Kategoriarkiv: fria ordet

Kärleksstolar på biograf inget nytt

Publicerat av

När Centrumbiografen i Ronneby nu satsar på en mindre intim biosalong med namnet ”VIP-salong” lockar man också med en stolsrad för kärleksfulla. Ägarna, väldigt driftiga och påhittiga, säger sig vara ensamma i Sverige om dessa specialstolar.

Jag vill på intet sätt förringa satsningen men vill bara i all enkelhet påpeka att ”kärleksstolar” fanns redan i slutet på 1950-talet. Sagabiografen i Kallinge, i saligt minne bevarad, hade en sådan stolsrad redan då. Det var på raden längst bak mot väggen som vi grabbar placerade oss med våra kärlekar.

Det var där i mörkret som vi osedda, trodde vi, kunde hålla tjejen i hand och vid riktigt avancerade tillfällen också pussa föremålet i fråga. Problemet var de otympligt stora och breda armstöden som mot slutet av filmen hade en benägenhet att skära in i sidan. Bekvämt var det inte. Det tänker jag på först nu när jag läser nutidens lösning på detta problem – armstöden kan naturligtvis fällas upp. Varför har ingen tänkt på denna geniala lösning förrän nu 2017?

Naturligtvis vill biografägarna i dag att vi ska känna oss som hemma men vad händer om det blir för kärleksfullt där längst bak i stolsraden? Hur långt är det tillåtet att gå? Fullt ut? Precis som hemma när andan faller på och filmer kanske ger impulser som ingen kan motstå.

Även på ett annat sätt var gamla Sagabiografen i Kallinge ett föredöme. Ägaren till biografen, Elof Fenberg, var förutseende och väl rustad när det beryktade ungdomsgänget från norra Kallinge drog in på biografen. De presenterade sig alltid genom att släppa brakare, såväl ljudliga som doftande/osande. Detta var Elof beredd på vilket innebar att han ett par gånger per film dök upp i halvmörkret med en sprayflaska i högsta hugg.

Han gjorde svepande rörelser med flaskan samtidigt som han tryckte på ”avtryckaren” och lät doften av tallbarr inta biosalongen. Astmatiker tänkte man inte på då.

Däremot är det astmatiker i dag som har uppenbara problem med den doft som intar salongen när burk efter burk med popcorn bärs in, den ena burken större och djupare än den andra. På vår tid var det mest tuggade violtabletter som spred en tung doft. Men Elofs talldoft var trots allt dominerande. Friskt och naturligt kändes det inte.

”En ynnest att ha fått flyga Viggen”

Publicerat av

Ännu en gång har vi flygnördar haft en samling för att stilla vår nyfikenhet och naturligtvis blev även denna träff en succé.

Vi är medlemmar i Svensk Flyghistorisk Förening och den regionala avdelningen för Blekinge som även går under beteckningen Quintus 72.

Vi träffas vanligtvis en gång per månad och vid denna träff var det System 37 Viggen som stod på programmet. Viggensystemet var under drygt 30 år ett av världens ledande flygsystem och utgjorde ryggraden i det svenska flygvapnet.

-En ynnest att ha fått flyga och uppleva detta underbara flygplan som var bäst i allt, berättade f d piloten Gilbert Hägg som med ödmjukhet tog oss med på såväl lustfyllda som krävande och farliga uppdrag över Östersjön för att bl a tampas med ryska krafter.

Viggen fick luft under vingarna första gången den 8 februari 1967 och har således 50 år på nacken. Viggen var en av de största industriella och militära satsningarna i Sverige och konstruktionen var okonventionell med nosvinge, vilket var synnerligen ovanligt vid den tiden.

SAAB visade gärna upp det unika med Viggen som fick såväl rutinerade konstruktörer som piloter att tappa hakan. Det mest spektakulära var naturligtvis flygplanets extremt korta landningssträcka. Den bromsade snabbt in varefter den backade runt ett halvt varv och startade igen, i samma riktning som den kom ifrån.

Flygvapnet köpte totalt 329 Viggen för attack, spanings- och jaktuppdrag.

-Vi som tidigare hade flugit Draken, som vi upplevde som att sitta på en raket, fick nu en ytterst behaglig arbetsplats. Det fanns gott om utrymme och man satt bekvämt och med en avancerad elektronik blev det en flygande plattform att älska från första stund, intygade Gilbert Hägg. Räckvidden var också klart bättre än i J 35 Draken.

Han berättade om många uppdrag över Östersjön för att möta och identifiera olika länders flygplan, men mest var det ryssar vi hade att tampas med betonade Gilbert Hägg.

Ryssar i all ära men de mest spännande incidentuppdragen var ändå hans kontakt med USA:s SR-71 över Östersjön. SR-71 gick allmänt under beteckningen ”Baltic Express” och hade spaningsuppdrag. Den opererade på drygt 21 000 meters höjd och farten var Mach 2.98 -3,0.

JA 37 Viggen hade bra överljudsprestanda och hade vid test på 8 000 meters höjd nått Mach 1.35 i planflykt. Nosen höjdes därfefter till tre, fem grader över horisonten för stigning under acceleration till hög höjd. Vi fick dock aldrig överstiga 16 000 meter under våra övningar, berättade Gilbert Hägg, som fortfarande har känslan kvar när han för ett mycket kort ögonblick uppfattat en skugga fara förbi över honom. Han hade mött fartvidundret SR-71 som var ca 3 000 meter över honom i det mörker som alltid finns på dessa höjder. Övningsuppdraget ansågs som lyckat.

Upplevelsen med SR-71 fick han njuta av vid fyra tillfällen och då i sällskap med olika rotekamrater.

  • 21.7.1983 kl. 13.20 1 div. F 17 och JA 37 Viggen. Kn Lars Gardell och Kn Gilbert Hägg.
  • 5.10.1983 kl. 14.05 1 div. F 17 JA 37 Viggen. Kn Mats Heiman och Kn Gilbert Hägg.
  • 12.3.1984 kl 12.15 1 div. F 17 JA 37 Viggen. Kn Gilbert Hägg och Kn Anders Borgvall.
  • 3.12.1987 kl. 11.45 1 div. F 17 JA 37. Kn Gilbert Hägg och Kn Johansson.

Träffen hade inletts med att Rune Kronkvist gav en tillbakablick på de många projekt som bearbetades och övergavs innan slutprodukten stod klar. Även en film om Viggen visades.

Tankeväckande syn på gammalmedia

Publicerat av

Sylvia Asklöf Fortell, politisk chefredaktör på Blekinge Läns Tidning, sätter i dag fingret på en intressant fråga. Det handlar om allmänheten men främst politikers syn på gammalmedia.

Det handlar om en ledare som Sylvia publicerade lördagen den 25 mars. I inlägget riktade hon frågor till socialdemokratiska kommunalrådet, Per-Ola Mattsson i Karlshamn med anledning av att det inte finns några skrivelser eller anteckningar att få ut på kommunkansliet som handlar om handläggningen av Nord Stream.

Det naturliga hade varit att Per-Ola Mattsson svarat på frågorna, men Sylvia fick aldrig något svar att publicera. Istället hittade hon en text på Facebook där Per-Ola Mattsson hade svarat på ett inlägg från någon som lagt upp ledartexten.

-Vad konstigt det blev, skriver i dag Sylvia i en krönika på ledarsidan. Naturligtvis är jag benägen att hålla med och jag ser flera tänkbara förklaringar till att det blev på detta sätt.

Vi närmar oss ett val och i sådana tider står ledande politiker på tå och visar hög känslighet för kritik. I det här fallet nonchalerade kommunalrådet i Karlshamn helt den text med frågor till honom som publicerats på BLT:s ledarsida. Istället reagerade han blixtsnabbt när samma text publicerades på Facebook.

Reaktionen är mycket intressant. Han ser i det ögonblicket betydligt fler väljare och partikamrater framför sig än vad det innebar att samma text med frågor publicerats på BLT:s ledarsida. Det var viktigare att lämna svar på sociala medier än att svara en politisk chefredaktör.

Detta är dock ingen isolerad händelse i Blekinge. Jag följer många politiker på bl a Facebook och har konstaterat bristen på svar från ledande politiker när det gäller insändare i länets två tidningar. De är snabba att lägga upp artiklar på sociala medier som har en positiv vinkling gentemot deras egen kommun. Men de presterar inga egna inlägg för att t ex förklara sina tankar i en speciell fråga.

Senaste beviset på detta var när Ronny Pettersson, andre vice ordförande i Ronnebyhus och vänstern, skrev ett längre inlägg riktat till moderata kommunalrådet, Roger Fredriksson, Ronneby. Svaret uteblev även där i tidningen. Fredriksson lät däremot en kort kommentar publiceras på Facebook som svar på ett ”löp” för min ”Bengtbloggen”.

Sammanfattning: gammalmedias läsare räknas inte, det är sociala mediers inlägg som är viktigast att besvara. En intressant tanke när valet väntar bakom årsskiftet. Onekligen nonchalant och oseriöst av ledande politiker.

Listersjön blev till soptipp!

Publicerat av

Ibland undrar man hur folk tänker, eller om de överhuvudtaget tänker. En person som kan tänka sig dumpa ett antal färgburkar, med färg kvar, i en sjö kan väl knappast vara begåvad med något som kan komma i närheten av ansvarstänkande.

Mina två naturkamrater Bertil Friberg och Bengt Ignell vistas ofta i skogarna runt Listersjön och Sännen. Mestadels är dom där för att njuta av naturlivet, men nu i veckan bjöd besöket på en helt annan upplevelse. Intill strandkanten i Listersjön hittade de ett stort antal målarburkar. De plockades upp av de två och då fann man att burkarna hade slängts i sjön med målarfärg kvar i burkarna.

Då ska man veta att denna nedskräpning har skett i ett naturreservat, nämligen Sänneshult naturreservat, som omfattar såväl Listersjön som Sännen. Burkarna återfanns i norra Tolsebodaviken intill en ofta besökt och populär rastplats.

-Detta är för bedrövligt och det är inte första gången vi har hittat sopor vid just denna rastplats. Sopor av allehanda slag har vi hittat i skogen och intill rast- och parkeringsplatsen, berättar Bertil Friberg.

Nu vill Bertil Friberg och Bengt Ignell att kommunen på något sätt ska sätta fokus på detta ofog.

Allmänheten som besöker området bör också ha extra uppmärksamhet på vad som sker. Har ni redan gjort iakttagelser bör ni berätta detta för ansvarig avdelning på Ronneby kommun.

På bilden ovan är det Bengt Ignell som idkar sophantering i Listersjön. Resultatet ser du längst upp.

Foto: Bertil Friberg.

Är Ronnebys kommunalråd seriöst?

Publicerat av

I denna blogg publicerade jag den 8 mars ett inlägg av Sune Håkansson, Ronnebypartiet som behandlade det informationsmöte som Ronnebyalliansens partier krävt på grund av bristfällig information inför kommande beslut om framtidens skolor.

Håkansson kritiserade bl a Ronneby kommuns egna kapital som är ”bedrövligt litet”, mindre än 100 miljoner och han riktade kritik mot kommunalrådet, Roger Fredriksson, m och vice kommunalrådet, Kenneth Michaelsson, c för vilseledande information till media.

”Kommunalrådet och vice kommunalrådet får kritiken: Varför får vi läsa i tidningen om beslut, såsom om de vore fattade? Varför inte förankra hos övriga?”, skrev Sune Håkansson.

På det inlägget svarade Roger Fredriksson:

”Märkligt påstående att vi skulle vilseleda media. Jag har över 6 års tid talat om skuldsättningen i kommunen. När vi tog över 2010, hade vi ett negativt eget kapital. Alliansen har metodiskt arbetat med att minska skuldsättningen vilket innebär att kommunen har kunnat amortera ned skulden med ca 400 miljoner. Nu är kommunen för första gången på länge på rätt sida strecket. Siffrorna redovisas öppet årligen i kommunens årsredovisning.”

På detta har nu Ronny Pettersson, v och andre vice ordförande i Ronnebyhus i sin tur svarat och han ställer frågan till kommunalrådet Roger Fredriksson:

”Kan kommunalrådet Fredriksson vara seriös när han påstår att kommunen hade ett negativt eget kapital vid ingången av 2010? Enligt kommunens redovisning uppgick det egna kapitalet vid ingången av år 2010 till 515,1 mkr.”

Kommunstrateg efterlyser museidebatt

Publicerat av

Ronneby Musei- och Hembygdsförening blev först med att få information om planeringen av ett framtida museum i Ronneby. Ett museum som inte enbart ska skildra bilden av ett historiskt Ronneby utan också kryddat med ”Guldgubbar” från Vång och skatter från det danska kungafartyget ”Gribshunden”, ett vrak som tilldrar sig en hel världs intresse.

Kommunstrategen Anders Engblom var inbjuden till Hembygdsföreningens årsmöte för att berätta om hittills utfört arbete. Men det var en försiktig tjänsteman som inte ville föregå politikerna. En taktik som fick några mötesdeltagare att tvivla på ambitionen, vilket fick Engblom att snabbt förklara att frågan har hög prioritet.

Ävern om några lämpliga platser har nämnts i diskussionen har man fortfarande inte sett ut den ultimata platsen för ett museum.

Ledande politiker och tjänstemän har genomfört ett fåtal studiebesök bl a i Fisksätra i Nacka kommun.

Kostnaden för en nybyggnation har man uppskattat till ca 100 miljoner kronor, en kostnad som inte enbart Ronneby kommun kan svara för. Därför undersöker man också möjliga sponsormöjligheter med såväl inhemska som utländska fondpengar.

Anders Engblom efterlyste också en bredare debatt. Att en sådan hittills har uteblivit måste tillskrivas den brist på information som kommunen visat i frågan, ansåg några mötesdeltagare. Kommunens hemsida borde vara en naturlig plats för information.

Det är Engblom som ansvarar för att leda arbetet framåt och det var också han som från början fick uppdraget av kommunstyrelsens ordförande. Frågan har nu bollats över till Fritid- och Kulturnämnden som ska ta fram förslag. Ett arbetssätt som jag kan förstå ur ett demokratiperspektiv men som på intet sätt får mig att hoppa högt av lycka. Jag anser att frågan ytterst borde stå på kommunstyrelsens agenda.

Leo Gustavsson har lagt ner kartan

Publicerat av

Leo Gustavsson, en av Ronneby kommuns absolut främsta idrottsprofiler, har avlidit. Han skulle ha fyllt 90 år i augusti.

Vi i gruppen som arbetade fram boken ”Skogsvandrarminnen. Orientering – ett sätt att leva” är i dag tacksamma att vi hann utnyttja Leos kunskap och minnesbank. Boken kom ut 2014 och bara något år senare fick han sviktande hälsa. Ett svårt slag för en man som var bortskämd med att nästan dagligen ta en träningsrunda i skogen.

I boken som är fylld med Skogsvandrarminnen tecknar jag följande bild av Kallingegrabben, uppvuxen i Flisan intill skolan, som blev såväl svensk mästare som landslagsman inom Svensk Orientering. På riksplanet kallades han ofta för ”Kallinge-Leo”.

Leo var född tävlingsmänniska och hade naturligtvis svårt att mäta sina krafter med de betydligt äldre grabbarna. Som åttaåring deltog han i klubbens hinderlopp. Han var då så liten att han lättare kunde passera hindren under istället för att kliva över dem.

Han avverkade sin första kompassgång som tioåring men hans tävlingsdebut kom långt senare. Förklaringen är enkel – på den tiden fanns inga tävlingsklasser för de yngsta


I dag med facit i hand står det klart att han är Skogsvandrarnas genom tiderna mest framgångsrika orienterare med ett SM-guld 1956 som kronan på verket. En bragd som på den tiden orsakade utbredd avundsjuka bland skolans elever i Kallinge där Leo då var lärare.

– Naturligtvis var vi jätteavis på de som fick ha en svensk mästare som lärare. Själv gick jag i klassen brevid, vittnar en man som har uppnått mogen ålder men ändå väl minns händelsen.

Plötsligt var kallineglöparen en rubrikernas man. Lokaltidningarna hade redan haft anledning att ofta skriva om honom men nu var det rikstidningarna som drog på. T.o.m. dåtidens kvällstidningar uppmärksammade stort det nattliga guldet på Gotland.

Expressen skrev:

”Leo Gustavsson svensk mästare i nattorientering”.

Reser till Gotland igen. Vill se hur här ser ut”.

Redan där på kvällen, i mörkret strax före midnatt den 3 november visade Leo även ledartakter. Expressen skriver:

”När alltihop var över kallades Leo Gustavsson fram till mikrofonen. Han skulle intervjuas i den kolsvarta natten men vände p´åt och höll ett glänsande tacktal till de duktiga arrangörerna”.

Expressen må vara ursäktad nu efter alla år men man stavade hans efternamn med f och inte v. Men så var han inte heller riktigt känd. Inte för rikspressen.

I Blekinge var dock Leo en fruktad men aktad orienterare som redan 1952 hade korats till Blekinges främste idrottsman och tilldelats Sydöstrans guldmedalj.

Därför var det väl inte mer än rätt och förväntat att Ronnebys starke politiker, fullmäktiges ordförande Nils Malmström ställde stegen upp till Sänksjön för att hålla tal efter SM-bragden.

Medlemmar har berättat att det i novembermörkret arrangerades en vacker och skogligt inramad högtidsstund där Leos äldre bror Ove framförde sina egna och föreningens gratulationer. Förutom då kommunens vid den tiden ovanliga uppvaktning.

Hela 1950-talet har beskrivits som Leos ”århundrade”. Det var då han fick sitt egentliga genomslag som elitidrottsman och stod på topp av sin karriär med bl.a. landslagspremiär 1951 mot Finland. Året innan hade klubbkamraten Yngve Franzon blivit föreningens första landslagsman.

Innan det framgångsrika 50-talet var till ända hade Leo dubbla landslagsuppdrag 1958. Han blev 3:a mot Danmark och 11:a i landskampen mot Norge.

Utmärkt och uppmärksammad förstärkning fick Skogsvandrarna 1959 i form av Sivar Nordström. Det året kunde Skogsvandrarna glänsa med två landslagsmän –Leo och Sivar. Dessutom blev det naturligtvis seger i 7-manna.

Leo och Sivars landslagsframgångar fortsatte året efter och de dominerade som Sveriges representanter vid tävlingar i Östtyskland.

Året efter hade Leo betydande framgångar som lagledare för Sveriges trupp till Östtyskland. Han var under många år engagerad som landslagsledare med teknikträning som specialitet. Kartritning var en annan stark sida hos Leo.

Kristina unik som segelflygare

Publicerat av

På tidigt 1950-tal var det i Blekinge unikt att tjejer började segelflyga. Den typen av fritidsintresse var länge endast förbehållen grabbar som vid 15-års ålder startade sin flygarkarriär med siktet inställt på att bli piloter inom flygvapnet.

När Kristina Månsson från Kallinge 1954 fick motta sitt B-diplom var det en så unik händelse att redaktören på Blekinge Läns Tidning hade svårt att uttrycka sig. Kristina blev i en artikel kallad såväl ”Ung Kallingeflicka” som ”Flygsinnad ung dam”. Diplomet delades ut av dåvarande flottiljchefen och översten Sten Rydström.

Kristina inledde sin flygutbildning 1953, hon var 15 år och det var åldersgränsen för att börja. Det började, som brukligt var på 50-talet, med att eleven fick ta plats i glidaren SG-38. (Se bild)  Först små, låga skutt efter en bogserbil för att bli vän med det mycket enkla flygplanet. Enkelt uttryckt kan man säga att flygaren satt på en trästock med glidskida under till.

Efterhand blev det högre höjder med hjälp av vinschstarter och även bättre segelflygplan typ Gronau Baby.(Se bild)

Kristina minns med kärlek hur det kändes att få luft under vingarna.

-Jag älskade sporten allt mer och jag ville verkligen förkovra mig så fort det bara gick, minns Kristina när hon nu i dagarna är högst delaktig i arbetet med att färdigställa en utställning om segelflyget. Utställningen kan snart ses på Kallinge Museum och skildrar Blekinge Flygklubbs verksamhet under 70 år. ”Segelflyg över Blekinge” blir samlingsnamnet för utställningen som skildrar verksamheten med bilder från 1940-talet fram till nutid.

Kristina föddes i Kallinge 1938 och hennes flygintresse började tidigt. Hennes bror Klas Månsson, känd affärsman i Kallinge och Ronneby (Handelsbolaget i Kallinge och Konsum, Ronneby) blev med tiden en av landets duktigaste och flitigaste modellbyggare av flygplan. Inte mindre än 300 modeller hann han bygga och en del av denna digra samling visas också i samband med utställningen.

-Jag klarade a-diplomet 1953 och därefter blev det b och c 1954 och 1955, berättar Kristina.

Hon lämnade Kallinge 1960 och flyttade till Stockholm. Vistelsen där varade i fyra år och därefter var hon tillbaka i Kallinge, men bara för ett år. Därefter bar det av till Linköping, Älmhult, Skillinge och tillbaka i Kallinge först 2004 då hon övertog föräldrahemmet i Kallinge.

Intresset för segelflygning fanns hos henne även efter att hon bildat familj och nu är hon på plats som ensam kvinna och hjälper gruppen med namn och årtal för att dokumentera äldre tiders verksamhet inom Blekinge Flygklubb.

Kristina var som kvinna något av pionjär när det gäller segelflyg i Blekinge men hon fick efter hand många efterföljare.

OBS! Klicka för större bild.

Sjuk sjukhusmiljö har mörkats länge

Publicerat av

Det är ett högt och sannerligen oseriöst spel som landstingets ledning i Blekinge har fört med personals och patienters hälsa som insats. När nu Arbets- och Miljömedicin Syd kräver ett omedelbart stopp för verksamheten i Byggnad 13 är det en ren och skär skandal att nu påpekade brister inte har åtgärdats tidigare.

Det påpekas att problemen med fukt och lukter uppmärksammades redan 2014 men det är långt ifrån hela sanningen. Redan när Ronny Pettersson i maj 2013 satte punkt för sin länge hemlighållna utredning pekade han på allvarliga brister vid flera byggnader som inte heller skulle lämpa sig för en ombyggnation.

När Ronny Pettersson presenterade sin utredning för ett stort antal politiker i Ronneby den 21 januari 2014 kommenterade han lokalernas status med dessa ord:

”Frågan är inte om lokalerna ska rivas utan NÄR.”

” Det finns ett system för registrering och planering av fastighetsunderhåll men i praktiken har detta inte använts på åtta (8) år!!! Inte sedan 2006 har landstinget genomfört några statusbesiktningar av lokaler!”

I denna blogg kommenterade jag den 23 januari 2014 hans uttalande på följande sätt:

”Naturligtvis är landstingsdirektör Peter Lilja ytterst ansvarig för denna grova försummelse. Men än värre och allvarligare är att han grundar sin utredning och ekonomiska kalkyl utifrån ett lokalinnehav som inte har statusbesiktigats på åtta år. Naturligtvis kan framtida renoveringsbehov och kostnader för detta bara bli till en grov uppskattning.”

Nu står hela landstingsledningen med byxorna nere när all verksamhet akut nu måste stoppas i Byggnad 13 efter mångårigt eftersatt underhåll. Ett problem som nu riskerar att ge personalen i huset bl a astmatiska besvär.

När landstingsdirektör Peter Lilja nu säger till tidningen Sydöstran att man väntar på nya lokaler men att dessa kan står klara först om några år är detta naturligtvis ett bevis för att såväl ledande tjänstemän som politiker har handskats så ovarsamt med skattemedel att detta inte kan gå opåtalat förbi.

Att medvetet blunda för ett så här långvarigt och bristande underhåll och därmed dessutom medvetet utsätta människor för allvarliga hälsorisker måste resultera i att ansvar utkrävs på ett eller annat sätt.

På samma sätt har landstingsledningen förhalat och brustit i planering när det gäller uteblivna parkeringsplatser för såväl patienter som anställda. Först nu i och med en omfattande byggverksamhet på sjukhusområdet har man börjat planera för en utökad parkeringsyta. Naturligtvis skulle detta arbete ha förberetts betydligt tidigare.

Det var dessa framtida problem med vidhängande ovissa kostnader som var viktiga att mörka när de ställdes mot argumentet att istället bygga ett nytt sjukhus. Nu drabbar detta inte bara patienter utan även personal och slutnotan är mer oviss än någonsin.

 

 

Ronneby kommuns heta östra utpost

Publicerat av

Man ska inte underskatta en bensinstations betydelse för en bygd, även om den inte är av storlek större. För Johannishus med omnejd blev tillkomsten av tankstället ett slags uppstart för en gigantisk utbyggnadssatsning i mångmiljonklassen.

Egentligen började den nya tideräkningen för nya företagssatsningar i Johannishus redan för några år sedan. Då avvecklades Bredagårdens Handelsträdgård och köptes upp av en kreativ dansk familj som nu driver företaget PlantRiket med stor framgång.

I det nya affärscentrum som nu ska växa fram i vägkrysset mellan Johannishusvägen och Listerbyvägen ligger förutom PlantRiket byns stolthet, nämligen ICA Nära. Även den butiken drivs av en framåtsträvande familj med Kenth Ohlsson i spetsen. Han tog över butiken för 11 år sedan och har under den perioden ökat omsättningen från 5 miljoner kronor till 15 miljoner och nu ska han lägga i nästa växel.

Kenth Ohlsson har redan fått byggnadstillstånd för en dubblering av affärsytan. Han ökar den med 180 kvadratmeter och ska bl a bygga en ny entré. Han bygger ut på baksidan av nuvarande butik, från vägen räknat, och räknar med byggstart nu i vår. Invigning blir det i augusti. Investeringen går lös på 5 miljoner kronor.

Björketorps Gård

Några kilometer söder om Johannishus återfinns ett annat framgångsrikt familjeföretag – Björketorps Gård som drivs av familjen Brunberg. Även där förbereds investering i mångmiljonklassen. Familjen som redan driver gården på ett modernt och framsynt sätt med gårdsförsäljning av såväl mjölk som glass ska nu fortsätta satsningen med en eventanläggning av storlek större.

Det kommer att uppföras en ny byggyta på 700 kvadratmeter och en redan nu befintlig lada kommer att utökas med en våning. Efter utbyggnaden kommer 300 sittande middagsgäster att beredas plats. Man kommer dessutom att bygga en ugn för brödbakning. Förutom glass och mjölk, som redan i dag är en bärande näringsgren för familjen Brunberg kommer den framöver att kompletteras med egen tillverkning av yoghurt.

Johannishus Godsförvaltning

I bygden finns också välkända Johannishus Godsförvaltning som också har siktet inställt på att med nytänkande möta framtiden. Just nu grävs det för fullt på godset och det är företagets senaste satsning att förse ett 30-tal av sina fastigheter med senaste teknik, nämligen fiber. Denna utbyggnad sker delvis med stöd från Europeiska Jordbruksfonden för landsbygdsutveckling.

Förutom lantbruk och skogsnäring har godset en betydande verksamhet inom jaktområdet och har nyligen genomfört en storsatsning på hjortuppfödning. En verksamhet som kommer att kompletteras med egen öltillverkning. I planen ingår att inom en snar framtid starta gårdsförsäljning inom slottsområdet där man sedan en tid tillbaka har lokaler som lämpar sig för såväl event som konst och teater. Redan genomförda arrangemang har rönt stort intresse i en miljö som saknar motstycke.

Jag vill med detta ha sagt att landsbygden i östra delen av Ronneby kommun inte enbart består av ”Guldgubbar” även om just de sistnämnda naturligtvis kommer att ha en extra dragningskraft så är nyss nämnda satsningar ett bevis på att denna del av landsbygden mår väldigt bra och kan möta framtiden med öppna sinnen.