Den som egensinnigt valt att iklä sig rollen som ordningsman i en församling, i detta fall kommunfullmäktige i Ronneby, måste rimligen besitta oklanderliga kvalifikationer och stå högt över alla andras moral och kunskap. Visserligen av sitt parti utsedd till gruppledare, men att utifrån den positionen döma andras uppträdande, ställningstagande och ordval är för mig ingen självklarhet.

Trots att såväl Jul som Nyår har blivit till historik kan jag inte lämna det som utspelades i samband med kommunfullmäktiges budgetsammanträde den 21 december. Orden som starkt fördömde att en ledamot av annan partitillhörighet hade fräckheten att ställa ett antal frågor fick ordningsmannen att uppträda såväl barnsligt som tramsigt.

I rollen som ordningsman återfinns liberalernas gruppledare Roger Gardell och måltavla för hans vrede var åldermannen Sune Håkansson, Ronnebypartiet.

Jag tänker inte köra svadan i repris. I stället vill jag peka på hur den självutnämnde ordningsmannen Gardell uppträder i sin roll som gruppledare när han väljer att offentligt förminska och klandra sin egen partikamrat, Marianne Lundkvist.

Lundkvist hade valt att följa sin övertygelse och vad hon tolkat in i vad kommunallagen reglerar i det specifika ärendet som avgjordes i kommunstyrelsen. Detta i sin tur ledde fram till att Marianne Lundkvist röstade med oppositionen i stället för med det nya politiska styret som består av Sd, M, Kd och L.

Frågan gällde om kommunstyrelsens ordförande, Roger Fredriksson, skulle ha rätt att närvara när nämnder bedriver myndighetsutövning men utan att få delta i beslut.

I och med att Lundkvist röstade med den röda oppositionen skulle Fredrikssons närvarorätt komma att begränsas.

I en artikel i Sydöstran den 19 december uttalade sig Roger Gardell kritiskt mot partikollegans sätt att rösta. Han ansåg att resultatet blev dumt eftersom Fredrikssons närvaro därmed starkt skulle begränsas om inte ärendet fick en annan hantering i fullmäktige, vilket det senare också fick.

Det är tidigt i artikeln som Roger Gardell säger till Sydöstran:

”Marianne är ganska ny i politiken. Då vill man mycket, det vet jag själv. Det tar också ett tag att komma in i hur det fungerar.”

Här använder Gardell maktspråk med avsikten att inför allmänheten förminska Marianne Lundkvist som politiker. Detta trots att just hon fick så många personröster att hon därmed blev inkryssad.

Inte heller förstår jag retoriken när Gardell påstår ”att man som ny vill väldigt mycket.” När avtar då den viljan gentemot väljarnas förtroende? Betyder detta resonemang att Gardell numera efter alla sina politiska år endast sitter av möten och njuter av nyvunnen politisk makt i styret, ”Samling för Ronneby ” – för att inte tala om sin makt som gruppledare?

Gardell fortsätter:

”Det hade varit bra om Marianne hade upplyst oss andra före omröstningen. Då hade vi kunnat komma fram till en kompromiss.”

Återigen ett maktspråk som innebär att man skulle försökt övertala Marianne Lundkvist att ändra sig. Ordet kompromiss i det läget blir bara dumt – för att använda Gardells eget språkbruk.

I en insändare den 23 december ger Marianne Lundkvist sin förklaring till sitt röstförfarande. Hon säger:

”Jag anser att detta är en fråga som inte har med partipolitik att göra och det är inte heller en ideologisk kärnfråga. För mig handlar det mer om hur vi som lokalpolitiker tolkar kommunallagen och demokratins principer.

För mig är det självklart att kommunstyrelsens ordförande inte ska ha närvarorätt i nämnder och i frågor som rör myndighetsutövning. Dessa frågor har stor påverkan på individers liv och ska därför inte riskera att utsättas för påtryckning.

Eftersom jag anser att bara kommunstyrelsens ordförandes närvaro på dessa möten kan påverka besluten så kan opartiskheten ifrågasättas. Då riskerar vi maktmissbruk och ministerstyre och det är inte tillåtet i Sverige.”

Eftersom denna debatt fram till nu enbart har förts i Sydöstran har jag tyckt att ämnet är så pass viktigt att det bör belysas i ett bredare perspektiv. Om sedan röstförfarandets resultat ska anses som dumt eller inte får väl i så fall vara ordningsmannens ensidiga uppfattning.