Valet i Ronneby den 9 september kommer att bli en ytterst oviss tillställning och den som mest bäddar för det är kommunstyrelsens nuvarande ordförande Roger Fredriksson, m. Ovissheten skapade han när han för kort tid sedan berättade att han kandiderar till riksdagen. Det tolkas av många som att han har tröttnat på sitt kommunala uppdrag. Hela innevarande mandatperiod har alliansen varit helt beroende av Sverigedemokraternas röster och som det ser ut i dag kan den situationen förstärkas ytterligare.

I dag står det därför klart att Roger Fredriksson på grund av det osäkra politiska läget i Ronneby nu för egen del ikläder sig såväl hängslen som livrem. Jag menar att man inte på annat sätt ska tolka hans besked än att han vill ha en plats i såväl riksdag som kommun och helst lite till – landsting/region.

I det läget inställer sig en ofrånkomlig fråga – vilket uppdrag sätter han i främsta rummet? Han är andranamn på moderaternas länslista till riksdagen efter Annicka Engblom och kan knappast räkna med   att gå förbi Annicka med antalet personröster. Så känd är inte Fredriksson utanför Ronnebys kommungräns. Att moderaterna i röda Blekinge skulle öka med ett mandat ser jag som utsiktslöst.

Frågan har ställts internt till Fredriksson och då blev svaret – ”Då prioriterar jag kommunalrådsposten”. Det svaret betyder i klarspråk att han inte är intresserad av att bli oppositionsledare om valutgången skulle bli sådan.

Nu ska man inte stirra sig blind på vad nuvarande opposition (s, v, mp) kan åstadkomma i valet. S är splittrat internt på grund av maktstrid men hotet kan mycket väl komma från allians-familjen, nämligen centern som satsar stort. Kenneth Michaelsson är fortfarande hungrig och inte alls nöjd med att spela andrafiol.

Men Roger Fredriksson vill också hamna på valbar plats på landstingslistan som denna gång blir extra intressant eftersom landsting och Region Blekinge sammanslås med start 2019. Enligt samstämmiga uppgifter hamnar han utanför den möjligheten när han sägs hamna på någon av platserna 8 – 12 på moderatlistan.

Hur som helst, Roger Fredriksson har en stark ställning inte bara på lokal nivå inom moderaterna, där en utmanare saknas, utan har nu också befäst sin ställning när han seglar upp på deras riksdagslista som tvåa. I och med detta blir han också en mångsysslare. Härigenom spär partiet på kritiken som gör gällande att de har brist på kandidater. Roger Fredriksson faller på eget grepp när han signalerar att han inte kan tänkas arbeta lokalt om han skulle tvingas bli oppositionsledare. Sådan taktik lockar inga väljare.

Roger Fredriksson har naturligtvis ett personligt minuskonto. Han hastar fram ärenden utan att skapa politisk förankring och måste anses ytterst ansvarig för att många ärenden har återremitterats under de två senaste mandatperioderna. Ärenden har varit dåligt beredda på kommunstyrelsenivå och underlaget har därmed inte kunnat behandlas på fullmäktigenivå. Fredriksson är som ordförande i kommunstyrelsen ytterst ansvarig till att sådant material har passerat kommunstyrelsen och presenterats för fullmäktige.

När Fredriksson tillträdde som kommunalråd 2010 lovade han en mer öppen kommun som tidigare beskyllts för att ha det slutna rummets beslutsordning. ”Min dörr ska alltid stå öppen” var hans programförklaring. Men det var då, nu har stadshuset i stället blivit en allt mer tillbommad ”försvarsanläggning” i betong som blivit ytterst svårtillgänglig. Hans utrop 2010 att han alltid är tillgänglig för besök och samtal känns nu allt mer som en utopi.

Jag förstår mycket väl att säkerheten för personal måste säkras men Roger Fredriksson begick ett stort psykologiskt fel när han i bl a Svenska Dagbladet berättade om sin rädsla för övergrepp. På bilder kunde man bl a se honom krypa under sin bil för att leta efter sprängmedel. När kommunens ledare är så rädd blir också invånarna skrämda.

Den senaste felräkningen på 37 miljoner kronor i budgetberedningen måste naturligtvis sättas på Roger Fredrikssons ansvarskonto även om ekonomichefen agerade räddande budbärare och tog på sig skulden.

Den infekterade skolfrågan, som var nära att stjälpa hela allianssamarbetet, ska inte heller glömmas. I det läget skyndade Fredriksson och Michaelsson så snabbt att inte ens övriga i alliansen hann med. Informationsbehovet glömdes bort och ett extra blixtinkallat sammanträde fick lappa ihop trupperna.

Nej, Roger Fredriksson, man blir som politiker inte mer populär för att man ställer upp på tidningsbilder när mindre eller medelstora företag sätter en spade i marken. Det är handlingskraft som ger invånare trygghetskänslor som är allra viktigast i Ronneby för tillfället och där har Roger Fredriksson och alliansen misslyckats.