Jag måste erkänna att jag är starkt bekymrad för Ronnebys framtid och då menar jag vilken politik som ska föra kommunen in i framtiden. För merparten av det jag fick uppleva under torsdagens budgetdebatt i fullmäktige gav mig kalla kårar.

Var finns viljan? Var finns partiet som vågar ta täten och peka ut färdvägen? Lägg årets fyra budgetförslag, nästan fem med Ronnebypartiets tilläggsyrkande som blev till budget, och du ser mest likheter. Bara lite olika summor. Mest stack Miljöpartiets förslag ut eftersom dom bannlyste medel till nya flyglinjen till Frankfurt.

Dessutom den årliga gissningsleken som är lika tråkig som att varje jul leka ”ett skepp kommer lastat, med vad då???” Jag är så trött på SD som numera har gjort det till en tradition att låta alla inblandade lyssna till ett allt för långt och utdraget anförande med avslutande fråga – vilka ska få deras 13 röster detta år? Alla tittar ner i sina bänkar och väntar till synes andlöst (eller?) på avslöjandet som alltid är detsamma.

I år dock med en ny variant. SD ville veta om Socialdemokraterna och Miljöpartiet ville leka på deras planhalva. Svaret kom direkt och omedelbart, inget samarbete!

Då kom det skrattretande svaret från SD -då lägger vi våra röster på alliansens budget! Ja, eftersom detta besked lätt kunde tolkas på ett sätt som att det partipolitiska innehållet hade minsta möjliga inverkan, så la man till att man i förväg fått alliansens löfte att badstranden på Karön skulle fräschas upp inför kommande badsäsong.

Det är sådana darriga och svajande politiska avväganden som gör mig allvarligt oroad inför framtiden.

Jag vill starkt betona att det var först när debattrundan med gruppledarna hade avslutats och övriga partimedlemmar släpptes upp i talarstolen som det blev fart på debatten. Helt plötsligt kom det på allvar att handla om trygghet, välfärd, omsorg och inte minst hur ungdomarna har det i dag och hur framtiden ska te sig. Inte minst med fokus på skolan och att alla elever ska ha samma möjlighet att uppnå gymnasiekompetens när man är klar med nian.

Jag blev glad och varm inombords när jag fick lyssna till Ola Robertsson och Malin Månsson, båda socialdemokrater. Plötsligt handlade det inte enbart om siffror och besparingar. Engagemanget kändes äkta och berörande.

Samma var min upplevelse när Tommy Andersson, s, kom upp som sista talare och slog ett slag för idrottens unika betydelse för ungdomars utveckling. Blekinge tillhör de län i landet som har drabbats allra värst av de restriktioner som har hängt samman med den tvååriga pandemin.

Jag menar, kom inte dragande med futtiga skattesänkningar på tio öre per hundralapp när besparingar sedan väntar runt hörnet. Jag vill att något parti, helst alla, ska våga sticka ut och ta ansvar för helheten, alla kommuninvånares framtid. Att nya företag flyttar till kommunen är jättebra men kan inte vara allenarådande. Hissa storseglet och ta ut kursen.

 Nästa år är det val vilket jag inte ens kunde ana av torsdagens debatt som visserligen var vänlig och klädsam, som många intygade, men det räcker inte. Ronneby mår inte bra av en politisk verklighet som vilar på var 13 röster som utgör vågmästarrollen ska hamna. Att en badstrand, som nu, ska få avgöra Ronnebys framtid är bedrövligt.