Operaafton med tå i kläm

Opera

Genom åren har jag lyssnat till Hasse Alfredsson som sjunger om foten i en potta. Däremot har jag mindre sällan hört att operabesök har slutat med ömmande stortå. Men det var vad som hände mig i lördags kväll på Folkteaterns operaföreställning i Ronneby.

Vi hade upplevt två bländande akter av operaföreställningen Turandot av Giacomo Puccini och med Sveriges stjärnsopran Nina Stemme i huvudrollen som den kyliga prinsessan av Kina. En direktsändning från Metropolitan Opera i New York. Bra bild och strålande ljud men med ganska obekväm stol och litet utrymme för benen.

Och det var en väl insutten stol av historiskt slag som skulle bli min fälla för kvällen. Ja, nästan en råttfälla om jag försöker beskriva hur min stortå fortfarande i dag ger sig till känna med bultande smärta.

Efter pausen tog vi plats i bänkraden och jag sträckte obetänksamt ut mina ben varvid min vänstra fot hamnade under framförvarande stol. Det var dock först när damen i stolen framför mig skulle sätta sig som jag upptäckte farligheten.

Plötsligt satt mina tår, mest stortån, fast i stolen framför. Inte heller fick jag loss foten när damen med ökad styrka försökte få ner stolsitsen. Hon gjorde flera försök och med resultatet att stortån fick några riktiga smällar.

Jag satt fast och fick med all kraft och med hjälpande händer till slut dra bort foten. Antagligen på grund av att damen reste sig för att undersöka vad som gjorde det omöjligt att vika ner stolsitsen i behaglig vinkel. Hon hade förstått min utsatthet och vände sig om med frågan:

-Hur gick det?

– Åt h-e-l-v-e-t-e, kved jag så tyst jag kunde. Operan hade hunnit börja.

Jag klappade damen, som jag känner ytligt, på axeln och viskade:

-Det gick bra.

Damen till vänster om mig hade roligt åt händelsen och fnissade än mer när jag viskade:

-Vad gör man inte för kulturen.

100_0224

Hela sista akten var en bultande upplevelse med en protesterande stortå som inte alls höll takten med vad som utspelades i operan.

Men det blev som det brukar bli på slutet i operor, de två fick varandra. Det var kärlek och storartad konst.

Fritid- och Kulturnämnden har budgeterat 2 miljoner för upprustning av gamla teatern nästa år. Hoppas att merparten av stålarna går till nya stolar som inte är av klaffmodell.

Palmqvist (s) en joker i sjukhusfrågan

Den 19 februari 2014 publicerade socialdemokraten JanAnders Palmqvist i Ronneby en insändare i sjukhusfrågan. Frågorna var många och högst relevanta.

”Hur stort bedöms behovet av investeringar vara i nuvarande sjukhusbyggnader de närmaste 10 till 15 åren?”

”Hur mycket skiljer det i investeringsutgift jämfört med att bygga ett nytt sjukhus?”

”Vilka argument finns för att det krävs två sjukhus med ett befolkningsunderlag på en geografisk yta ungefär lika stor som Sundsvalls kommun?”

Sjukhusfråga

Det var tre av JanAnders Palmqvist bärande frågor när han då krävde svar av landstingsledningen. Så vitt jag kan erinra mig har varken han eller andra frågeställare fått svar på dessa frågor. Nu vet vi att Vänsterns gruppledare i landstinget, Erik Ohlsson, har reagerat över nya ekonomiska besked när det gäller kostnaden för att lappa- och laga de två nuvarande sjukhusen.

När man tidigare trumfade igenom inriktningsbeslutet att satsa 3,5 miljarder på att lappa- och laga var det just detta som Palmqvist riktade in sig på i sina frågeställningar.

”Hur stort bedöms behovet av investeringar vara i medicinteknisk utrustning de närmaste 10 till 15 åren och kommer det som återstår av föreslagna 3,5 miljarder att räcka till investeringar i byggnaderna?”

Det är dessa och flera andra adekvata frågor som landstingsledningen vägrat att svara på och samtidigt sagt nej till att förklara vad alternativet ett nytt sjukhus, centralt placerat i Blekinge, kan kosta. Hur ska då beslutande politiker i sin tur kunna ta seriös ställning när beslut nu ska tas i februari? Rimligtvis kan ingen politiker med hedern i behåll ta beslut på ett så bristfälligt underlag.

Jag vill nu också passa på att friska upp minnet på hur partierna röstade när inriktningsbeslutet om att lappa och laga togs i Landstingsstyrelsen den 7 april 2014.

På ja-sidan stod S, Mp,Kd, Fp (nu L) ocvh SD. Ett ja betydde upprustning av nuvarande två sjukhus till en kostnad av 3,5 miljarder kronor.

Nej-sidan bestod av M, V och C. M ville i det läget ha en folkomröstning. Om enigheten har blivit större i dag återstår att se. Nu kommer således vänstern att kräva en utredning värd namnet, nämligen vad alternativet att bygga ett nytt sjukhus kan kosta. Hur många kommer att sluta upp kring detta självklara krav? Nu handlar det om moral inför Landstinget Blekinges klart största investeringsbehov. Upp till bevis!

Kalla fötter ska inte underskattas

Nej kalla fötter ska inte underskattas. Inte heller är det något att skämmas över. Kalla fötter kan ofta resultera i nytänkande efter att en fråga utvecklats för snabbt och med ren rutin.

Jag tänker på vänsterpartiet i landstinget Blekinge som nu, fem i tolv, sätter klackarna i marken och tänker nytt om sjukvårdens framtid i länet. I ett pressmeddelande skriver partiet:

”Våra gemensamma skattemedel bör gå till sjukvården och inte till renoveringar och ombyggnader av lokaler som inte kommer att kunna möta upp våra framtida behov.”

Partiets representant i landstingsstyrelsen, Erik Ohlson, anser att det inriktningsbeslut som nu ligger och som togs av s, mp, kd, fp (nu L) och sd 2014 är felaktigt. Det beslutet har nämligen som mål att lappa och laga de två nu otidsenliga sjukhusen i länet.

I en intervju med ”Blekingenytt” säger Erik Ohlson:

”Vi menar att den kostnadsberäkning som beslutet fattades på är felaktig. Att investera i de två befintliga sjukhusen så att de klarar att möta framtidens krav på vård blir betydligt dyrare än vad som tidigare sagts.”

Sjukhus

Vänstern i landstinget har med andra ord nu dragit slutsatsen att mer resurser behöver läggas på vården som direkt kommer till nytta för patienterna och inte till att upprätthålla en i dag ålderdomlig sjukhusstruktur.

Man ser också betydande vinster med en koncentrerad verksamhet till ett sjukhus eftersom läkare då inte längre behöver resa mellan två enheter på arbetstid. Vänstern har också satt ner foten när det gäller synen på vårdavdelningars framtida utformning.

”Vi har åsikten att enpatientrum är ett måste i framtiden för att möta moderna vårdhygieniska och arbetsmiljömässiga krav. I dagsläget finns det renoverings- och anpassningsbehov på samtliga våra vårdavdelningar för att kunna leva upp till detta”, betonar vänsterpartiet som nu tänker agera genom att föreslå Landstingsfullmäktige att utreda ett nytt sjukhus med en geografiskt central placering i Blekinge.

Utspelet kommer verkligen fem i tolv och kommer nu närmast att behandlas i Landstingsstyrelsen på måndag (1 februari) och därefter i Landstingsfullmäktige den 15 februari.

Naturligtvis är det hedersamt att vänstern nu säger stopp och belägg när man har studerat kostnadsberäkningar för vad lappa och laga skulle komma att dra för kostnader. Mycket tyder redan nu på att nu presenterade beräkningar inte kommer att hålla.

Någon har i debatten påstått att man tycker att de investeringar som landstinget Blekinge står inför är av en sådan ekonomisk storlek att den frågan inte får avgöras med politiskt käbbel. Givetvis är detta synsätt rätt och jag vill tro att även övriga partier nu har så stor respekt för skattepengars värde att man gör som vänstern nu föreslår – åstadkommer en utredning vad ett nytt sjukhus kan kosta. Den idén har länge nog förkastats av de regerande partierna som för några år sedan, utan att tveka, kastade Ronny Petterssons utredning i papperskorgen. Den utredningen visade att ett nytt sjukhus skulle vara det billigaste alternativet.

SPF Seniorerna möter framtiden

DSC04501

Alla blir vi äldre, dessutom blir allt fler mångåldriga och aldrig tidigare har vi i Sverige haft så många hundraåringar som nu. Dessutom är den äldre generationen friskare och därmed mer aktiv än sina föregångare.

Nu talar vi inte längre i termer av pensionärer, ett ord som länge har fört tankarna till orkeslösa och stillasittande individer som med fördel har placerats på den nedre skalan av livstrappan. Nu är det aktiva seniorer som gäller och det har tidigare SPF Sveriges Pensionärsförbund anammat och heter numera SPF Seniorerna.

Namnändringen visar respekt för den numera mycket aktiva och livsbejakande gruppen av människor som efter avverkad anställningstid fortsätter att berika sina liv. För bara några år sedan var det en självklarhet att välja en pensionärsorganisation efter att ha passerat 65-årströskeln. Nu fortsätter många med arbetslinjen tills man är 67 eller mer.

Detta i sin tur innebär att många väntar betydligt längre med att engagera sig i någon förening. Kanske just med tanke på att namnet pensionärsorganisation har haft en negativ inverkan. Det är detta som nu har fått SPF att ändra såväl namn som inriktning på sin verksamhet.

SPF Seniorerna har 270 000 medlemmar i 820 föreningar i 27 distrikt och nu arbetar organisationen för högtryck med att möta framtiden. Siktet är inställt på att med gemensamma krafter ge medlemmarna ett rikare seniorliv som i sin tur ger styrka gentemot samhället som inte har lika lätt att möta den nya generationen seniorers krav.

DSC04498

I slutet av förra veckan besökte jag SPF Bodekull i Karlshamn och deras populära månadsmöten. Träffen, som leddes av ordföranden Gun Hedlund, var förlagd till kulturhuset Lokstallarna och på plats för en trivsam eftermiddag var 225 deltagare. Och jag kan garantera att talet om sjukdomar med jämmer och elände var miltals borta. Här var det underhållning på alla tänkbara sätt och med mycket glädje och skratt.

Rock

På plats var också sångaren och underhållaren Håkan Windahl med pianisten Johan Harding. Hemlig gäst och minst lika populär var Niklas Holtne från Verateatern. Lite sittgympa på stolen var inte heller avskrä-ckande och när Britt-Marie Johansson lockade Håkan Windahl att iklä sig en rockring, modell större, var succén given. Utan att chikanera Håkan kan jag utan överdrift påstå att rockandet med ringar fick en särskild innebörd denna eftermiddag. Obs. Klicka för större bild.

Ps

Naturligtvis har SPF Seniorerna följdriktigt också bytt namn på sin medlemstidning, från Veteranen till Senioren.

Ds

Otidsenligt sjukhus kräver hemsjukvård

Blekinge har begåvats med en ny sjukhuschef. Han heter Lars Almroth och redan nu efter bara en kort tjänstgöringstid har han fått en klar bild av länets sjukhusstatus.

Han har fått veta att icke framtidsinriktade landstingspolitiker har ratat förslaget att bygga ett nytt sjukhus mitt i Blekinge. Han har sett vad två ålderstigna sjukhus med trånga lokaler innebär för den framtida sjukvården.

Hans upplevelse har resulterat i att blekingsk sjukvård måste ske i hemmen med hjälp av mobila enheter. Skälet är brist på personal, otidsenliga lokaler, brist på pengar och att sjukhuset i Karlskrona för lång tid framöver kommer att vara en byggarbetsplats.

Naturligtvis säger inte sjukhuschefen detta när han nu i lokala medier i stället talar i termer av nytänk och kostnadsbesparingar.

I en av intervjuerna säger Lars Almroth att det finns en kostnadsberäkning men att den är grovt uppskattad och naturligtvis hemlig.

Vi luttrade blekingar har hört sådana tongångar tidigare när det gäller ekonomiska beräkningar som aldrig har visat sig hålla. Därför kanske lika bra att inte orda om exakta siffror.

Den styrande politiska gräddan i landstinget, s, v och mp arbetar nu med frenesi för att snabbt förbereda beslut som kommer att innebära att man bygger sig fast i Karlskrona och med vidhängande brister.

Operationssalar är för trånga och flera byggnader har för länge sedan passerat bästföredatum och några enskilda rum som framtida vård kräver av medicinska skäl måste vi Blekingar glömma. Redan i dag råder brist på utrymme men också vårdplatser. De ambulanser som är bemannade kör patienter i skytteltrafik utmed E 22:an. De behandlas och skrivs ut men är efter några veckor tillbaka på ruta ett, alltså sjukhuset för uppföljande vård.

Ett stort problem för sjukvården i Blekinge har länge varit brist på personal. Åtminstone en ambulans har stått stilla på grund av detta och sjuksköterskor är en väl känd bristvara. Förklaringen är dåliga löner och svårarbetade sjukhuslokaler.

Det hade hedrat nytillträdde sjukhuschefen om han talat i klartext istället för att som nu försöka inbilla oss Blekingar att vi ska få en superbra vård i hemmet och det kanske redan till våren! Han gör inte bara sig själv en otjänst utan blir en lappa- och laga-tjänsteman som försöker inbilla oss att detta hans s k nytänk ska skänka oss den bästa vården, dessutom kostnadseffektiv.

Nej, detta s.k. nytänk blir bara till ett nytt experiment med oss blekingar som naturligtvis hade velat tro att våra politiska företrädare hade vågat satsa på framtiden – ett nytt sjukhus som kunnat ge inte bara modern och kostnadseffektiv sjukvård utan också en given kick för hela länet sett med sysselsättningseffekter.

Om lappa- och lagatänket får genomföras kommer domen mot nu agerande politiker att bli skoningslös i framtida val.

Ideellt stöd räddar äldres livskvalitet

Jag har sagt det många gånger tidigare men det kan inte nog upprepas betydelsen av det stöd som ideella sammanslutningar ägnar äldres vardag.

Det handlar om äldre som vistas på inrättningar av olika slag och då såväl privata som kommunala boenden.

Denna gång vill jag bl a uppmärksamma de äldre som bor på Vidablick i Ronneby och jag ställer frågan – hur skulle de äldres vardag se ut om de ideella krafterna försvann? Inte minst på den kommunala sidan vittnas om ideliga besparingar som naturligtvis går ut över de äldres livskvalitet.

Det kan, som i detta fall, handla om de äldres jultrevnad. Inför den senaste julhelgen stod det klart att de äldres matbord inte skulle kunna prydas med julblommor som annars har varit brukligt. Den här gången saknades pengar för sådan självklar julstämning. Det handlade om 12 bord som skulle vara kala om ingen skulle skrida till en räddningsaktion.

Odd Fellow i Ronneby nåddes av beskedet och räddade situationen. Borden var i god tid innan julmaten skulle serveras prydda med vackra blomster och med en hälsning från Logen nr 119 Haqvin Spegel.

Det handlade inte om stora summor och det är det som gör mig och andra upprörda när kommunen helt sonika och känslokallt påstår att det saknas pengar. Det handlar om fördelning och det handlar om äldres livskvalitet. Alla vet vi vad en blomma kan åstadkomma för att skänka julstämning. Ideella krafter räddade situationen ännu en gång.

OddDessa insatser måste mer uppmärksammas i samhället och därför blev jag överraskad och extra glad när jag i boken om skådespelaren Kjell Bergqvist, ”Kjelle Berka från Högdalen” får läsa följande:

Det handlar om en svensk kvinna som startade ett barnhem i Thailand, närmare bestämt i Muang Mai. I samband med tsunamin 2004 förlorade hon sina två barn och barnens far och nu driver hon ett barnhem som tar hand om bortglömda barn. Hon har god hjälp av sin nye man, nära vänner till Kjell Bergqvist som skriver:

”Paret har gott stöd av Odd Fellow. Jag trodde att Odd Fellow var ett gäng gubbar som satt och rökte pipa och drack cognac. Helt fel. De gör en massa nytta och hjälper nödställda, både män och kvinnor. Deras budord: Att besöka de sjuka, att hjälpa de nödställda, att begrava de döda och att uppfostra de föräldralösa. Normalt stöder de ett projekt under ett år, men i det här fallet är det tills vidare.”

Visst blir man glad och varm i hjärtat när en hårdför och mycket rak person som Kjell Bergqvist tar till orda och visar en sida av sig själv som säkert många inte trodde fanns hos honom.

Två korta timmar med mannen Ove

Jag har i likhet med mångtusenden svenskar sett vinterns kassasuccé – ”En man som heter Ove”. Filmen är nominerad i hela sex kategorier för en guldbagge, bl a bästa manliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll.

Jag såg den på Sveriges modernaste biosalong – anrika Centrumbiografen i Ronneby. Salongen är densamma men ljudet har den bästa tekniken som finns i dag. För att inte tala om fåtöljerna. Och som grädde på moset den historiska runda armaturen i taket. Jag såg den första gången på tidigt 1950-tal.

Naturligtvis hade jag före biobesöket funderat kring rollfiguren Ove, gestaltad av den suveräne Rolf Lassgård. Hur roligt blir det och blir det enbart komik? Lite sådana tankar far genom skallen medan ögonen studerar reklamen på filmduken, stillbilder med lokal reklam. Jag ledsnar en aning när jag upptäcker ett stavfel i reklamen om nya krogen vid Ekenäs – Villa Vassen.

Jag försöker glömma fadäsen och öppnar den genuina godispåsen – Marabous odödliga M-kulor. Fasen vad den prasslar, bäst att tömma den redan under reklamen. Inga problem. Torr i munnen. Än mer torr när jag sneglar på grannen som sätter en vattenflaska till munnen. Det kluckar i hans strupe.

Plötsligt tänds belysningen i salongen. Reklamen är slut och upp på scenen hoppar en av ägarna till biografen. Jag känner igen honom från senaste fullmäktige när han och kompisen hämtade fjolårets kulturpris. Något liknande hopp upp framför en filmscen har jag inte sett sedan Elof Fenberg, dåtida ägare till SAGA-biografen i Kallinge framträdde med doftspray när busarna från norr envisades med att släppa brakisar.

Ove – hur var han, som har begåvats med en svensk film på två timmar? Ytyligt sett en knepig man, vresig och ännu ett dåligt exempel på hur fleråriga personer har framställts i Sverige genom åren. Vresigheten är som bortblåst när jag sakta och varligt får en mer djup bild av Ove.

Företaget vill omskola honom vid fyllda 59 men då får Ove nog och går hem, för alltid. Hans uppväxt kantas av tidig död för pappan men Ove finner sitt livs kärlek på ett tåg och äktenskapet blir livslångt och kärleksfullt. Men hustrun dör och det är då vresigheten infinner sig.

Ju mer jag lär känna Ove desto lättare har jag att förstå hans frustration och maniska kontrollbehov. Det måste vara livets mörkaste och svåraste upplevelse att tvingas begrava sin livskamrat. Naturligtvis förändras den kvarvarande.

Det är detta jag tycker att Hannes Holm som svarar för manus och regi så storstilat har greppat med denna film. Manus bygger på Fredrik Backmans debutroman från 2012 med samma titel.

Det brukar heta att skrattet fastnar i halsen när humor plötsligt blir till tragik och det stämmer väl in för att beskriva den sinnesstämning som sakta smyger sig på oss intet anande.

Filmen ”En man som heter Ove” har nominerats i sex kategorier inför Guldbaggeutdelningen den 18 januari.

Bästa film, producenter Annica Bellander och Nicklas Wikström.

Bästa manliga huvudroll, Rolf Lassgård.

Bästa kvinnliga biroll, Bahar Pars.

Bästa Foto, Göran Hallberg.

Bästa mask/smink, Eva von Bahr och Love Larson.

Bästa visuella effekter, Torbjörn Olsson.

 

 

Politiker kommenterar postjobben

Karlskronapolitikern och liberalen, Jan-Olof Petersson kommenterar nu mitt blogginlägg om ”Postjobb som kan gå Blekinge förbi”. Se bloggen nedanför.

Han fäller kommentaren i ett inlägg på Facebook:

Jan-Olof Petersson Ständigt denna träta. Alltid dessa snabba slutsatser. ”har man agerat kraftfullt” ”Uppgifter gör gällande” ”facket vill” Klassisk spekulationsskriverier Bengt Mauritzson. Vilka är ”man” osv. Lösning : EN kommun i Blekinge!

Mitt svar:

Tråkigt Jan-Olof att du hemfaller åt ett gammalt klassiskt politikersvar när du angriper formuleringar i mitt inlägg i stället för att diskutera budskapet. Det svepande svar som du nu har presterat visar att du är offer för en blekingsk förlegad syn på hur länet borde kunna arbeta.

Det är kommunernas sammantagna styrka som skulle kunna ge länet välbehövlig framgång. Du föreslår ”en kommun för Blekinge” men är tydligen inte beredd att agera för att nå ett sådant mål. Ständig träta, ja, men föga framgångsrik som drivkraft för en modern och framgångsrik politik.

Postjobb kan gå Blekinge förbi

Den 29 oktober 2015 tillstyrkte fullmäktige i Ronneby en investering på 60 miljoner kronor för nybyggnation av en omlastningscentral till PostNord. Pengarna är riktade till kommunala industribolaget ABRI under förutsättning att ett hyresavtal upprättas. Föreslagen plats är Viggenområdet i Sörby strax väster om Ronneby centrum.

Efter detta beslut har man i Karlskrona agerat kraftfullt. Uppgifter gör gällande att politiker föser fackliga representanter framför sig som kräver att en ny terminalbyggnad ska uppföras i Torskors. Andemeningen är att byggs inte terminalen i Karlskrona kommun ska den inte heller byggas i någon annan av Blekinges kommuner.

Kommunalrådet i Ronneby, Roger Fredriksson, bekräftar att det har kommit grus i maskineriet och att man noga följer den fortsatta utvecklingen.

Naturligtvis är det länets bästa läge ur kommunikationssynpunkt som har lockat PostNord att vilja ha en ny terminal i Sörby/Ronneby. Läget är det bästa tänkbara, centralt i Blekinge, med ungefär samma transportsträcka till Karlskrona som Karlshamn. Det mest rationella och minst kostsamma valet.

Alternativet, om nu PostNord skulle ändra inställning, blir betydligt kostsammare och inte alls modernt och rationellt och det av följande skäl:

PostNord har i dag en omlastningsterminal som ligger intill järnvägsstationen i Karlskrona på Pottholmen där det planeras bostäder. Terminalen måste rivas och då vill facket att en ny terminal ska byggas i Torskors. Denna skulle, enligt förslaget, även serva Ronnebyområdet.

Tåg 5

Blir det så, ja, då måste det dessutom byggas en ny mindre terminal i Karlshamn som skulle serva västra Blekinge på grund av det långa avståndet till Torskors/Karlskrona. Nu tror jag inte att utredare och ledning inom PostNord skulle välja ett så kostsamt alternativ, men med politiska påtryckningar vet man aldrig hur det kan gå.

Det värsta scenariot kan bli att terminalbygget går Blekinge helt förlorat och därmed många arbetstillfällen. Alternativet kan nämligen bli att PostNord i stället väljer att bygga en stor terminal i Växjö som servar hela Blekinge och södra Kronoberg. En sådan utveckling är tyvärr inte alls otänkbar när kommuner på detta sätt i länet motverkar varandra i stället för att se till hela länets bästa.