Månadsarkiv: december 2016
Varför säljer man sina mammor?
På kort tid har jag oroats över en ny företeelse. Det är Blekinges två lokaltidningar som har fått mig att fundera. Rubriken är väl motiverad och jag ska naturligtvis förklara varför jag ställer frågan i rubriken ovan.
Det började för en dryg vecka sedan när jag läste Blekinge Läns Tidning. På en helsida i tidningen berättade deras tillträdande politiska chefredaktör vem hon var och vad hon stod för. Hon heter Mimmi Karlsson-Bernfalk och det var när hon skulle berätta sin inställning till lokal journalistik och nyhetsbevakning som det slapp ur henne:
”Jag skulle sälja min mamma för en bra nyhet!”.
En ganska elak kommentar. Om min mor hade levt hade jag aldrig sålt henne för en bra nyhet. Jag skulle aldrig komma på tanken att blanda in mina närmaste i ett nyhetsarbete. Vilka tankar väcker ett sådant uttalande från Mimmi hos andra mödrar vars söner eller döttrar råkar vara journalister?
Så i dag på Sydöstrans försatasida chockas jag och antagligen flera andra av följande rubrik:
”Mor Olivia bjuds ut till försäljning.” Dålig ekonomi ligger bakom beslutet”.
Varför ska just en kär mor bjudas ut på marknaden och vem skulle vara beredd att betala för att få en ny mor om man nu råkar sakna en sådan. Varför ska mor säljas för att ekonomin har brakat samman och vem kan bestämma sådant över hennes huvud? Dålig stil och inte alls människovärdigt.
Enligt sägen tog man före kristendomens ankomst de äldre till ättestupan i Valhall utanför Olofström när man ville bli av med sina orkeslösa och olönsamma äldre. Man puttade helt enkelt ut dom över det 40 meter höga stupet vid sjön Orlunden. Är den utförsäljning av mammor som nu florerar ett nytt sätt att göra sig av med äldre olönsamma?
Naturligtvis är det inte så. Det förstår jag också, men håll med om att rubrikerna är chockerande. Jag menar, den som inte känner till att mor Olivia egentligen är ”Mor Oliviagården” i Ronneby kanske blev lika chockad som jag när man utelämnade det viktiga ordet ”gården” efter mor Olivia.
Som det kan bli när ”säljande” rubriker ska fabriceras.
Ronneby-Posten anmälde mig till SÄPO
Jag har i bloggen några gånger uppmärksammat Ronnebys dåtida lokaltidning, Ronneby-Posten. Flera av mina kolleger genom åren startade sina karriärer på den tidningen.
En av dessa var Inga-Lena Runeson som senare hamnade på Blekinge Läns Tidning då hon också gifte sig och fick efternamnet Fischer. På BLT nådde hon positionen politisk chefredaktör.
Den politiska färgen på Ronneby-Posten var dåvarande högern och redan då ställde Inga-Lena höga krav på andra tidningars journalister, att vi skulle passa in i samhällsbilden. Själv blev jag anmäld av Inga-Lena som berättade att jag ansågs vara en ”suspekt individ” och att jag hade ”smygande avsikter gentemot länets då vördade landshövding Thure Andersson”. Jag var vid den tidpunkten anställd på Blekinge Läns Tidning.
Till brevet bifogades en bild som skulle bevisa att jag t o m vid invigningen av Tarketts fabrik i Fornanäs 1970 hade smygande avsikter. Naturligtvis kunde jag inte neka till att ha varit på platsen. Dessutom observerades jag av såväl landshövdingen själv som hans hustru och några andra i sällskapet.
Till mitt försvar ska sägas att jag endast hade för avsikt att ta en bild av det högtidliga tillfället. Vid den tidpunkten på sjuttiotalet var en fabriksinvigning av den storleken inget som skedde varje dag. 14 000 kvadrat var naturligtvis stort.
Jag förstod varken 1970 eller senare vad jag var misstänkt för men här kan du ta del av brevet från dåvarande reportern på Ronneby-Posten Inga-Lena Runeson. Jag publicerar också bilden eftersom jag inget hade att dölja.
Du förstår säkert att det hela var ett skämt mellan två då oprövade journalistämnen. Det kan tilläggas att jag efter den nu redovisade händelsen hade många givande samtal med landshövding Thure Andersson genom åren.
Lång hållbarhet på papperstidning
I dagens Sydöstran försvarar chefredaktör Gunnar Svensson papperstidningen och dess framtid. Han gör det efter att en insändarskribent framfört rädsla för att pappersupplagan ska tvingas stryka på foten för den digitala versionen.
Nyheter på papper har länge ifrågasatts men ingen vågar eller kan i dag sia om dess framtid. För egen del kan jag bara fastslå att hållbarheten för en papperstidning nästan är oändlig. Vårdar du den på ett ömt sätt och skyddar den för fukt och ljus kan den bli hur gammal som helst.
Från mitt arkiv har jag i dag med varlig hand bläddrat i ett exemplar av Ronneby-Posten från 1912. Visst har bladen gulnat men de fyra sidor som gavs ut lördagen den 30 mars 1912 är fortfarande fullt läsbara.
På den tiden var hela första sidan vikt åt annonser och naturligtvis valde tidningen den bästa tänkbara platsen för en egen annons. På den tiden var det brukligt att man läste tidningen från sida ett till slutet. I dag är ordningen en helt annan och betydligt mer osammanhängande beroende på intresse.
Längst upp till vänster var alltså bästa platsen för en annons i Ronneby-Posten årgång 1912. Där skrev man följande:
”Ronneby-Posten, tidning för Ronneby stad och mellersta Blekinge, rekommenderas åt hvar och en, som vill läsa en rask, påpasslig, innehållsrik och billig tidning. Prenumerationspris till årets slut 3 kronor”.
Vid den tidpunkten utkommer Ronneby-Posten varje helgfri tisdag, torsdag och lördag och prenumerationspris för ett helår är 3 kronor och 50 öre. Annonspriset före textdelen i tidningen var 5 öre och efter nyhetstext 4 öre. Ville man ha sin annons på tredje sidan och på begärd plats, ja, då var kostnaden 6 öre per millimeter. Utländska annonser kostade 8 öre och ingen annons infördes för mindre än 50 öre.
Tidningen jag försiktigt bläddrar i har 104 år på nacken och det känns nästan andäktigt att kunna studera annonser för stort och litet blandat med nyheter och faktiskt också en novell med titeln ”Osanningens trädgård.”
Av nyheterna framgår att det pågår en kolgruvestrejk i England och ett banditdåd i Paris. Man får veta att två mördare, kända anarkister, har avslöjats genom fingeravtryck. En svår gruvolycka i Amerika innebär att 82 gruvarbetare omkommer. Dessutom tycker jag att samlingsspalten med rubriken ” Senaste nytt per telegraf eller telefon” är en gullig tidsskildring av den dåvarande tekniken.
Du får här också några glimtar från tidningen som du själv kan ta del av. Jag kan bara inte låta bli att kommentera en större annons där man tar till läkare och lärare (ansågs sannolikt vara mest inflytelserika vid den tidpunkten. Intressant med tanke på dagens debatt om lärares status i landet.) Man lät läkare och lärare varna för bönkaffet!
Ronneby-Posten var en högertidning där flera av mina tidigare kolleger hade sina journalistuppdrag. Inte heller Oscar Bengtsson kan glömmas som var chefredaktör och ansvarig utgivare mellan åren 1931 – 1969. Ronneby-Posten lades ner 1971. Tidningen verkade således i 71 år.
Två böcker finns fram till i dag utgivna som skildrar en del av Ronneby-Postens liv. Böckerna är utgivna av Ronneby Musei och Hembygdsförening och har Gertrud Pettersson som författare.
Håll med om att papperstidningen håller i längden.
Underhållning fanns också:
Obs! Klicka för större bilder och text.
Orutin stoppade s-motion i Ronneby
Socialdemokraterna i Ronneby har visat stor politisk okunskap när man i en motion krävt såväl utredning som omedelbart beslut. Kravet i motionen var att alla tjänster i Ronneby kommun ska utannonseras på arbetsmåttet heltid.
Hade man enbart valt krav på utredning är jag övertygad om att ingen hade kunnat säga nej. För sådan måste ordningen vara att man först utreder och får en bild av konsekvenserna innan man i samma mening kräver ett införande. En sådan begäran skulle i praktiken innebära att en utredning vore onödig och så oansvarigt kan ingen politiker agera.
Om Malin Norfall, socialdemokratisk oppositionsledare, ensam undertecknat motionen hade jag inte varit förvånad, men nu var den även undertecknad av rutinerade politikerräven, Bo Johansson, s.
Det är förvånande att ingen annan i socialdemokratiska partiet har reagerat på motionens innehåll. Inte minst Tommy Andersson brukar vara påläst, likaså Jan-Erik Wildros borde ha insett misstaget, men så var alltså inte fallet.
Man kan nästan ana en inre strid hos socialdemokraterna i Ronneby när man låter två av partiets mer framträdande medlemmar inför offentligheten göra bort sig så grundligt som i detta fall.
Partierna i Ronnebyalliansen och Sverigedemokraterna behövde inte ens argumentera för att stoppa motionen i papperskorgen. Motionens innehåll punkterade den av egen kraft och det tycktes ingen av motionärerna förstå.
Därför gick det som det gick. Motionen avslogs rakt igenom den demokratiska processen, vilket innebär såväl arbetsutskott som kommunstyrelse och med ett ytterligare och förväntat nej till motionen även i fullmäktige.
Motionen i sig har ett viktigt budskap, nämligen – ”Heltid som norm i välfärden är en framtidsfråga och en jämställdhetsfråga. Förekomsten av deltid kombinerat med delade turer är relaterat till kvinnodominerade yrken. Att erbjuda deltidstjänster är inte modernt och kommunen framstår inte som en attraktiv arbetsgivare. För att vara en attraktiv arbetsgivare ska alla tjänster utannonseras på heltid, hundra procent.”
Personalchef, Kristina Wramsby sammanfattar kravet i motionen på följande sätt:
”Sammanfattningsvis saknas i dag tilldelade budgetmedel för att kunna genomföra detta i vissa verksamheter, och i de stora verksamheterna finns redan möjlighet att önska sysselsättningsgrad”.
Kristina Wramsby hade därför föreslagit att motionen skulle avslås mot bakgrund av beskrivna ekonomiska och verksamhetsmässiga skäl samt att det redan finns en tydlig strävan att huvudprincipen vid utannonsering ska vara heltidstjänster.
Noterbart är att inte ens socialdemokraterna själva trodde på framgång med motionen eftersom man inte hade budgeterat för en övergång till enbart heltidstjänster inom Ronneby kommun.
Mörkret och julen förändrar oss
Mörkret, och som i dag dimma, håller oss i ett järngrepp. Vi tänder ljus och försöker på olika sätt betvinga det mörka och kalla i vår tillvaro.
Plötsligt dyker det upp människor som vi tidigare mött, men nu lätt förklädda. De syns i samband med julfester av skiftande slag.
Allvarsamma män skrider plötsligt in i salar med höga strutar på huvudet och en liten stjärna i hand. De utgör svansen på stiliga luciatåg. Många av dessa som man tidigare trott helt saknat sångröst står plötsligt där mot en vägg och i halvdunklet ser det ut som om dom sjunger. Läpparna rör sig och det låter.
Kvinnor blir till tomtenissar och är alltid glada och spralliga. Korgen som medföljer är fylld med godsaker och blir till en bra avrundning med kaffet.
Vi har kommit att älska dessa udda besök av luciatåg som lockar fram en stunds julstämning med leende läppar hos såväl uppvaktande som uppvaktade.
Naturligtvis utgjorde jullogen med Odd Fellow i Ronneby inget undantag. Lucia med tärnor kom från Rebeckalog 111, Sankta Clara, Ronneby, medan medföljande stjärngossar var lätt igenkända.
Bild: Sune Håkansson får denna gång representera stjärngossarna. Han sjöng också!
Foto: Per Ericsson.
Överraskande starkt Luciaminne
Och det hände sig vid den tiden, tidigt 70-tal, att Blekinge Läns Tidning redan då arrangerade Luciafirandet i Ronneby med starkt stöd av Ronneby Simsällskap.
Naturligtvis var det tidig uppstigning, Lucia med tärnor skulle skjutsas runt om i kommunen under hela dagen. Chaufförer var två journalister, Bennie Olsson (i dag ordförande i Gota Media) och jag själv.
Vi såg alltid till att planera in ett festligt eftermiddagskaffe som avslutning på bilkörandet. I det trånga lunchrummet skulle det naturligtvis bjudas på glögg. Denna eftermiddag kom som vanligt pensionerade redaktören på Ronnebyposten, Oscar Bengtsson på besök. Han hade slutat på Ronnebyposten 1969 och avrundade sin långa karriär med att frilansa för BLT.
Denna dag, till Lucias ära, hade Bennie och jag inhandlat en liten flaska vodka för att göra glöggen extra angenäm. Vi tog en risk fullt medvetna om att platschefen, Stig Martinsson, var en urstyv nykterist. Att hans fru arbetade på Systembolaget är en helt annan historia.
Glöggen var klar och Oscar Bengtsson hade precis släntrat in genom redaktionsdörren när vi frågade om han ville smaka lite glögg.
-Nja, jag vet inte, mumlade Oscar, fullt merdveten om att på denna arbetsplats vanskas ingen starkglögg.
-Kom in och håll oss sällskap, manade Bennie och jag, för visst ville vi överraska den gamle murveln.
Oscar kom in och satte sig ner. Vi hällde upp och Oscar tackade. Vi sa skål och Oscar mumlade något ohörbart. Han satte koppen till munnen och svalde. Tittade storögt på oss och tog snabbt en ny klunk. Han satte ner koppen och utbrast:
-Det här var min **%* riktiga grejer! Varefter han spanade in Stig Martinsson vid bordskanten.
Oscar Bengtsson hade därefter ingen större brådska att vandra hemåt.
Visst är Lucia en minnesrik dag när alla bjuder till för att göra livet extra ljust.
Oscar Bengtsson har naturligtvis något av huvudrollen i den nyutgivna boken ”I Ronnebypostens spalter” och med Gertrud Pettersson som författare.
En julbok som lyfter – 32 Lansen
Han har gjort det igen – en ny storbok – nu om 32 Lansen.
Det handlar om författaren och flyghistoriken, Sven Stridsberg.
Flygintresset skaffade han sig redan som barn och med åldern har det hela tiden vuxit i omfattning. Han har i bokform skildrat flygande storheter som SK 60, Viggen och nu 32 Lansen.
Hans inledande ord i boken avslöjar vilken ”arbetshäst” 32 Lansen ändå blev, många haverier till trots. Haverier som till stor del berodde, i varje fall i dess inledning, på brister med olika system. Brister som kostade allt för många piloter livet, ja, även civila fick sätta livet till när upprepade bensinproblem tvingade piloter att överge 32 Lansen och hoppa i fallskärm.
Sven Stridsberg skriver:
”Om Flygförvaltningens intentioner under 1950-talets början hade infriats hade vi med denna bok kunnat fira minnet av Lansens pensionering för ett halvt sekel sedan. Den sista versionen, jakt-Lansen, introducerades 1958 och skulle enligt planerna ersättas omkring 1965 och därmed skulle Lansen-epoken vara slut.
Så blev det dock inte utan Lansen flög i militär tjänst fram till 1997, de sista åren på Målflygdivisionen, vilket innebar 30 år mer än Flygförvaltningen planerat.”
F 17 hade som mest tre divisioner Lansen och var den flottilj i landet som 1956 först av alla utrustades med det då hypermoderna och tvåsitsiga attackflygplanet A 32 Lansen. Lansen-epoken på F 17 varade ända fram till 1975. 32 Lansen började avvecklas vid F 17 1973 för att ge plats för J 35 Draken.
Storboken om 32 Lansen utges av Svensk Flyghistorisk Förening och utgör en årlig årsbok som ingår i medlemsavgiften som är 395 kronor. I årsgiften ingår också sex nummer av Svensk Flyghistorisk Tidskrift.
Obs! Klicka för större bilder.
Långt julbord med historienördar
I går kom julen till Kallinge museum. Långbord och röd julduk. Ljusstakar av gediget gjutgods från Kockums. Smörgåstårtor på lång rad och på höjden.
Runt bordet nördar som forskar om det som har varit. För tillfället är tre grupper i arbete med att ta fram fakta om Kallinges industrier genom tiderna. Ortens idrottsföreningar kartläggs och nu bereds plats även för ortens flygklubb som i 70 år varit en angelägenhet för hela Blekinges befolkning.
Flygintresset har alltid varit stort i Blekinge med angränsande län. Nu är det klubbens segelflyg som ska presenteras i ord och bild.
Det är historiens vingslag man känner medan kaffe och smörgåstårta inmundigas i lokalen som varit såväl läkarmottagning som tvätteri. Från väggarna tittar disponenter och ingenjörer men också ett stort antal kockumarbetare ned på oss sökare. Mellan väggarna ryms en betydande del av Kallinges själ med sina profiler, skeenden och produkter som vittnar om kunskap och samhällsbyggnation.
Stämningen runt bordet är hög och av ljudnivån att döma är det åtskilliga upplevelser som byter ägare liksom skratten som är beviset på att man ganska ofta med lite hjälp på traven faktiskt delar många gemensamma minnen.
Det röda långbordet signalerade att grupperna nu tar ledigt över jul och nyår.
Obs! Klicka för större bilder och bekanta ansikten.
Tänk vad en natt kan förändra
