kunna se längre än det strikt lokala och ha ett öppet lösningsfokuserat sinne för hela Blekinge.”

Marcus Sandekjer Länsmuseichef, Blekinge museum

 

Blekinge Museum missköter Saxemaravarvet

Saxemara

Nu tar Björn O. Svensson, ordförande i Ronneby Musei- och Hembygdsförening, till storsläggan. Det är ägaren till Saxemara Båtvarv, Blekinge Museum som läxas upp.

”Hur tänker museets styrelse över huvud taget om sitt varv och dess framtid? En mindre engagerad huvudman och ägare är svårt att tänka sig.”

”Tyvärr ser det ut som om Blekinge Museum inte var den lämpligaste huvudmannen för Saxemara Båtvarv.”

Det är i Hembygdsföreningens senaste nummer av medlemsbladet ”Åkröken” som Svensson pekar på en rad anmärkningsvärda åtgärder/möjligheter som antingen har uteblivit eller slarvats bort.

Han tar upp behovet av målning av verkstadsbyggnadens plåttak som redan 2006 ansågs ha ett akut behov. Nu tio år senare är det arbetet ännu inte utfört, konstaterar Björn O. Svensson som också pekar på annat underhåll som släpar efter.

”Visst har museet en begränsad budget, men finns det en vilja finns det i regel en väg,” säger han och pekar på de pengar som Ronneby kommun årligen betalar till Blekinge Museum.

”Ronneby kommun har betalat museet ett årligt bidrag på 100 000 kronor sedan starten (det blir väl ungefär en miljon) riktat till Saxemaravarvet och avsett för underhåll och reparation. Tror någon att det beloppet har lagts ned i eller för Saxemara”, frågar Svensson.

Han tar ett annat exempel för att belysa museets ointresse för det anrika varvet i Saxemara:

”Museet har i snart tio år förhandlat om ett donationsavtal med en familj angående en välskött större motorbåt, byggd i Saxemara 1933 och i all sin tid använd i Ronneby. Den skulle skötas och exponeras på varvet som de andra museala båtarna vid ”klassikerbryggan”.

”Nu i dagarna har museet dragit sig ur det generösa erbjudandet. Till ägarna skriver Marcus Sandekjer att RAN (som båten heter) sannolikt snart skulle behöva förvaras på land och eftersom man nu beslutat att inte bygga någon båthall i Saxemara utan i stället prioritera investeringar i Karlskrona måste man tacka nej. Ägarna uppmanas ta kontakt med Sjöhistoriska museet.”

”Var hamnar RAN då”, frågar Svensson. ”Ja, inte i Stockholm utan på Stumholmen i Karlskrona, dit Sjöhistoriska skickat ned en skock gamla fritidsbåtar! Den absurda situationen har därmed uppstått att Blekinge Museum motgarbetar sin egen institution i Ronneby kommun till förmån för ett främmande etablissemang i Karlskrona”.

I övrigt öser Björn O. Svensson beröm över den nuvarande entreprenören:

”Niklas Nyström från Mönsterås med medarbetare har befäst sin ställning som den stora plusposten. De är inte bara duktiga träbåtbyggare, praktiskt och teoretiskt kunniga utan också starkt medvetna om att varvet är ett kulturellt besöksmål som måste hålla en god standard beträffande städning, ordning och reda och ge ett så tilltalande intryck att besökaren kommer tillbaka”, konstaterar Björn O. Svensson

Rädda Ronnebys värdefulla bebyggelse

Åkröken

Vad vore det kvar av en värdefull bebyggelse i en kommun som Ronneby om inte de ideella krafterna fanns? När kunskap, vilja och insikt saknas hos politiker har vi till slut enbart en förenings ihärdiga arbete att förlita oss till, och i några fall har denna kraft varit helt avgörande.

Jag tänker i detta fall på Ronneby Musei- och Hembygdsförening med sin samlade kraft och kunskap och med ordförande Björn O Svensson i spetsen. I senaste numret av medlemsbladet ”Åkröken” slår han ett kraftfullt slag för ökad insikt och ansvarsfullare hantering av bebyggelsemiljö och enskilda byggnader i hela Ronneby kommun. Han skriver:

”Hur det än smärtar att säga det för den som vill vara en ambassadör för sin hemstad, kan man inte hoppas på några värdefullare insatser av Ronneby kommun. Det visar facit entydigt. Man säljer stadsbebyggelsens utropstecken, det eleganta vattentornet från 1902 och avhänder sig utan att darra ansvaret för dess fortbestånd.

Man diskuterar på fullt allvar att bygga en dubbelt så stor högstadieskola som man behöver och i stället riva Fredriksbergsskolan som om detta vore vilken gammal kåk som helst. Man sätter upp Rådhuset på försäljningslistan (och tar för all del bort det igen efter protest) men att bara komma på tanken!

En av kommunens förvaltningschefer föreslår i sitt remissvar till detaljplanen för området Kilen att rivningsförbudet för stationshuset vid Järnvägsgatan tas bort. Detta är några exempel från närtid.

Man skulle tro att den stora holmgången på 60-talet då Ronnebys skövling gav eko över hela landet skulle ha avsatt något slags medvetenhet om lägets allvar hos politik och tjänstemän. Så icke. Jo, förresten, hos kommunens unga planarkitekter som jag har kontakt med ibland finns en insikt och ett intresse som bör framhållas. Med en skicklig med hänsyn till läget handplockad stadsarkitekt som deras chef skulle nog mycket kunna rätas upp.

Det skulle behövas en kampanj för ökad insikt och ansvarsfullare hantering av bebyggelsemiljö och enskilda byggnader i hela kommunen. Den kunde initieras som ett samverkansprojekt mellan byggnadsförvaltningen och vår museiorganisation för att inventera värdefull bebyggelse, på olika sätt sprida kunskap om den och också verka för att den får det skydd den behöver.

Och så hoppas vi på att det inte går nu som när vi för ett tiotal år sedan försökte åstadkomma något liknande och dårvarande kommunalrådet blev så förnärmad att han gick ut i pressen och kallade oss självutnämnda experter (som bara skulle hålla tyst, sa han inte direkt, men något liknande.”

Det är när Björn O Svensson har studerat den nyss utkomna katalogen Blekinges byggnadsminnen som han har reagerat. Han jämför hur få byggnadsminnesförklarade anläggningar Ronneby har jämfört med grannkommunerna. Han skriver:

” En sak kan man peka på direkt. Ronneby brunn betraktas här som ett objekt fast det innehåller fjorton byggnader. Vore det redovisat som våra övriga och alla Karlshamns, Sölvesborgs och nästan alla Karlskronas objekt skulle vi i stället för 7 haft 21 byggnadsminnen i Ronneby. Visst, brunnsparken och dess byggnader är en samlad miljö förenad s a s av parken och ändamålet, men man kan fråga sig om inte Stumholmen i Karlskrona är en ungefär lika sammanhållen miljö, fast den tillåts avsätta 16 rader under Karlskronarubriken.

Detta betyder egentligen inte så mycket i sak men är i ett länsperspektiv en tydlig illustration av hur väl karlskronaglasögonen sitter förankrade på länsstyrelsens näsa.”, avslutar Björn O Svensson i senaste numret av ”Åkröken”.

 

 

Niklas och Maria lyfter Saxemaravarvet

DSC03299

Med 15-timmarsdagar har Niklas och Maria fått det gamla anrika båtvarvet i Saxemara att leva som i fornstora dagar och det redan efter två månader.

Niklas Nyström tog formellt över driften av varvet den 1 mars och nu är det full fart framåt. Det märktes inte minst när de två jämte ägaren, Blekinge Museum i söndags bjöd in till öppet hus.

När vi går upp för den hårt slitna och branta trappan till övervåningen i varvsbyggnaden är det en köksavdelning och ett angränsande kontorsrum vi har som mål.

I köket lagar kompisar mat och det bryggs kaffe till gästerna som gärna låter sig smaka. Ännu en dörr slås upp på vid gavel och där är varvets administrativa hjärta.

Här är det Maria som basar och Niklas betonar stolt att städningen av båtvarvet i Saxemara inte är ett enmansuppdrag.

DSC03302

Utsikten är bedövande vacker med havsviken och välfyllda bryggor där Saxemarabyggen ligger tätt intill varandra vid de många bryggorna.

Niklas är nöjd med starten och avslöjar att han i dag har fler uppdrag än vad han hinner med. Han trodde inte att det skulle finnas så mycket arbete som låg och väntade. Härligt, naturligtvis men samtidigt är det så mycket de vill ha klart.

Redan nu efter bara två månader har uppstädningen förändrat hela varvet. Trots att vi är många som vill se och lyssna till framtidsutsikterna är det lätt att få plats.

Byggnaden är bra men några detaljer är viktiga att snabbt åtgärda, betonar Niklas och nämner taknocken som är för smal. Under vintrarna kommer det in snö under taket och den blöter ner sågspånen på vinden.

Dessutom ett läckage i sluttningen mot norr. Regnvatten läcker in vid grunden och det måste  snabbt stoppas med olika insatser.

Nästa stora åtgärd är att reparera och rusta upp den gamla båtslipen så att även lite större båtar ska kunna tas upp och in i stora varvshallen.

Niklas Nyström är utbildad vid Litorina Folkhögskolas båtbyggarlinje i Karlskrona men han är också skribent och kulturbärare. Han har drivit ett båtbyggeri i Mönsterås men är nu etablerad Bleking och bosatt i Ronneby.

Han har naturligtvis redan träffat Per Dunsö. Tillsammans hoppas de kunna förverkliga en av Pers innersta drömmar, att arrangera ”Musik i skjulet”.  Niklas hoppas att det kan bli verklighet redan i sommar.

DSC03316

I varvsvimlet träffar jag naturligtvis chefen för Blekinge Museum, Marcus Sandekjer. Han strålar av lycka och uttrycker sina framtidstankar med fyra ord – det här blir jättebra!

Han berättar att styrelsen är på betydligt bättre humör nu när de har kunnat se den snabba förändringen. Nu drar alla åt samma håll.

DSC03303

På en av bryggorna står en av varvets stora tillskyndare, Björn O Svensson. Han ser ut att må väldigt bra just nu och han berömmer det arbete som redan har utförts.

Därefter pekar han stolt ut bryggornas stora raritet framför alla andra.

– Ett Saxemarabygge, säger han och pekar mot den tvåmastare  som ligger förtöjd vid bryggan. Nästan brevid försöker en man få liv i en gammal tennkulemotor. Vi väntar och vill njuta av välljudet men måste ge upp. Mannen måste också ge upp. Det vill sig inte riktigt denna dag.

DSC03310

Blekinge Museum äger sedan 2006 Saxemara båtvarv i Ronneby kommun. Ambitionen från museets sida är att göra Saxemara båtvarv till både ett levande kulturarv men också ett tillgängligt besöksmål.

När jag lämnar varvet gör en tanke sig påmind: underbart att unga människor med kunskap och idéer vill föra kulturarvet vidare. Vi har flera sådana exempel i Ronneby för närvarande. Härligt!

Läs mer och titta på fler bilder på min hemsida; www.mediam.se 

Klicka för större BILDER.

Rädda Saxemara båtvarv

Du som är intresserad av kultur ska i morgon lördag styra dina steg till församlingshemmet i Saxemara. Inbjudare är Blekinge Museum som vill ha en diskussion om det anrika båtvarvets framtid. Tiden är 10-12.

Blekinge Museum äger varvet som man köpte för 2,5 miljoner kronor av Tage Olsson. Meningen var att det skulle skapas underlag för en entreprenör och att varvet genom detta skulle bevaras i kombination med ett modernt båtbyggeri av träbåtar.

Tanken var dessutom att varvet som besöksmål skulle utvecklas och att det i utställningsdelen skulle användas ny teknik för att visa varvet för intresserade besökare.

När nuvarande entreprenör och arrendator av varvet, Sonny Olsson sa upp kontraktet stod det klart att Blekinge Museum kan stå utan arrendator vid årsskiftet.

Blekinge Museum söker en efterträdare till Sonny Olsson men kan också tänka sig en försäljning av varvet, vilket museets chef, Marcus Sandekjer försökt tona ner efter att han citerats om detta i Blekinge Posten den 26 september.

Ronneby Musei- och Hembygdsförenings ordförande, Björn O Svensson var den som 2005 initierade köpet av Saxemara båtvarv. Han satt då också i Blekinge Museums styrelse.

I dag är han kritisk och har mött beskedet om en eventuell försäljning med bestörtning.

Lördagens diskussion med allmänheten kommer att bli vägledande för hur båtvarvets framtid kan komma att te sig. Att Blekinge Museum saknar pengar är inte heller bra, men en del anser att rätta intresset aldrig har funnits hos styrelsen att agera och leva upp till ursprungsidén att göra Saxemara båtvarv till en betydande turistattraktion.

Samtal utlovas om Saxemaravarvet

Den 26 september, för en knapp vecka sedan, publicerade Blekinge Posten nyheten att anrika träbåtsvarvet i Saxemara kan bli föremål för en försäljning. Det är Blekinge Museum som äger varvet efter ett inköp 2006. Köpeskillingen då var 2,5 milj. kronor.

Nu vill Sandekjer tona ner frågan och säger i en kommentar att det enbart rör sig om en diskussion. Hans inlägg kan du läsa här nedanför.

Fortsätt läsa