Den konflikt mellan två forskargrupper som i dagarna har blivit offentlig väcker frågor hos en intresserad allmänhet. Är det kravet på att snabbt få till ett museum i Ronneby som har fått två forskargrupper att nu gå skilda vägar? Eller är det ledningen för Blekinge Museum som nu tvingas välja vägval av samma skäl?

Av det som hittills framkommit i länets media framstår det klart att det är museichef Marcus Sandekjer som har valt det framtida mer kortsiktiga alternativet av de två forskargruppernas arbetshypotes. Bl a av ekonomiska skäl men också på grund av tidsperspektivet.

Johan Rönnby, en av landets främsta marinarkeologer, vill skynda långsamt men har i media också framfört kritiska synpunkter på sättet att bedriva arkeologi kring Gribshunden. Han kommer att fortsätta ett separat vetenskapligt projekt om Gribshunden tillsammans med Södertörns högskola och universiteten i Southampton och Connecticut.

Johan Rönnby är ledsen över den utveckling som nu har skett. Han har arbetat med Gribshunden sedan 2013 och säger sig ha ett väl utvecklat samarbete med Ronneby kommun. Till media har han framhållit att detta är första gången som han efter många års forskande har blivit avpolletterad på det sätt som nu har skett.

Blekinge Museum har valt att i stället fortsätta samarbetet med utgrävningsledare Brendan Foley och Lunds universitet.

Så långt forskarnas olika uppfattning om hur arkeologi bäst ska bedrivas. Kan detta vägval som nu har skett allvarligt äventyra hela museiidén? Jag kan förstå att tidsaspekten men även brist på pengar spelar en viktig roll, men samtidigt får inte detta avgöra den framtida satsningen.

Jag hoppas att inte museifrågan är hotad av det som nu sker men frågan är hur det påverkar det framtida innehållet som ska utgöra ett dragplåster.

När jag talade med L G Nilsson i februari 2020, gestaltningsansvarig för flertalet museer och utställningar, nationellt och internationellt betonade han:

”Att starta ett museum är bara halva resan. Den andra halvan, och än viktigare, är att skapa förutsättningar för en långsiktig överlevnad.”

Han hade också en klar uppfattning av tidsperspektivet, hur tidtabellen för ett museums tillblivelse, måste se ut:

”När frågan väl har väckts får det gå högst tre till fyra år, blev svaret. Men då måste allt stämma i planering, ekonomi och huvudmannaskap. Drar det ut på tiden är risken stor att idéer och önskemål rinner ut i sanden, var hans uppfattning baserad på mångårigt arbete i branschen.

På kommunal nivå har det fram till nu mest handlat om platsen för ett framtida museum. När nu Blekinge museum väljer en mer kortsiktig forskning och dessutom mindre kostsam måste frågan ställas – borde inte ett framtida museum innehålla både kortsiktiga och långsiktiga forskningsresultat? Nu väljer vi kanske bort en viktig forskning som kan ge ett betydligt bredare utbud för ett framtida museum.

Tanken uppstår att ett betydligt mer innehållsrikt museum där Gribshunden utgör ett viktigt inslag inrättas på annan plats i Europa medan Ronneby får nöja sig med ett skrap på ytan, om uttrycket tillåts. Ska det planerade museet i Ronneby om bl a Gribshunden  bara vara ett lokalt museum där det viktigaste blir att visa att det hände i Blekinge? Det kanske är just det som är kärnfrågan i forskarnas olika inriktning. Lokal händelse eller mera internationell skepps- och krigshistoria där Blekinge råkade bli en del av historien eftersom Gribshunden förliste just här.

Fortsätt samarbeta med båda forskargrupperna och fram med stålarna.