Gården har en anrik historia som sträcker sig från tidigt 1600-tal fram till i dag men den har genom åren också naggats i kanten av inte minst kommunala intressen men också statliga när F 17 anlades på tidigt 1940-tal.
När Ronneby kommun nu åter behöver mark för framtida byggnationer har Ronneby Musei- och Hembygdsförening påpassligt givit ut en skrift om nämnda gård. Den ägs i dag av Mats och Katarina Månsson som övertog den från kommunen 2006. Dessförinnan hade den även ägts av Kallinge kommun.
Det är föreningens Arne Enarsson som har sammanställt uppgifter från tidigt 1600-tal fram till i dag. Ett digert grundmaterial insamlat av Eric Pettersson i Kallinge Hembygds- och Folkdansgille har legat till grund för det som nu blivit en dokumenterande skrift.
Bredåkra gård har genom åren också haft ett betydande antal torp. Enligt uppgift ett 25-tal. I skriften får jag t.ex. äntligen namnet på torparen i Moabacken, Ola Svensson. När jag genom åren passerat torpruinen har jag ofta funderat på hur det kunde vara att leva just där. I Olas fall gick det riktigt dåligt. Hans jord ansågs allt för bördig och blev därför tvångsflyttad från torpet i Moabacken till betydligt magrare jord på nuvarande F 17:s markområde.
Emil på Vassatorpet är en annan torpare som inte minst vi som orienterade med Skogsvandrarna har hört talas om. Han har hävdat att han blev den siste torparen under Bredåkra gård och 1960 var arrendet 200 kronor.
Även orienteringsklubben Skogsvandrarna gynnades av ägarna på Bredåkra gård när föreningen i slutet på 1930-talet fick ta mark i anspråk vid Sänksjön för att där anlägga en klubbstuga. Föreningen fick fritt använda marken under förutsättning att skogen i markområdet inte kom till skada. Major George Nyblad hade undertecknat ett handskrivet ”avtal” den 29 juni 1943. Återfinns i boken ”Skogsvandrarminnen”.
Eftersom jag mer eller mindre har vuxit upp på Bredåkra gård med alla dess spännande sysslor är skriften en välkommen skatt. Gården, belägen endast några hundra meter från mitt barndomshem vid Bredåkra station, var en lockande plats att utforska med dåtidens alla djur och redskap
På gården bodde också en av mina bästa skolkamrater, fotbollsgeniet Kjell Johansson, Lill-Kjell kallad. De dagar vi inte rörde vid en fotboll måste vi ha haft mässlingen eller något annat viktigt förhinder. Vår dåtida fotbollsplan med en växande ek på mittplanen tillhör i dag svenska kyrkan. Kjells pappa var ladugårdskarl på Bredåkra gård och en av dem som fanns inne i ladugården när blixten antände den 3 augusti 1948. Jag var sex år då och minns dramatiken och branden som det tog en hel vecka att släcka.
Jag har också ett annat starkt minne av ännu en stor brand på Bredåkra gård. Det var när mangårdsbyggnaden brann ner 1957 på grund av ett glömt strykjärn. Sistnämnda händelse har jag fått berätta om i skriften som också innehåller berättelsen om Bredåkra skola där såväl jag själv som min far har varit elever, dessutom med samma lärare.
Nu går Bredåkra gård en oviss framtid till mötes när Ronneby kommun är i behov av mark för framtida byggnationer från Viggenområdet i Sörby till Bredåkra i norr.
Bilder: Tidig bild på mangårdsbyggnaden innan den moderniserades och fick ytterligare en vång. Brann ner 1957. Den låga flygelbyggnaden uppfördes på 1600-talet och förstördes också i branden.
Sten Håkansson, mångårig traktorförare och god vän till min familj. Här i arbete med skördetröska.
Bredåkra gårds arbetarbostäder. I huset närmast kameran växte min kamrat Kjell Johansson upp. Bostäderna är sedan länge rivna.
