Arbetsmiljö en klassfråga i Ronneby

Orättvisor har alltid gjort mig för***d och för stunden är det Ronneby som utmärker sig på ett flagrant sätt. Det sägs att vi blir klokare med åren, men det tycks inte gälla inom den politiska sfären. När politiker dessutom bevisligen ljuger för att rättfärdiga ett dåligt beslut, ja, då har man helt tappat förmågan att iklä sig förtroendeuppdragets fulla ansvar.

Du ska i en förkortad version få min reaktion och upplevelse av två olika frågor om arbetsmiljö i Ronneby kommun. Båda har beslutats av högsta politiska instans och av samma politiker men med rakt motsatta resultat.

Den ena frågan gäller arbetsmiljön för personal inom omsorgen. Under lång tid har denna personalkategori begärt att arbetsgivaren, Ronneby kommun, bekostar fotriktiga arbetsskor. Ett lika berättigat krav som att det måste finnas arbetsklädsel.

 När man går långa sträckor varje dag sliter det på kroppen, höfter och rygg tar stryk och risken för belastningsskador är därför stor.  Det finns mätningar som visar att vårdpersonal avverkar upp mot 30 000 steg per arbetspass.

Allt fler kommuner har insett vikten av att erbjuda personal såväl arbetskläder som arbetsskor. En felaktig men ofta förekommande uppfattning från politiker har varit att till exempel fria arbetsskor skulle innebära att personal blir förmånsbeskattad. Detta är enligt Skatteverket fel och det har nu öppnat upp för kommuner att inhandla arbetsskor. Det måste bara tydliggöras att arbetsskorna inte får användas privat. Även om flertalet kommuner valt att lita på sina anställda i just denna fråga har en del valt att märka upp skorna.

Just detta med förmånsbeskattning har Ronneby kommuns högsta politiska ledning angett som ett av skälen till att avslå personalens skobegäran. Dessutom har man påstått att skorna måste vara utrustade med stålhätta. Även detta ett svepskäl för att avslå personalens begäran. Sådant krav finns inte.

Mot detta exempellösa beslut i en viktig arbetsmiljöfråga har nu Socialdemokraterna med all rätt reagerat högljutt. Bland annat betonar partiet att det är fråga om en viktig jämställdhetsfråga. Man skriver i en insändare i dagens BLT (2023-08-25):

”Inom många mansdominerade yrken är det en självklarhet med fria arbetsskor. En god arbetsmiljö är viktigt för alla. Därför måste vi även säkerställa att det blir lika självklart med arbetsskor inom de kvinnodominerade yrken där behoven finns.”

En helt annan arbetsmiljöfråga som uppmärksammades av Sydöstran i juni i år gällde kommunfullmäktiges ledamöter. Tidningen påpekade helt riktigt att Ronneby kommuns organisationer ska spara mångmiljonbelopp men samtidigt har fruktkorgen till politikerna i kommunfullmäktige kommit tillbaka.

Beslutet försvarades av kommunfullmäktiges ordförande, Lennarth Förberg, m, som ansåg att kommunalt betalad frukt till politikerna var en viktig arbetsmiljöfråga:

”Jag var inte med när beslutet att ta bort frukten togs. Men flera ledamöter har kommit till mig och sagt att de är trötta.

Fullmäktiges sammanträden har på sistone haft en tendens att pågå länge, ända fram till klockan elva på kvällen, ibland till och med längre än så.

Vi behöver visa respekt och garantera kvalité för de viktiga beslut vi fattar. Därför är frukten tillbaka, så att de som behöver får något i sig, säger kommunfullmäktiges ordförande Lennarth Förberg.

Vi har kvällssammanträden för att man som ledamot ska kunna arbeta på dagen. Frukten är till för dem som har arbetat och behöver få upp sockernivån.”

Att förbättra arbetsmiljön på sammanträden med kommunfullmäktige är ordförandens ansvar. Kanske är ett sätt att göra detta att strama åt debatten, begränsa tiden för hur länge politiker ska få agera i talarstolen och sätta streck på talarlistan.  DÅ skulle sockernivån inte medföra den dvala som lätt uppstår då mötestiden får gå åt till evinnerliga upprepanden.

I detta fall ansågs arbetsmiljön så pass viktig att den inte ens behövde diskuteras. Kostnaden går inte att jämföra, anför kanske någon. Jag håller med men förändrar ändå inget i sak. Arbetsmiljö är viktigt och måste gälla alla. Här har beslutande politiker brustit i omdöme. Kanske på grund av låg sockernivå. Vad vet jag. Men ljuga för att försöka rättfärdiga ett dåligt beslut i en viktig arbetsmiljöfråga borde vara under politikers värdighet. Gör om. Gör rätt.

Årets bästa flygbok ska utses

Fem böcker ur bokårets utgivning är nominerade inför årets litteraturträff i Linköping som arrangeras för 39:e året av Svensk Flyghistorisk Förening.

Träffen är högt uppskattad och lockar såväl författare som vetgiriga läsare som ställer höga krav på det som publiceras. Det är också läsarna som får vara med och rösta fram årets svenska flygbok 2023.

Årets flyglitteraturträff arrangeras naturligtvis i Flygets Hus på Malmen/Linköping och blir en helg fylld av föredrag, samtal och gemytlig samvaro. Årets datum är 7 – 8 oktober.

De nominerade böckerna i utgivningsordning är:

  1. Fält 16 Historien om ett krigsflygfält

Författare: Torsten Lindberg. Förlag: Stiftelsen krigsflygfält 16, Brattforsheden.
ISBN: 9789152731062
Pris: 395 kr. Format: A4, 320 sidor, inbunden.

  1. 747-B – Den stora vikingen

Författare: Hans Jakobsson. Förlag: Trafiknostalgiska Förlaget.
ISBN: 9789189243125
Pris: 395 kr. Format: 265 x 250 mm, 320 sidor, inbunden

  1. Saab 91 Safir. Svenska vingar över världen!

Författare: Anders Annerfalk. Förlag: Svensk Flyghistorisk Förening
ISSN: 0345-3413. Pris: 300 kr. Format: A4, 192 sidor, inbunden

  1. Kalla kriget i luften. Ur ett svenskt underrättelseperspektiv
    Teknik, politik och incidenter

Författare: Ulf Hugo. Förlag: Aviatic Förlag.
ISBN: 9789186642099. Pris: ca 300 kr
Format: 276 x 213 mm, 212 sidor, inbunden

  1. Elegance and Versatility. Junkers Light Aircraft K 16 to A 50 Junior             Författare:  Lennart Andersson. Förlag: European Airlines
    ISBN: 9788293450245. Pris: 375 kr
    Format: A4, 248 sidor, inbunden. Text på engelska.

Tretakt med länets nya regionpolitik

Politiska företrädare har i dagarna valt dans som sitt framtida arbetsverktyg. Varför just i Blekinge, kan man undra. Ämnet väcker både snälla men mest elaka tankar. Inte minst frågor kring dansens hittills obekräftade politiska budskap och påverkan.

Sverigedemokraternas starkaste man, Jimmie Åkesson, ska inom en snar framtid hålla sitt årliga sommartal i Sölvesborg. Som uppvärmare inför talet väljer han att anlita en ”dansbandskung”! Dansbandsartisten Markus Persson.

Några steg längre går dock Moderaterna i Blekinge som har anställt nöjes- och dansbandsprofilen, Thomas Deutgen. Han ska på deltid bli bollplank till regionens moderata grupp. Dessutom ska han bli Moderaternas strateg i valrörelsen 2026.

Som varande bleking har jag i sommar haft anledning att fundera på hur Region Blekinge ska lösa problemet med ett redan nu känt ekonomiskt underskott på drygt 477 miljoner kronor. Lägg därtill att sjuksköterskor på såväl kirurgen som thoraxcentrum beskriver sina arbetsförhållanden som ohållbara.

I tisdags arrangerades ett möte mellan sköterskor och den tillträdande politiska makten. Vad mötet resulterade i är ännu så länge en väl bevarad hemlighet. Lika hemligt är det handlingsprogram som tydligen ska finnas men som hittills inte kunnat offentliggöras.

Det nya trepaktsstyret består av Sd, M och Kd, sistnämnda parti som oväntat hoppade av samarbetet med S och C och försatte Regionen i ett ytterst allvarligt läge när ett starkt samarbete var det som hade varit det mest naturliga.

I detta prekära läge kommer Moderaterna i regionen dragandes med en nöjes- och dansbandsprofil som ska utgöra bollplank för att lösa ett underskott i mångmiljonklassen. Det magiska draget såg jag aldrig komma. Hade det inte varit bättre att presentera ett fullblod inom ekonomiska sfären? En dansbandsprofil ska nu lösa hela rasket, visserligen professionell, som moderata gruppledaren, Sophia Ahlin har betonat. Ja, professionell som presentatör och programledare för dansbandsprogram i radio och tv.

Frågan är dock i vilken takt som underskott och personalproblem ska lösas? Blir det med hjälp av slow foxtrot eller möjligen vals. Det sistnämnda är ju som bekant en pardans som dansas till musik i tretakt! Eller blir det som jag och många andra har skäl att frukta, en bugg som går över styr i baktakt.

Medan vi väntar på att det nya regionstyret ska tillträda och presentera sitt omtalade handlingsprogram kan du lyssna på ”min favoritvals”.

https://youtu.be/op3qTNecmSI

Stigen som ledde fram till Evert

Stigar är spännande. Vart leder dom? Dom leder till många spännande platser. Går man vilse och slutligen hittar en stig är den bra att följa. Den slutar alltid någonstans. I bästa fall vid en större väg eller bebyggelse.

Stefan Ljungqvist, som dog tidigare i år, blev 74 år. Han var operasångare och skådespelare och fann en riktigt bra stig att ta sig fram på. Året var 1997 när han låg på svensktoppen i hela 22 veckor med låten ”Evert”.

En enkel men varm berättelse om ett kamratgäng som vandrade på stigen som ledde till Evert. Det rådde aldrig någon tvekan om vad vännerna skulle göra hos Evert. I väskan fanns något som skulle muntra upp Evert. Det var en lång vandring som tydligen tog en hel dag.

Lustigt nog kom jag att tänka på just ”Evert” när jag för någon dag sedan hittade en vacker stig som ledde utefter ett minst lika vackert vattendrag.

Lyssna och minns. För egen del minns jag Stefan Ljungqvist i många bra och ofta roliga roller.

https://youtu.be/Bx8ygLnVQPs

Stoppad verksamhet med ny kulturpolitik

Att det under en längre tid har gnisslat högst betänkligt i kontakterna mellan kulturarbetare och kommunal förvaltning i Ronneby är tyvärr välbekant. Är du fortfarande oinvigd i turerna kan du ta en titt i denna blogg och skrolla ner några steg.

Nu kommer dock reaktionerna på det man kallar ”den nya kulturpolitiken i Ronneby”. En insändare i BLT:s nätupplaga beklagar bland annat att det nu är slut med att njuta operaföreställningar av världsklass när Folkteatern inte längre har möjlighet att fortsätta med denna verksamhet.

Insändarskribenten som kallar sig ”Kulturkonsument i Ronneby” skriver:

” Tyvärr blir det inga fler föreställningar i vår stad. Den nya kulturpolitiken har fått konsekvenser inte bara på landsbygden utan även här. Kulturlivet utarmas med i längden förödande konsekvenser.”

Mest anmärkningsvärt men tänkvärt är de avslutande textraderna i insändaren:

” Att det finns en intresserad publik märktes vid Lyckå Kammarmusikfestivals tre konserter i Johannishus då det var fullsatt. Johannishus ligger i Ronneby kommun men konserterna var sponsrade bland andra av Karlskrona kommun.”

Insändarskribenten är välinformerad och min tolkning av texten är att den kultur som vi i Ronneby kan räkna med i framtiden måste sponsras av Karlskrona kommun eller någon annan! Jag var själv på plats i vackra stenladan på Johannishus gods och kan bekräfta att det var kultur av bästa slag.

Så tack Karlskrona kommun för bidraget när Ronnebys nya kulturpolitik innebär mest stängda dörrar och en nedrustning som saknar motstycke. Vem bär ansvaret? Träd fram och förklara.

Är okunskap hela förklaringen?

Det är inte bara gentemot föreningsledare i Folketshus- och bygdegårdsföreningar som Ronneby kommun har agerat bristfälligt. Även kulturarbetare har vittnat om ett bemötande som är minst sagt otillständigt. Frågan är hur det kan få fortsätta? Finns det ingen enda politiker som kan återställa förtroendet? Det är hög tid att så sker.

Efter upprepade händelser har resultatet blivit att välkända och erkänt duktiga kulturarbetare har sett sig tvingade att ge upp. Ronneby har därmed gått miste om värdefulla krafter som valt andra scener i kommuner som har en mer positiv syn på vad kulturarbete kan betyda för människors välbefinnande. I Ronneby saknas i dag den viljan och framtida inriktning.

Det är främst bemötandet från tjänstemän vilka har visat sig sakna såväl kunskap som vilja att förstå att kulturfrågor inte kan behandlas på samma sätt som inom idrott och fritid, anser kritikerna. Kulturarbetare har vittnat om total oförståelse och därmed har det även på detta område uppstått brist på dialog.

Ulf Fembro, välkänd och meriterad kulturarbetare, är en av de mest röststarka kritikerna som valde att till slut överge Ronneby och Folkteatern när ingen förståelse visades från tjänstemännens sida. Hans kritik är allvarlig och nedgörande.

” Jag som haft den dystra möjligheten att träffa de två tjänstemän som bereder dessa frågor finner det inte så konstigt att det blivit så illa. Det är fullkomlig avsaknad av förståelse varför föreningar och kultur är ett politikområde över huvud taget och att man som tjänsteperson har i uppgift att hjälpa politiken att utveckla detta inom givna ekonomiska ramar till hela kommunens väl.

Dessa två (tidigare tre) rår ingen på. Och detta med det tuffa kommunalrådet RFs (Roger Fredrikssons) goda minne. Om dessa två stannar kvar på sina poster kan alla glömma kloka regelförändringar, även om Ola Robertsson, s, skulle lyckas driva igenom detta. Jag har under min drygt 40-åriga karriär aldrig varit med om något liknande. Och detta i en kommun som tidigare haft såväl grundläggande som omfattande förståelse och kunskap om politikområdet!”

Ulf Fembro är en mångårig kulturarbetare som startade UDG i Karlskrona 1983. Han har varit teaterchef för Folkteatern i Gävleborg och Tornedalsteatern och senast rektor för kulturskolan i Halmstad. Då har jag ändå utelämnat stora och betydande insatser på andra områden som frilansande regissör och dramatiker.

När en kulturarbetare med så mycket i sitt bagage stångar sin panna blodig och ger upp faller denna kritik tungt gentemot Ronneby kommun. Det blir inte bättre när det framkommer att ingen handläggare på teknik, fritid och kultur har kompetens inom just området kultur. Hur är detta ens möjligt? Vem bär ansvar för rekrytering? Fram till nu är det tjänstemän som har pekats ut, men det är ändå ytterst politikerna som bär ansvaret.

I stadshusets korridorer talas det numera om en begynnande framtid för kulturen. Det tas politiska initiativ i riktningen att låta kulturen framöver sortera direkt under kommunstyrelsen. Låt oss då hoppas att man samtidigt rekryterar personal med rätt kunskap. Sker så kan Ronneby mycket väl se framtiden an med tillförsikt och kanske till och med damma av ett gammalt kärt faktum, att Ronneby 1995 var årets kulturkommun. Det är lång väg dit, men kom loss!

Nu gäller plötsligt sunt förnuft

I dag har kommunalrådet i Ronneby, Roger Fredriksson, m, visat att han är talbar. Däremot är han fortfarande kompromisslös när det gäller att försvara nygamla bidragsregler från 2020. Han försvarar även den tolkning som har införts först i år. En tolkning som inneburit att Folketshus-föreningarna i Bräkne-Hoby och Kallinge samt Bräkne-Hoby bygdegårdsförening och hembygdsföreningen i Möljeryd i år blivit nekade bidrag för sina lokaler. Detta trots samma regler som föregående år, då bidrag har delats ut.

Däremot kommer nu Roger Fredriksson med ett förslag till lösning av problemet som vållat en lång debatt och upprörda känslor på grund av utebliven dialog.

Hans förslag går ut på att berörda föreningar, alltså ekonomiska föreningar, bara behöver genomföra ett extra årsmöte för att där besluta om att övergå till att bli ideella föreningar. Kan man visa upp ett sådant protokoll skall bidrag kunna delas ut.

”Med lite sunt förnuft behöver det här inte bli en stor grej”, kommenterar Roger Fredriksson till BLT:s nätupplaga.

Är det då enbart kommunalrådet Fredriksson som kan ståta med sunt förnuft bland nämndledamöter och tjänstemän inom berörda områden? Nej, så är det naturligtvis inte.

Redan tidigare har Socialdemokraterna lagt samma förslag som Fredriksson nu torgför. Det togs upp i Teknik-, Fritid och Kulturnämnden (TFK) när bidragstolkningen diskuterades där. Då valde såväl Sd som M att rösta nej till förslaget. Nuvarande debatt och långvariga frustration hade kunnat undvikas om sunt förnuft hade fått råda redan då. Så har Mikael Mårtensson, s, kommenterat dagens helomvändning med kommunalrådet Roger Fredriksson, m, i spetsen.

Fredriksson gör ett erkännande, nämligen: ”Vi kunde ha varit igång och haft en dialog med föreningarna tidigare”.

Naturligtvis väcker dagens förslag från Roger Fredriksson en rad frågor. Är ledamöterna från sd och m så bakbundna av interna direktiv att dom själva inte vågar använda sitt eventuella sunda förnuft? Är det kommunalrådet Roger Fredriksson som utfärdar direktiv i alla frågor? Jag menar, ett handlande där enbart kommunalrådet kan hoppa in och ändra på givna direktiv i olika frågor vittnar om dåligt förtroende och en demokrati i stark upplösning.

Den lösning som nu har föreslagits visar med all tydlighet vem som styr och ställer i Ronneby kommuns nuvarande politiska konstellation.

Odemokratiskt och opedagogiskt

Nu har politiska veteranen i Ronneby Knut Svensson i likhet med många andra tröttnat på den lokala sommarplågan – kommunens regelverk för föreningsbidrag som tydligen genomförts utan någon som helst dialog. Den utdragna debatten är bevis nog.

Han sågar den nya tolkningen jäms med fotknölarna och i gårdagens BLT ( 2/8 ) luftade han tydligt och klart vad han anser:

”Hela historien är löjlig!”

Jag håller med Knut. Kommunen har inte ens kunnat eller orkat bemöda sig om att på ett vettigt sätt förklara de regeländringar som klubbades redan 2020. Hittills har föreningsmänniskor bara mötts av kalla handen och noll förståelse. Det handlar om till synes ogenomtänkta regeländringar och tolkningar som innebär mer frustration än hjälp i det oegennyttiga föreningsarbetet.

Knut Svensson är inte längre aktiv som politiker men har mångårig erfarenhet och kunskap inom området som såväl politiker som föreningsledare. Hans uppgift har nu blivit att hjälpa drabbade ledare inom hembygds-och bygdegårdsföreningar som plötsligt blivit blåsta på kommunala bidrag för sina samlingslokaler. I stället för viktigt föreningsarbete tvingas man nu författa tidsödande skrivelser med överklagan till förvaltningsrätten.

Endast ideella föreningar får bidrag, vilket i praktiken innebär att Folkets husföreningar samt bygdegårds- och hembygdsföreningar stängs ute eftersom dom är organiserade som ekonomiska föreningar. Hittills har inte det hindrat att dessa föreningar fått årliga bidrag, men nu är det slut på det. Det hjälper inte att föreningarna kan redovisa att man inte tar ut någon vinst. Inte heller har det hjälpt att föreningarna pekat på tidigare årsbidrag med samma organisationsform.

Nuvarande regler klubbades redan 2020 och kommunen har haft tid på sig att kommunicera och ha samtal med alla berörda föreningar.

Med aldrig så lite pedagogisk kunskap och vilja hade kommunen kunnat undvika den nu infekterade och långdragna diskussionen om man bemödat sig om att nogsamt informera föreningsfolket om kommande regeländringar. I dag skriver vi 2023 och först nu genomförs förändringarna med onödig frustration som följd.

Först i går (2/8), genom BLT:s försorg, får allmänheten vetskap om det regelverk som gäller. Det finns många punkter att leva upp till. Ett exempel är att föreningarna ska främja och redovisa en jämnare könsfördelning. Så långt är allt bra, men jag kommer osökt att tänka på den manskör som tidigare var aktiv i Ronneby kommun. En kör med bara män. Med dagens regler hade det varit helt kört. I alla fall för manskören. Eller vad sägs om mångåriga och välkända gymnastikföreningen Ronnebyflickorna.

Lika dålig för att inte säga helt obefintlig var informationen och dialogen när styrande politiker (Sd,M, Kd och L) klubbade igenom försäljning respektive rivning av en rad föreningslokaler vid sammanträdet före sommaruppehållet. Trots att en mängd relevanta frågor ställdes från oppositionen vägrade styret förklara bland annat tidpunkt och framförhållning. Hur lång tidsfrist kunde föreningarna räkna med? Inga som helst svar.

När oppositionen har fortsatt att ställa frågor genom media efter uteblivna svar har ledande politiker i stället valt att svara med att kritisera dem för frågeställningarna. Roger Gardell, liberal, hävdade att oppositionen med sina fortsatta frågor skrämt upp föreningsledarna helt i onödan! Enligt min mening är detta helt sanslöst. Hade ledande partier innan klubban föll valt att informera och bjuda in till dialog, ja, då hade ingen föreningsledare behövt leva i ovisshet vilket dom fortfarande gör. Skamligt beteende och brist på dialog är såväl odemokratiskt som opedagogiskt. Gör om och gör rätt!

Det är också vad oppositionsrådet Ola Robertsson nu kräver, nämligen att snarast se över regelverket för föreningsbidrag. Sker inte detta, ja, då kan man verkligen tala om fientlig inställning till föreningslivet. Dialog kan lösa många problem, men då måste först dom uppblåsta makthavarna kliva ner från sina höga hästar.

Änglar i Bredåkra förr och nu

Änglar, finns dom? Givetvis! Många av dem är skyddsänglar. Föräldrar är t ex skyddsänglar och när jag växte upp på 1940 – 1950-talet såg dom oss barn som varande änglar. Men ofta var vi något helt annat. Jag behöver inte gå närmare in på detaljer.

Jag växte upp i ett hus intill järnvägsstationen i Bredåkra. En mäktig och spännande plats var naturligtvis den stora kyrkogården. Folk åkte tåg från Ronneby till Bredåkra för att mellan ett par tåg vandra upp för backen och vårda sina döda anhöriga. Vissa helger kunde det vara rena vallfärdandet.

Den senaste tiden har Bredåkra mångåriga kyrkogård lockat människor i stort antal men inte enbart för gravvård. Det är tillkomsten av en speciell ängel som har lockat till extra besök. Konstnären Susanne Demåne har ”klätt om” en död hängalm till att bli en både vacker och beskyddande ängel. Den är ännu så länge namnlös men ska presenteras vid en högtidlighet på kyrkogården i samband med Allhelgonahelgen.

Som jag berättade i mitt förra blogginlägg kommer den nu färdiga ängeln att få efterföljare. Susanne har berättat att nästa ängel kommer att få namnet ”Alla är vi barn till någon”. Det ska också bli en tredje staty som ska få namnet ”Madonna och barnet”. Den nu färdigställda och kommande två statyer är skapade ur tre döda hängalmar på olika platser på kyrkogården.

Susanne Demåne räknar med att dessa tre ska kunna stå på rot ett 30-tal år framåt i tiden för att därefter placeras på ett podium men på annan plats.

Initiativet att låta Susanne Demåne rädda de döda almarna för framtiden är ett lyckat och tämligen unikt beslut. Men även på andra orter i landet har kyrkogårdar kommit att utnyttjas på olika sätt. I Kalmar har jag sett att det i sommar spelats teater på kyrkogården där. Kulturen finner alltid nya vägar.

Själarna tittar på när konst skapas

Så upplever Susanne Demåne sitt unika uppdrag på Bredåkra kyrkogård. Ronneby pastorat vill att några av kyrkogårdens döda hängalmar ska få en ny och mångårig framtid men med ett nytt budskap. Med konstnärlig skaparglädje och tekniskt kunnande får almarna en ny roll som änglar.

Susanne Demåne, känd och uppskattad konstnär från Edestad i Ronneby kommun, använder ett tungt och högljutt redskap, nämligen motorsåg. Ett vågat men också av besökarna lockande verktyg där inget får gå fel.

”Jag får ofta besök av människor som har synpunkter och uppskattande omdömen. Jag stortrivs med uppdraget av flera orsaker. Jag får skapa och ge mångåriga men döda träd en ny inbjudande roll och lockelse.”

Susanne har efter två månaders skapande i Bredåkra omvärderat sin syn på just denna kyrkogård.

”Den är gammal och en av länets absolut vackraste. Den är böljande med sina gräsbevuxna kullar med spegeldammar i den yngsta delen av kyrkogården som vetter mot söder. Detta är en plats som gjord för att här på ett ömsint sätt hedra och minnas sina anhöriga.

”Jag känner att jag har sällskap när jag arbetar på den här platsen. Själarna, och de är många, tittar på. Dom följer mitt skapande, säger Susanne Demåne när hon kliver upp på den höga byggnadsställningen.

Naturligtvis är det tragiskt att kyrkogårdens mångåriga hängalmar har dött av den spridda almsjukan. Det fanns en symbolik i just detta val av träd, nämligen att ett hängande växtsätt ansågs uttrycka sorg. För Bredåkra kyrkogård har hängalmarna blivit till ett slags signum.

För det projekt som nu pågår är planen att det ska skapas två skulpturer, men det kan bli fler uppdrag för Susanne Demåne. Ronneby pastorat vill förlänga det redan omtalade projektet. Diskussioner pågår om att söka mer ekonomiska medel.

Kyrkogården i Bredåkra invigdes 1861 och har således tjänat sitt syfte i 162 år.