Min plan var att inte ägna årets val en enda stavelse. Naturligtvis var det en dålig plan eftersom jag redan nu måste erkänna att jag måste bryta den ytterst personliga och omöjliga uppgörelsen med mitt jag.

Jag visste på förhand att beslutet kunde bli svårt att hålla. Skälet till detta heter blockpolitik som redan nu är det dominerande inslaget i debatten. Varje dag mäts avståndet mellan de två härskande blocken och vem som ska regera med vem. Lena Melin, politisk kommentator på Aftonbladet, skildrar det på sitt sätt – ”Valet utan löften”.

Det är en bra skildring av det som sker, eller snarare inte sker, eftersom det politiska läget är precis lika jämnt och ovisst som förra valet. Därför kan inget parti heller lova ensidiga satsningar. Inget parti i Sverige är i dag så stort att det ensamt kan regera och ställa ut löften. Det lägger en våt filt över hela den politiska tillvaron.

Frågan är då hur vi väljare ska kunna agera när vi inte har några direkta alternativ att välja mellan. Det är blockpolitiken som gäller. Vem ska regera med vem och vilka ska utgöra stödpartier?  Inget parti vill vara stödparti eftersom man då tappar kraft och röster genom att vara s k ”dörrmatta”. Det  har inte minst Centerpartiet fått erfara som tappat röster till Socialdemokraterna.

Annie Lööf körde tidigt sitt parti i diket och där är hon ännu kvar. Hon kör i mittfåran men vill ändå diktera hur Socialdemokraterna ska regera och med vilka, om dom får majoritet i valet. Själv ser hon sig som självskriven minister och motiveringen är den här:

” Magdalena Andersson och Socialdemokraterna har en mycket mer öppen hållning till samarbete. Hon kan tänka sig att samarbeta med alla utom SD. Det är precis den öppenhet och ledarskap som man behöver ha som statsminister,” har Annie Lööf sagt vid flera tillfällen.

Upprördheten bland centerpartister i bl a Skåne lät inte vänta på sig. Där vägrar man att sätta upp affischer med Annie Lööf på bild. Budskapet till väljarna blir med automatik, en röst på centern är en röst för Socialdemokraterna, ansåg man där.

När hon sedan pressades i den utmärkta tv-utfrågningen gick hon ett eller flera steg för långt när hon ansåg att även Kristersson och Moderaterna kunde få plats i en eventuell regering med S och C. Helt orealistiskt, ansåg flera kommentatorer.

Ulf Kristersson å sin sida vred och vände med sina förklaringar när han i tv-utfrågningen konfronterades med sitt ofta använda argument att det enligt Moderaterna i dag finns 700 000 utrikes födda som inte kan försörja sig själva vilket sägs kosta skattebetalarna 132 miljarder kronor om året.

Men när SVT redovisade siffror som SCB tagit fram åt SVT avslöjades att även 163 000 studenter, föräldralediga och sjukpensionärer räknats in i Moderaternas grupp. Tablå och god natt, men trots faktum försökte m-ledaren på något oförklarligt sätt försvara siffrorna.

Nu i dag är det Liberalerna som har svårt att förklara en viss kampanjbuss tillblivelse. I bussen samåker L, M, KD och SD. Bussen som inte tycks existera enligt Liberalerna har i dag visats på bild och med texten: ”Ny energi för Sverige”. Bussen med de kampanjande ska besöka landets kärnkraftverk. Att Moderaterna har utfärdat förbud inom partiet att synas på bild med Sverigedemokraterna blir nu svårt för Liberalerna, men antagligen har kampanjbussen tonade rutor.

På tal om blockpolitiken så skiljer det i dag endast 13 000 röster mellan blocken. I morgon kommer nya siffror. Men vad kan partierna lova oss väljare? Vår valfrihet inskränks till att välja mellan två block som inte heller är självklara. Vad som väntar de fyra kommande åren kan ingen svara på. Blir man pigg på att rösta?