Så sitter vi där med näsorna nästan fästade vid fönsterrutorna. Det är soligt och vackert men det blir också snabbt varmt i den lilla kupén. Någon sliter vant tag i läderbiten som måste hanteras med ett rejält ryck för att fönstret ska kunna öppnas. Andra ger upp och låter konduktören göra jobbet.

Vi är många som denna förmiddag upplever min ungdoms transportmedel – ångtåg. Vi färdas genom Brösarps backar och efter ytterligare en sträcka kan vi njuta av den vackra havsutsikten i närheten av Vitaby. Ändstastion denna dag är f d järnvägsknuten Sankt Olof. Vid denna station vänder tåget för att rulla tillbaka till Brösarps station.

När vi lämnar Brösarps station färdas jag baklänges rent tekniskt men det är också en resa bakåt i tiden. Det var så vi reste förr innan bilen hade tagit greppet om oss. Den bilden förnimmer jag, fast tvärt om när tåget startar. Utanför fönstret står bilar sida vid sida och vittnar om att just nu är bilen överflödig. Vi färdas på räls och har all tid i världen att studera landskapet som glider förbi i ca 30 kilometer i timmen.

Jag hade nästan glömt ljudet av skenskarvar, likaså äldre och dåligt fjädrade vagnar med hårda och raka säten. Jag säger nästan glömt för när väl tåget sakta rullat igång behövs det inte lång stund för att ungdomens upplevelser ska kännas igen. Det är röken utefter vagnarna och dess speciella lukt tillsammans med lokets tuffande och pysande som gör upplevelsen total. Detta är svensk kulturhistoria i full skala.

Som i alla andra sammanhang när det gäller att bevara den svenska kulturhistorien krävs det entusiaster, många entusiaster. De finns inom järnvägen och inom flyget och i många andra sammanhang och har naturligtvis oräkneliga timmar i bagaget som inte ger någon lön men som berikar dem med ett gott samvete och vetskap att nya generationer kommer att utföra liknande bragder.

Lön för deras arbete måste naturligtvis också vara att ångtåget på Österlen lockar människor i stora skaror i alla generationer. De nya generationerna har aldrig fått uppleva ånglokens tuffande och stånkande uppför branta backar. Vagnarna vi åker i är tidstypiska och stinsen ser ut och agerar precis som då.

Jag har lätt att jämföra och håller koll på små och stora detaljer eftersom jag är uppvuxen på den f d järnvägsknuten Bredåkra som knöt samman linjerna Växjö och Malmö. Du kan säkert förstå vilken hisnande känsla det var att få ta plats mellan föraren och eldaren på ett ånglok och färdas med detta t/r till Växjö. En vaggande och varm upplevelse.

Det är Skånska Järnvägar som trafikerar sträckan Brösarp – Sankt Olof och mäter 13,3 km. När färden startar befinner du dig 28 meter över havet och när tåget vänder i Sankt Olof är du på 130 meter över havet.

Loket som drog oss tillverkades 1914 och har nu uppnått den aktningsvärda åldern 102 år.

OBS! Klicka för större bild.