Tommys sista (??) bok om Ronneby

kjell-a-jag

Bilder från svunna tider väcker alltid känslor, mestadels trevliga, men blir också till mer ledsamma minnen. För min egen del har Tommy Nilssons senaste bok, och som han hotar med, den sista om Ronneby, berört mig extra mycket.

Men jag måste också fräckt nog påstå att detta är hans bästa bok. Varför? Kolla in sidorna 98 – 116 så förstår du vad jag menar. Det är bilder och texter som berör mig på flera olika sätt. Saknaden av en av mina absolut bästa arbetskamrater på dåtida Radio Blekinge – Kjell Andersson. Kjell dog på tok för tidigt redan 2012, innan han ens hunnit uppnå magiska seniorgränsen.

Vi gjorde direktsända program sju år i sträck och på slutet av samarbetet räckte det med en nick eller en sned rörelse med mungipan för att vi skulle förstå varandra utan att först uttala det. Kjell var musiker och en begåvad tekniker av rang. När vi inte sände program gjorde Kjell musikinspelningar som oftast var av den lokala karaktären även om han stundtals även bandade rikskända storheter.

Jag sa det på Kjells begravning när jag till slut tvingades inse att det var definitivt slut på vårt samarbete och jag vill gärna upprepa det igen – jag hade velat uppleva att Kjell hade fått motta en slags belöning för sitt mångåriga arbete med att dokumentera Blekingsk musik. Det han åstadkom var en kulturgärning av rang som sannolikt aldrig mer kan upprepas.

Naturligtvis hade vi roligt. På en av bilderna i årets bok håller vi upp en LP-skiva med Rose Maries. Vi spelade ett spår från skivan mest varje dag. Vi tyckte det var smärtsamt dålig musik tills det en dag ringde i direktsändning. Det var kapellmästaren för Rose Maries som gillade stort att vi spelade just deras skiva. Vi fick veta att dansbandet kom från Öland. Vi blandade hej vilt mellan seriösa nyhets- och debattinslag och mer satirartade snackisar. Det var då Kjell bl a uppfann uttrycket hällörad radio…

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om minnen från radion och vad som där hände, men det ska jag bespara er. Jag tänker på kollegerna Gunn Svedberg och Acke Dahlman som firade så det stod härliga till. Ungdomar då var Paula van Riessen, Mia Trahn och Magnus Bejmar som var härliga profiler var och en på sitt sätt. Nu är de med i Tommys sista bok om Ronneby.

Även artikeln om Alf Gustafsson som tågklarerare vid stationen i Ronneby berörde mig. Jag växte upp på Bredåkra station där min far hade en liknande tjänst som den Alf hade.

tommy-a-jag

Naturligtvis väcker boken känslor även för andra som finns med i den eller som anhörig till någon av dem. Tiden ilar snabbt, det är det som Tommy genom åren har visat med sina vardagsbilder. Naturligtvis finns det en poäng i att blicka tillbaka för att rätt förstå framtiden.

När Tommy nu vandrar vidare (kunde inte låt bli vitsigheten) till att i bokform skildra hela Blekinge i samarbete med Blekinge Museum vill jag önska honom lycka till. Hans vilja att försöka ena öst och väst i Blekinge är en bra föresats. Måtte han lyckas.

boken

 

Bilder: Ni må förlåta mig men jag kunde inte motstå frestelsen att publicera en bild med vännen Kjell i det rosa huset vid torget som var vår redaktion en hel sommar i samband med Ronnebys jubileum 1987. Bilden tagen av Thorbjörn Frennesson. Den finns inte med i boken. En bild på Tommy kan väl också vara på plats. Foto: Åke Tärntoft. Liksom årets bokomslag.

Bra jobbat igen, Tommy.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *