Vambåsa hagmarker – naturlig skönhet

I Blekinge är det nära till dom många naturreservaten. Det är bara att välja, kust eller inland. För egen del är det kustlandskapet med lövskog och vidsträckta hagmarker som lockar just nu. Blekinge är unikt för sin lövskogskust.

Nu och en tid framöver är Vambåsa hagmarker ett måste. Ett rikt fågelliv och med hundratalet ekar som är över en meter i diameter. Dessutom imponerande mycket hassel. Trakterna kring Vambåsa är dessutom Blekinges till antalet rikaste fornlämningsområde.

Skaffa gärna  Länsstyrelsens utmärkta utflyktsguide eller gå in på deras hemsida www.lansstyrelsen.se/blekinge.

Middagstugg i skuggan
Lycka till

Vi som valt att leva på landsbygden

På landsbygden i Ronneby kommun (Johannishus) har vi fiber, jordvärme (bildbevis) och sophämtning.

Snart har vi också en upplyst gång- och cykelväg mellan Johannishus och Listerby. Lång väntan men trägen vinner.

Järnväg har vi också men tågen har inte tid att stanna. Vi har landsvägsbuss som kommer någon gång då och då.

Vi har också en livsmedelsaffär och ett blomstrande Plantrike. Ridskolan ligger centralt mitt i byn.

Snart tänker kommunen satsa på oss i Johannishus. Ett äldreboende intill livsmedelsaffären blir fin, fint.

Vi har ett rikt djurliv, stort lant- och skogsbruk.

Dessutom har vi en rik historia som experter gräver fram allt mer av varje sommar. Guldgubbar lockar turister. Landsbygden lever.

Vi har själva valt att bo just i denna vackra bygd.

Klassisk maktkamp upprepas i Olofström

Den s-märkta politikerbataljen som utspelas i Olofström är klassisk men ändå unik eftersom ledande politiker tar heder och ära av varandra inför öppen ridå. Generationsbråk av detta slag brukar annars inom s-leden stanna just inom partiet och oftast i en trängre krets.

Det som nu sker i Olofström är unikt även på ett annat plan, nämligen att allmänhet och s-medlemmar utanför den direkta makteliten nås av oväntad information och därmed reagerar utan att ta hänsyn till uråldriga och ålderstyngda partiregler.

Att Sara Rudolfsson inte velat finna sig i att bindas upp till följd av grånade herrars härskarteknik och därför avsagt sig kommunalrådsuppdraget (kommunstyrelsens ordförande) är dessutom unikt i sig och har säkert sänt jordbävningslika stötar in till arbetarkommunens innersta krets. Eller sa man bara ”Äntligen!”

Att allmänhet och medlemmar dessutom väljer att demonstrera för att visa sitt stöd för det avgående kommunalrådet är så ovanligt att jag personligen inte känner till något liknande fall.

Noterbart är också att när striden blev offentlig genom Sara Rudolfssons avgångsbesked stod det snabbt klart att det rörde sig om en generationsrelaterad strid eftersom arbetarkommunens ordförande Jan Björkman valde att lägga locket på. Flera dagar förflöt innan han tog till orda. Den unga generationen skulle aldrig ha handlat på ett så otidsenligt sätt.

När Björkman väl trädde fram föll han på eget grepp, nämligen att försöka försvara sig genom att anklaga Sara Rudolfsson. Jag går inte närmare in på hans anklagelser men efter hans utfall var han slagets förlorare. Sara Rudolfsson fick i detta fall allas sympatier och hon kunde i sin tur kräva att Jan Björkman måste lämna för att hon överhuvudtaget ska kunna tänka sig fortsätta som kommunalråd.

Generationsbråket kollapsar fullständigt i dag när förra kommunalrådet, Margaretha Olsson oombedd ger sig in i striden och det blir ännu tydligare att gammalt står mot nytt.

”Sara Rudolfsson har velat tvinga bort de gamla”, har hon påstått i sociala medier. Intressant uttalande eftersom hon själv avgick för att hon tillhörde ”de gamla” och ville lämna över till ”de unga”.

Margaretha Olsson har i sociala medier också påstått att Sara Rudolfsson struntat i demokratiska beslut som fattats av styrelsen i arbetarkommunen. Hur vet hon det? Margaretha har inte varit politiskt aktiv sedan hon lämnade kommunalrådsuppdraget 2012. Hon har inte heller haft plats i arbetarkommunens styrelse. Men, som Sara Rudolfsson säger i en kommentar till SVT Blekinge, hennes anklagelser har säkert en bestämd avsändare, nämligen Jan Björkman.

Generationsbråk inom socialdemokratin är inget nytt. Äldre partiveteraner har ofta, naturligtvis inte offentligt, varit bekymrade över att ålder och antalet aktiva politikerår inom partiet har varit mer utslagsgivande än kunskap.

Hur s-distriktets ordförande Helén Björklund ska lyckas få slut på härskartekniken i Olofström ska bli ytterst intressant att se. Björklund har kallats in som medlare. Borde hon inte ha varit på plats långt innan striden blev offentlig?

Sara Rudolfsson har gjort ett bra jobb, det tycks alla utom styrelsen i arbetarkommunen vara överens om. Naturligtvis är hon den rättmätiga segraren i denna olustiga maktstrid. Hon är kunnig, kvinna och dessutom ung med ett framtidsperspektiv som tycks vara en bristvara i Olofströms arbetarkommun.

Striden i Olofström sätter ännu en gång fart på framtidstankarna som går ut på att göra Blekinge till en enda kommun. Enda sättet för att sätta stopp för lokala maktpampars lekstuga.

Så hamnar bostadstillägget i kommunkassan

Ungefär 28 000 pensionärer som hyr sin lägenhet i särskilt boende får bostadstillägg till pensionen för att klara hyran.
Nu visar en analys som SPF Seniorerna har gjort hur en stor del av bostadstillägget till pensionärerna försvinner genom att kommunerna tar ut högre kommunala avgifter för omvårdnad och mat i det särskilda boendet.

Ett flertal exempel från sju representativa kommuner i landet visar samma sak: Är man berättigad till bostadstillägg går en del av det till kommunens kassa via höjda avgifter – och inte till pensionärens plånbok.

– Det här är inte rimligt, säger förbundsordförande Eva Eriksson om förbundets rapport Bostadstillägg i särskilt boende – kommunernas kassako?
– För en pensionär med låg pension som bor i en vanlig bostad är ju bostadstillägget tänkt som ett tillskott till den privata ekonomin avsett för bostadsutgifter.

Läs hela artikeln:

https://www.senioren.se/nyheter/sa-hamnar-bostadstillagget-i-kommunkassan/

Vårtal Snäckebacken Ronneby 2019

Siskorna i björken,

sipporna på marken,

sipprande sav i barken,

sprängande knoppar i alla snår.

Humlesurr och klöver,

snart är vintern över,

se hur naturen växlar dräkt till sol och vår.

Det känns tryggt men också en aning overkligt att ta del av dåtida naturbetraktare som i detta fall älskade och saknade Povel Rammel.

När Povel lät sig förföras av vårens prakt 1954 var det mesta som vanligt. Våren kom när den skulle – i maj månad.

Vid den tidpunkten kunde människor inte ens tänka tanken att vi 65 år senare, alltså i dag 2019 skulle begåvas med ordet FLYGSKAM.

Vi som växte upp i omedelbar närhet av F 17 kunde först 1958 uppleva att folkflyget kom till Blekinge och då med tämligen tystgående propellerplan som DC 3. Att själv få flyga och inte bara titta på militära flygplan var en himmelsk lycka.

Naturligtvis kunde vi då inte heller tänka oss flygandets utveckling, framförallt då på längre distanser.  Sverige är ett avlångt land och tanken har ju hela tiden varit att göra landet lite kortare med hjälp av just flyget.

Jag tycker inte att vi ska behöva skämmas om vi flyger inrikes när inga andra val finns att tillgå. Bilar smutsar också ner miljön och tågen, ja, den utvecklingen går ju mer mot avveckling eftersom osäkerheten att komma fram i tid eller helskinnad beror på nedsliten materiel.

Med detta sagt kan ni lätt förledas tro att jag är en klimatförnekare, men så är inte fallet. Jag är väl snarare en klimatkramare som oroligt följer utvecklingen men som vill tro att vi människor är så kloka att vi över alla gränser räddar vårt enda och älskade jordklot.

Jag ska nämna bara ett exempel. Å trots att vi denna kväll välkomnar våren ska jag hämta ett exempel från våra många älskade vinteraktiviteter. Många av oss gillar pimpling eller att i självvalt tempo glida fram på sjöisarna med hjälp av långfärdsskridskor, men allt detta kan vara i farozonen för nästa generation.

Om medeltemperaturen fortsätter att öka i nuvarande takt kan över 35 000 sjöar på norra halvklotet bli isfria året om. Det i sin tur skulle främst drabba sjöar i framför allt södra Sverige med bl a stora konsekvenser för ekosystemet.

Algblomningen skulle öka eftersom växtsäsongen i sjöarna skulle bli längre. Dricksvattenkvaliteten kan försämras eftersom inflödet av skadliga ämnen till sjöarna skulle öka om de aldrig täcks av is.

Naturligtvis har vi svårt att ta in all den information som sköljer över oss men jag vädjar till er – ta forskarnas rapporter och varningar på allvar. Vi måste inte minst rädda miljön för våra efterkommande generationers skull.

På tal om förändringar. Vem av oss, inte jag i varje fall, hade för bara något år sedan kunnat gissa att när bönder släpper ut sina kor på vårbete ska behöva göra det under polisbevakning. Varför har inte korna släppts ut långt tidigare förresten? Det har ju varit vår länge! Nej, framöver kommer det nog inte att bli så många publika kosläpp; allteftersom temperaturen höjs kommer det att vara självklart att korna betar och lever utomhus en mycket längre period under året. Och kommer att släppas ut allteftersom som något helt naturligt – utan publik.

Jag vill tro på ett lagom vårregnande och en för oss lagom varm sommar med bara ett ringa antal fästingar som ska vara av normal storlek och att fjolårets omänskliga grillförbud inte ska behöva upprepas och att fjolårets rekordartade skogsbränder ska vara ett minne blott.

Jag vill tro att vi klarar utmaningarna och därför hälsar vi med optimism våren 2019 med ett fyrfaldigt leve.

Som traditionen bjuder var det som vanligt Ronneby Musei- och Hembygdsförening som arrangerade och med medverkan av Ronneby Blåsorkester och Decibellerna.

Sydostlänken mest slitstarka vallöftet

I likhet med flera ledande företagsledare har jag genom åren haft anledning att ställa frågan – varför är det så svårt för att inte säga dyrt att bygga vägar och järnvägar i just Blekinge?

Inte så sällan har företagare men också politiker skämtat med anledning av lång väntan – ”I Sverige bygger vi inte vägar eller järnvägar på tvären!” Sydostlänken har mer västlig än nordlig riktning och därmed är det kört.

Det är åtskilliga politiker på skiftande nivåer som genom åren har ställt stegen till Olofström för att inför jublande partikamrater leverera det ena vallöftet efter det andra. Senast i raden var Tomas Eneroth, s, som i fjol kom med 1,6 miljarder kronor och löfte om byggstart 2024.

Löftet höll fram till nu för i dagarna har Trafikverket stuckit hål på valballongen. Det sa puff och plötsligt skulle kostnaden för Sydostlänken bli nästan dubbelt så dyr – i stället för 1,6 miljarder skulle räkningen möjligen kunna stanna på tre miljarder kronor. Men det kan också bli ännu dyrare. Trafikverket har garderat sig och säger cirka 3 miljarder kronor.

I media har regiondirektören för Trafikverket Syd, Lennart Andersson sagt att byggstart kan ske först när det finns tillräckligt med pengar avsatta och då skissar han på en byggstart först 2033. I den nationella plan som sträcker sig fram till 2029 räcker således inte regeringens pengar på långa vägar.

Man kan onekligen fråga sig vad det är för räknenissar som står regeringen nära eller var det ånyo bara ett tomt vallöfte som nu visat sig bara ha ett halvt innehåll. Hade regeringen menat allvar skulle naturligtvis den ekonomiska beräkningen haft mer med verkligheten att göra. Det mesta var således luft och det kan vi inte leva på i Blekinge.

Blekinges kommunikationsproblem på järnvägssidan är en mångårig och nu ordentligt kantstött fråga. Redan 1989 i länsstyrelsens ”Blekingevision” för transporter och samhällsfunktioner påpekades problemet utan att ”Sydostlänken” då togs upp som förslag. Man skrev:

”Blekinge ligger i dag i en ”järnvägsskugga” som dock är både möjlig och angelägen att åtgärda. För att förstärka Blekinges förutsättningar som framtida knutpunkt samt för att uppnå önskad samverkan både inom regionen och med näraliggande regioner är det viktigt att befintligt järnvägsnät vidareutvecklas.”

Då, 1989, talades det mest om att räta ut spåret på kustbanan mellan Karlskrona/Malmö och få ner restiden till 2 timmar. Känns idéerna igen? Tänkte väl det. Längre har inte de framtidsutsikterna kommit på nära 30 år! I detta fall kan man mer än väl hävda att utvecklingen för Blekinges järnvägstrafik ”går som tåget.” Med andra ord, mest inställt!

Det var först 2000 som man lät en konsultfirma ta fram en idéstudie för ”Sydostlänken”. Underrubriken till utredningen var- ”En saknad järnvägsförbindelse mellan Olofström och Blekinge Kustbana.”

I utredningen hette det: ”Sydostlänken” kan efter projektering och byggnation tas i bruk omkring 2010. Anläggningskostnaden för banan med ett enkelt utförande och elektrifierad beräknas till cirka 400 miljoner kronor”.

I fjol var samma utbyggnad kostnadsberäknad till 1,6 miljarder. Nu är den redan uppräknad till ca. 3 miljarder! Det blir inte billigare att vänta. Volvo och andra företag samt hamnen i Karlshamn är att beklaga. Era mångåriga rop på åtgärder ekar fortfarande entonigt.

Många sörjer i dag NOTRE-DAME

Branden i går kväll i Notre-Dame (Vår frus katedral i Paris) blev snabbt en världsnyhet som spreds runt världen lika snabbt som elden i den drygt 800-åriga katedralen.

Vi är många, oräkneliga, som genom åren vandrat utmed floden Seine och passerat någon av broarna fram till en av världens mest besökta turistmål.

Det är inte enbart byggnaden i sig som är historisk med sina otaliga skatter utan den har också varit platsen för otaliga historiska händelser. I Katedralen lät t ex Napoleon Bonaparte utnämna sig till kejsare den 2 december 1804.

År 2013 firades katedralens 850-årsjubileum och i dag efter branden uppger flera nyhetsmedier att den var i mycket stort behov av en upprustning, en restaurering som också blev dess fall.

Det var mäktigt, ja, nästan andlöst att träda in och låta blicken söka sig högt upp till valvet som är 34 meter högt.

De färgade glasfönstren från 1850-talet pryder sakristian. Varje fönster har en liten inskription på latin, som tillsammans med glasmönstren berättar legenden om Sainte Geneviève, Paris skyddshelgon. De mest storslagna fönstren är dock det tvillingpar av rosettfönster på norra och södra sidan. De är över 13 meter i diameter. 

Det tog nästan 200 år att bygga katedralen. Byggstart 1163 och invigning först 1345.

Redan i dag står det klart att Notre-Dame ska byggas upp igen. Naturligtvis oklart hur lång byggtiden blir nu men pengar finns redan från såväl rika miljardärer som från franska staten. Var säker på att katedralen efter en återuppbyggnad kommer att bli ett lika säkert turistmål som tidigare.

Bilderna tog jag vid ett besök i Paris 2011.

Våren inleder det nya året

Enligt kalendern börjar det nya året med nyårsafton, smällare och nyårslöften som sällan infrias. Sedan börjar en lång väntan i mörker och dis (åtminstone här i söder) innan känslan av något nytt infinner sig.

Det är nu allt i naturen föds ännu en gång. Knoppar spricker och blir till blommor och blad. Det är ingen hejd på det vackra och som vi har längtat efter ljus och färger. Plötsligt finns allt det vi fantiserade om under den långa och mörka vintern.

När en så lång längtan och väntan förlöses av längre och ljusare dagar som på våren först då känns det att ett nytt år har startat. Vi får nytt hopp.

Nu sätter lantbrukaren plogen i jorden. Jord som har fått vila en höst och vinter. Nu ska jorden vändas. För vilken gång i ordningen? Tanken kommer till mig när jag står vid den långa och breda åkern och ser hur vackert jorden vänds och blir till böljande vågor.

Traktorn och plogen följs av hungriga fiskmåsar som för en dag kan överge soptippen vid Angelskog. Måsarna är flera hundra och de är kvar långt in på kvällen när traktorn för länge sedan har lämnat sitt vackra jordvändande bakom sig. Redan morgonen efter är måsarna tillbaka, lika giriga och letande. Jag har alltid undrat vad det är som får måsar att förflytta sig många kilometer från en soptipp till en nyplöjd åker. Vem tipsar dom? Har dom spejare?

De vita måsarna mot den nyvända åkerjorden får vårbilden att fullkomligas.

Däremot är uppvaknandet betydligt mer dramatiskt för invånarna i den myrstack jag har kommit förbi under hela vintern. Frosten gjorde den till en läcker sockertopp innan värmen fick fart på stackens invånare. Innan de gick till vila hade de precis lyckats laga sitt ”boende” efter en mindre attack under förra vintern.

Nu i vår var attacken betydligt grövre och djupare. Plötsligt en morgon var den helt urgröpt. Nu är det åter ett långt lagningsarbete som väntar de boende. En myra ger aldrig upp. Drabbas aldrig av hopplöshet när vildsvin eller grävling uppsöker deras boning. Nu följer jag den intensiva uppbyggnaden som måste vara klar innan höstkylan sätter in. Jag tvivlar inte. Dom kommer att lyckas ännu en gång.

I solen, mitt på grusvägen, möter jag en groda. Den sitter helt stilla och påminner om en kamouflerad soldat. Han verkar ensam och övergiven men någon meter längre fram ser jag det vattenfyllda diket där en kompis snabbt försöker gömma sig under några blad på botten av diket.

Det är liv överallt. Litet som stort och blommor är lika vackra vilda eller som välplanerat till en färgpalett i din trädgård. Det är inte längre någon tvekan. Våren är här även om det vankas ett litet bakslag i veckan som kommer. Men det tar vi med ro.