Vi har lämnat jordens varmaste månad – juli – bakom oss och halva augusti har redan runnit undan. Ja, runnit är väl att överdriva. I alla fall när det gäller Johannishus med omnejd. Men andra, runt om i världen, har fått för mycket nederbörd. Hus har vräkts omkull av framrusande vattenmassor. Många människor har drunknat. Bränder har rasat och rasar fortfarande och gör människor hemlösa.

Här i Sverige anser många att pandemin är över, och lever därefter. Experterna är frustrerade och ber till högre makter för att vi ska slippa ännu en uppgraderad variant av pandemin.

Nu letar vi alla efter vårt tidigare normalläge. Vi som är föreningsaktiva har sakta men säkert börjat röra på oss. Möten genomförs nu med vissa restriktioner och i nästa månad ska de folkliga slussarna öppnas på vid gavel. Planeringen är i alla fall den och alla törstar efter gemenskapen.

Givetvis önskar jag att den positiva utvecklingen ska kunna fortsätta. Men då gäller det enbart den globala pandemin. Kan den någonsin betvingas? Jag tänker på hur orättvis världen är. Fattiga länder lämnas därhän utan möjlighet till livgivande vaccin. Medan den rika delen av världen tänker egensinnigt på sig själva och tackar nej till vaccin! Solidariteten tycks ljusår borta. En tanke – kan vi då någonsin nå tillbaka till normalläge? I det här fallet det normalläge som rådde före pandemins anfall mot jordens befolkning.

Samma tanke gäller för mig när det gäller de akuta klimatförändringarna. Hur många larm om höjda temperaturer med följdverkningar i form av extremväder, översvämningar och bränder ska det behövas för att väcka nutidsmänniskan?

När FN:s senaste klimatrapport presenterades för en vecka sedan, trodde jag och säkert många med mig att det skulle hända stora saker som presskonferenser runt om i världen där länders ledande politiker berättade om drastiska och omedelbara åtgärder. Men intet av detta självklara har inträffat.

Det hette ännu fram till för några år sedan att vi skulle förbättra miljön för att våra efterlevande skulle få en bättre framtid än den vi själva fått uppleva och till stor del förstört. Vi talade om att väl förvalta den miljö vi har fått till låns. Inget av detta gäller i dag. Nu är det de unga som ensamma reagerar och ger oss bilder av det som sker. Ett exempel: ”vi blir till grodor som sakta kokas ihjäl av världens alltmer uppvärmda vatten.”

Rapporten från FN:s klimatpanel IPCC visade med all tydlighet, och ännu en gång, att klimatet förändras på grund av oss människor. Ja, vem annars?

Vem ska ta den moraliska ledarrollen? Eller snarare – vilka? Vad ska ytterligare behövas i form av extremväder och annat fanstyg för att nå ens en liten gnutta reaktion.

Jordens befolkning består tydligen av enbart fåntrattar som inget begriper. Man gör som strutsen, stoppar huvudet i marken. Även marken är snart för varm för en verklighetsflykt.

Det är detta jag tänker på när även jag vill ha tillbaka normalläget. Är det ens möjligt att nå normalläge?

Att FN:s klimatrapport skulle komma i just semestertid var ju tusan så olämpligt och felbedömt!