Rune gav naturen ett nytt ansikte

”Hej!

Det är Rune i Sölvesborg.”

Dom telefonsamtalen kommer inte längre. Rune är död. Vi, hans vänner, har svårt att fatta att denna idrottens kraftkarl och profil har nått det definitiva målet.

Som idrottsutövare var det full fart som gällde. Rune Johansson valde alltid raka spåret och som orienterare försökte han t o m flytta på stenmurar. Naturligtvis var det för hans motståndare i såväl bandy, ishockey som fotboll inte nådigt att söka närkontakt med expressloket från Hasselstad.

img151

Rune växte upp i Hasselstad men var på senare år bosatt i Sölvesborg dit kärleken till Laila förde honom. Rune var fem dagar från att fylla 78 år.

När Rune i Sölvesborg ringde mig på senare år var det mest för att snacka miljöfrågor som hade med F 17 att göra. Att påstå att han var starkt engagerad i dessa frågor vore att förminska hans uthållighet och kunskap. Han var uppslukad av ämnet och förde ständiga dialoger med högdjuren inom såväl försvar som miljödomstol.

Rune var också experten som ställde upp när människor i Bredåkra och Hasselstad behövde hjälp med förhandlingar gentemot staten när hus skulle inlösas, rivas eller bullerisoleras.

Mitt sista, större samarbete med Rune fick jag uppleva den 27 oktober 2015. Han och jag hade bjudit in folket i byn för att ta del av vår sammanställning av rivna hus där Rune klädde bilderna med ord om människorna som en gång bebott de hus som inte längre finns. Bygdegården i Hasselstad var knökafylld till sista sittplats och berättelserna och minnena var naturligtvis många vid det avslutande kaffet.

dsc00516

Rune minns jag bäst och mest intensivt som orienterare. Han greppade karta och kompass första gången 1951. Han cyklade via flygfältets norra del från Hasselstad och nådde bastu- och klubbstuga relativt lätt vid Sänksjön. Rune visade tidigt att han var en vinnartyp, inte minst hade han stora framgångar i klubbens många budkavlesegrar.

Men det var ändå ett vandringspris i Skogsvandrarnas ungdomstävling – ”Kurts Minne” som han ständigt ville minnas och berätta om. Han tog priset för alltid och året var 1958. Prisutdelare var klubbens främsta löpare, Leo Gustavsson.

Rune var född till idrottare men också som föreningsmänniska. Han hade att brås på, hans pappa Erik var Hasselstads starke man och socialdemokrat. Intresset för samhället Hasselstad gick så att säga i arv.

Rune spelade ishockey och fotboll för Kallinge SK och han rullade bandybollen i Fredriksbergs klubbdress. Han var också domare.

dsc01759

Skogsvandrarna har upphört som förening, boken blev till ett avslut. Däremot är vi en tapper skara som har fortsatt att träffas med nostalgiska promenader och samlingar vid klubbstugan. Rune var naturligtvis en av oss, in i det sista. Även i arbetet med boken.

Jag vill minnas vännen Rune med ett citat från boken ”Skogsvandrarminnen” där Leo Gustavsson beskriver Rune med bl a följande ord:

”Runes löpstil i skogen var väl inte den allra smidigaste men kraftfylld och framåtriktad. Hinder som fanns i vägen ville han inte godta, snarare ändra på.” På så sätt gav Rune naturen ett nytt ansikte.

En reaktion på “Rune gav naturen ett nytt ansikte

  1. Fint inlägg, ett sant nöje att läsa om hur Runes vän har upplevt och känt den man som under hela mitt liv varit min farfar, trots brist på blodsband. Tack för detta!

Kommentarer inaktiverade.