Siskorna i björken,

sipporna på marken,

sipprande sav i barken,

sprängande knoppar i alla snår.

Humlesurr och klöver,

snart är vintern över,

se hur naturen växlar dräkt till sol och vår.

Det känns tryggt men också en aning overkligt att ta del av dåtida naturbetraktare som i detta fall älskade och saknade Povel Rammel.

När Povel lät sig förföras av vårens prakt 1954 var det mesta som vanligt. Våren kom när den skulle – i maj månad.

Vid den tidpunkten kunde människor inte ens tänka tanken att vi 65 år senare, alltså i dag 2019 skulle begåvas med ordet FLYGSKAM.

Vi som växte upp i omedelbar närhet av F 17 kunde först 1958 uppleva att folkflyget kom till Blekinge och då med tämligen tystgående propellerplan som DC 3. Att själv få flyga och inte bara titta på militära flygplan var en himmelsk lycka.

Naturligtvis kunde vi då inte heller tänka oss flygandets utveckling, framförallt då på längre distanser.  Sverige är ett avlångt land och tanken har ju hela tiden varit att göra landet lite kortare med hjälp av just flyget.

Jag tycker inte att vi ska behöva skämmas om vi flyger inrikes när inga andra val finns att tillgå. Bilar smutsar också ner miljön och tågen, ja, den utvecklingen går ju mer mot avveckling eftersom osäkerheten att komma fram i tid eller helskinnad beror på nedsliten materiel.

Med detta sagt kan ni lätt förledas tro att jag är en klimatförnekare, men så är inte fallet. Jag är väl snarare en klimatkramare som oroligt följer utvecklingen men som vill tro att vi människor är så kloka att vi över alla gränser räddar vårt enda och älskade jordklot.

Jag ska nämna bara ett exempel. Å trots att vi denna kväll välkomnar våren ska jag hämta ett exempel från våra många älskade vinteraktiviteter. Många av oss gillar pimpling eller att i självvalt tempo glida fram på sjöisarna med hjälp av långfärdsskridskor, men allt detta kan vara i farozonen för nästa generation.

Om medeltemperaturen fortsätter att öka i nuvarande takt kan över 35 000 sjöar på norra halvklotet bli isfria året om. Det i sin tur skulle främst drabba sjöar i framför allt södra Sverige med bl a stora konsekvenser för ekosystemet.

Algblomningen skulle öka eftersom växtsäsongen i sjöarna skulle bli längre. Dricksvattenkvaliteten kan försämras eftersom inflödet av skadliga ämnen till sjöarna skulle öka om de aldrig täcks av is.

Naturligtvis har vi svårt att ta in all den information som sköljer över oss men jag vädjar till er – ta forskarnas rapporter och varningar på allvar. Vi måste inte minst rädda miljön för våra efterkommande generationers skull.

På tal om förändringar. Vem av oss, inte jag i varje fall, hade för bara något år sedan kunnat gissa att när bönder släpper ut sina kor på vårbete ska behöva göra det under polisbevakning. Varför har inte korna släppts ut långt tidigare förresten? Det har ju varit vår länge! Nej, framöver kommer det nog inte att bli så många publika kosläpp; allteftersom temperaturen höjs kommer det att vara självklart att korna betar och lever utomhus en mycket längre period under året. Och kommer att släppas ut allteftersom som något helt naturligt – utan publik.

Jag vill tro på ett lagom vårregnande och en för oss lagom varm sommar med bara ett ringa antal fästingar som ska vara av normal storlek och att fjolårets omänskliga grillförbud inte ska behöva upprepas och att fjolårets rekordartade skogsbränder ska vara ett minne blott.

Jag vill tro att vi klarar utmaningarna och därför hälsar vi med optimism våren 2019 med ett fyrfaldigt leve.

Som traditionen bjuder var det som vanligt Ronneby Musei- och Hembygdsförening som arrangerade och med medverkan av Ronneby Blåsorkester och Decibellerna.