En dag på jobbet för Sverige och NATO

Han är unik och han är en hjälte som med livet som insats har åstadkommit betydande insatser för såväl svenska försvaret som NATO. Belöningen – en veckas extra ledighet i fjällen med rödingfiske på hemlig ort.

Det handlar om Birjer Östling. Han blev unik när han som pilot tvingades hoppa från sin S 29 (I folkmun kallad flygande tunnan) i maxfart. Bara en pilot i världen hade tidigare hoppat under sådana förhållanden. Pilotens lungor slets sönder av lufttrycket och han omkom. Birjer Östling slapp undan med en blåslagen kropp och munnen uppsliten. En vecka efter var han åter i tjänst.

Hjälte vill i varje fall jag beteckna honom efter att han som en av piloterna från tredje S 29-divisionen F 11 i Nyköping genomfört ett veckolångt topphemligt uppdrag hösten 1958. Först nu, 60 år senare, har de blivit förlösta från sin tystnadsplikt och kunnat berätta vad som hände.

I boken ”På särskilt uppdrag under kalla kriget” berättas om kalla kriget som då var som intensivast. Man visste att NATO arbetade intensivt med att kartlägga sovjetiska krigsbaser och hamnar. Uppdraget för Birjer Östling och hans kolleger blev därför att med fotospaningsuppdrag uppdatera den underrättelse som västmakterna kommit över i samband med krigsslutet.

Uppdragen genomfördes med start och landning på F 17 i Kallinge. Det var tidig väckning klockan 05 och med snabb ordergivning och start redan klockan 06 i sydlig riktning ut över Östersjön på lägsta höjd för att undgå upptäckt. Radarn var då inte heller så utvecklad vilket innebar att piloterna litade på att kunna överraska och ta sina viktiga bilder därefter snabbt lämna området för att återvända till F 17.

När jag på tisdagskvällen hade förmånen att samtala med Birjer Östling kommenterar han dom tidiga morgnarna.

”Vi visste att östsidan var aningen trögstartade vid den tidpunkten på dagen vilket också besannades. Det var bara vid några enstaka tillfällen vi fick fientligt jaktflyg efter oss. Vid sådana tillfällen hade vi redan full fart och så pass bra försprång att vi aldrig behövde känna oss hotade.”

Uppdragen gällde Peenemünde, Swinemünde och Gdansk men också nordliga målen med öarna Dagö och Ösel var viktiga mål.

Birjer Östling berättar att varje pilot genomförde två uppdrag varje morgon.

”Vi bör under veckan ha genomfört ett 30-tal uppdrag in över främmande territorium.”

Det är speciellt ett av uppdragen han minns bättre än övriga, nämligen uppdraget Gdansk. Det kunde nämligen ha slutat riktigt illa.

”Gdanskbukten var starkt radarövervakad och jag räknade kallt med att sovjetisk radar skulle upptäcka mig”, berättar Birjer och fortsätter:

”Jag fick också tämligen omgående varning att fientligt jaktflyg hade startat. Jag tog ändå beslutet att fullfölja ett låghöjdssvep över hamnområdet för att ta de bilder som var uppdraget. Det tog bara några sekunder varpå jag svängde ut över bukten på väg hem.”

Det var då det hände som absolut inte fick hända:

”Min S 29:a fick varvtalsfall vilket innebar att motorn höll på att stanna. Jag var fortfarande kvar över polsk landsbygd och var fullt beredd på att tvingas hoppa. Jag valde att fortsätta ut över vatten och kunde bara hoppas att motorn skulle fortsätta att fungera. Men farten reducerades till cirka 400 km/h och jag hade sovjetisk jakt efter mig. Han flög på absolut lägsta höjd för att undgå upptäckt. Han tog sig till neutralt vatten och kunde därefter flyga hem på 500 meters höjd. Han landade på F 17 och dagen efter skulle motorn testas. Då skar det bakre lagret och motorn tvärstannade,” berättar Birjer och ler. Motorn kunde lika gärna ha stannat över Östersjön.

Har ni efter boken och avslöjandet fått någon kritik, frågar jag:

”Nej, vi har bara nåtts av positiva omdömen. Både från ÖB och andra befäl.”

”Men det var ytterst nära att våra uppdrag aldrig hade nått offentligen, fortsätter Birjer.

”Vi är fyra kvar i livet och av dessa är bara två av oss fortfarande talbara.”

För mig vore det självklart att riskfyllda uppdrag av detta slag givetvis skulle innebära ett officiellt tack och medaljutdelning.

”Nej, ingen medalj. Vi fick en veckas extra ledighet med fjällfiske, vilket uppskattades. Inte heller finns det någon dokumentation kvar som kan påvisa dom flygningar som vi genomförde under veckan på F 17 1958. Allt är mörkat. Inte heller att en hel spaningsdivision från F 11 var förlagd till F 17 under en vecka, finns dokumenterat. Vi fanns inte.”

Har ni fått veta vem som var beställaren av uppdragen?

”Nej! Men vi har funderat i en viss riktning.”

Numera kallar sig Birjer Östling för fältflygaren och spionen. Det skrev han i försättsbladet till min bok. När uppdragen genomfördes var han 21 år. I dag 84.

Birjer Östling var gårdagens huvudinslag på en efterlängtad träff med medlemmar i Quintus 72 som är en regional avdelning inom Svensk Flyghistorisk Förening. Verksamheten har nu återstartat efter ett långt Coronauppehåll.

Varje månadsmöte bjuder på spännande föredragshållare.