Onsdagens partiledardebatt i riksdagen kan bli en av de ovanligaste vi har fått uppleva i efterkrigstid. Vem ska debattera med vem och hur ska de fyra som ingått januariavtalet bete sig?

Det parlamentariska läget är onekligen något dimmigt och oklart var de nya gränserna för politiskt motstånd ska dras.

Sedan valet 2014 har vi fått vänja oss vid att svensk politik består av överenskommelser. Decemberöverenskommelsen, länge hårt kritiserad, inleddes den 27 december 2014. Alliansen valde att släppa fram socialdemokrater och miljöpartister till att bilda regering. Ett handlande som snabbt kom att knaka i fogarna.

Å nu ännu en överenskommelse, ”Januariavtalet” eller som många har valt att kalla den, ”Januariblåsningen”. Ett 73-punktsprogram som till stor del har dikterats av centern och liberalerna och som nu socialdemokrater och miljöpartister är piskade att genomföra enbart för att behålla makten. Men stopp! Vilken makt? Man har enbart att administrera vad tidigare starkt politiska motståndare har bestämt. Frågan är dock vem som har blåst vem? Allt detta till synes enbart för att Löfven ska få fortsätta som statsminister.

Att fungera som statsminister måste rimligen i dag mest påminna om hur liten makt Kungen har. ”Jag styr”, säger statsministern medan andra råder. Underlig politik som kan innebära att inte enbart Miljöpartiet suddas ut inför ett kommande val. Ett betydande risktagande för flera partier.

Efter valet utropade alla partiledare sig som segrare. Alla vann men när det skulle till regeringsbildning fick vi väljare vänta rekordlänge och det är väl bevis nog för att ingen segrade. Därav att det blev en överenskommelse med ett avtal med 73 punkter.

Det sas också att blockpolitiken skulle vara död i likhet med alliansen. Alliansen är död och begravd men nu är det nya block som gäller. S, Mp, C och L är det liberala blocket. M och Kd är det konservativa alternativet tillsammans med Sd. Vänsterblocket består nu enbart av just vänstern när S har skyndat höger ut. Vi har således tre nya block – vänstern, liberalerna och konservativa.

Det har onekligen blivit något enklare för oss väljare och till nästa val kan det bli ännu lättare när fler av nuvarande partier inte ens kommer in i riksdagen. De har suddat ut sig själva genom ännu en tokig överenskommelse. I mångas ögon tokigare än den förra.

Det egendomliga är emellertid att överenskommelser till trots säger alla att de samtidigt är i opposition. Ja, t o m stark opposition och argast är naturligtvis Jonas Sjöstedt. Partiledardebatten i morgon onsdag kan bli dråplig för att inte säga historiskt rörig. Värre än någonsin