Medan semesterdvalan håller Ronnebys politiska skeende i ett järngrepp finns det anledning att se tillbaka men också framåt. Hur har halva mandatperioden format sig och vad kan möjligen hända i den sista halvan fram till valet 2018? För Ronnebys del blir det valet en öppen affär. Vilket parti kommer att profilera sig?

Sune Håkansson, Ronnebypartiet har funderat, sammanfattat och tittat i den politiska kristallkulan. Här följer hans upplevelse: (Kommentera gärna)

”Snart har halva mandatperioden avverkats. Det kan finnas skäl att se bakåt, men också framåt. Vad kommer att hända de närmaste åren. Vad händer under nästa mandatperiod?

Det viktigaste, som har hänt, torde vara befolkningsökningen. Likväl är den officiella ökningen rejält underskattat. De asylsökande är ofta inte med. Preliminära siffror från de senaste månaderna visar på en fortsatt snabb ökning av befolkningstalet.

Nu är det inte av egen styrka, som kommunen växer befolkningsmässigt. Det är flyktingarna som kommer. Om de egentligen vill till Ronneby, är oklart. Sannolikt är vår kommun inte förstahandsalternativet. Vi hade många tomma lägenheter, krisartat många. De är nu välfyllda.

Problemet är nu att vi har rejäla köer, men alltför få byggklara tomter. Under den tid, som socialdemokraterna satt vid makten tillsattes många planutredningar, men de blev aldrig färdiga. Ronneby, liksom länet i övrigt, lider därtill av att det inte finns arbetskraft och maskiner inom byggbranschen. Flera år med ett lågt byggande gav den effekten. Det visade sig exempelvis när sjukhuset byggdes till för 40 miljoner kronor. Ett enda anbud kom in. Protokoll från det kommunala bostadsbolaget talar också om oväntat höga anbud.

Många byggprojekt, i hela Blekinge, får därför ses som önskedrömmar. Byggbolagen satsar inte i Blekinge.

Malin Norfall, S, har valt en låg profil. Sällan har det blivit några längre inlägg, inte ens vid bokslut och budget. En förklaring kan vara problem med den egna partigruppen. Hon kan inget göra, utan att först fråga ”de gamle”. Som så många gånger förr hade den tidigare ledaren, JanAnders, inte insett att det behövdes en efterträdare. När väljarna petade JanAnders, genom att ge S avsevärt färre röster än i riksdagsvalet, stod S dåligt rustat.

Pessimismen inom S visar sig genom att de äldsta sitter kvar. Vill man ha en slagkraftig uppställning inför nästa val, torde både Bo Johansson och Janne Vildros behöva lämna sina nämnder, för att ge plats åt föryngring.

S har förvisso några yngre. Mest positivt intryck ger Ola Robertsson, men också den mer rutinerade Tommy Andersson torde kunna utmana Norfall.

Inom fler partier har de unga politikerna valt att mer eller mindre helt satsa på politiken. De har struntat i att skaffa sig en utbildning, gångbar inom andra sektorer. Kenneth Michaelsson är ett strålande undantag. Låg utbildning ger ett underläge gentemot tjänstemännen. Kanske är de lågutbildade politikerna, som har medfört att Högskolans flyttning från Ronneby inte gavs mer uppmärksamhet.

Hittills har debatterna i kommunfullmäktige alltför mycket handlat om procedurfrågor. Har handlingarna kommit ut i rätt tid? De minnesgoda vet att det inte var bättre förr, men den dåvarande oppositionen litade mer på sina ledare, som någorlunda hölls informerade. Det genomgående intrycket är likväl att den nuvarande kommunledningen håller oppositionen bättre informerad än vad JanAnders gäng gjorde.

Fram till valet blir den intressanta frågeställningen: Var bygga, bostäder, skolor och för äldreomsorg. Socialdemokraterna, liksom V, synes förespråka centralorten. Mp verkar tveksamma. Alliansen vill mer fördela satsningarna, även om det finns de, som påpekar att trenden är att folk vill bo närmare kusten.

Nästa val

Det kan vara dags att se framåt nästa val. Vilka faller för åldersstrecket? Nils Ingemar Thorell, Willy Persson, jag själv, Bo Johansson och Janne Vildros, alla torde fundera på om orken finns kvar. Inom SD är frågan mer: Vilka satsar krafterna på att nå riksdagen?

Mest allvarlig är situationen för Kd. När Johannes Chen lämnat partiet och blivit vilde, återstår inget efter Willy Persson.

Miljöpartiet lider på riksnivå. På kommunal nivå har unga Lova Necksten visat framfötterna. MP:s problem är att man även tidigare har haft lovande förmågor, som sedan valt att lämna politiken.

Peter Bowin i vänsterpartiet tillhör det flitigaste i talarstolen. Tyvärr blir det mer kvantitet än kvalité.

De flesta torde tro att inget av de nuvarande blocken når egen majoritet. Att socialdemokraterna så ofta har valt att försöka försena beslut, medför att samarbete över blockgränserna inte kan anses troligt, såvida inte S förnyar rejält. Likväl bör påpekas att så nära som i Tingsryd är det S och M, som delar på makten. Där diskuteras nu ett kraftfullt besparingsprogram. Då behövs en stabil majoritet, Motsvarande besparingar behövs i Ronneby. Alternativet är en kraftig skattehöjning.

Alliansens problem är att Roger Fredriksson och Kenneth Michaelsson fortfarande beskylls för att vara något självsvåldiga.

Kvar står SD. Deras företrädare har fördelen att ingen kan säga: Så sade ni år 2008, eller 1998. SD;s ledamöter är lika väl pålästa, och kunniga, som andra partiers företrädare. Ibland får de igenom sina kompromissförslag, lagda någonstans mellan alliansens och socialdemokraternas förslag. Förvisso är inte SD:s invandringspolitik tilltalande, men på riksnivå har flera partier närmat sig SD. Att något block skulle inbjuda SD till samarbete före valet är inte sannolikt. Ett valresultat på kringsvid 20 procent kan förändra situationen.”

Sune Håkansson