Utan anhörigföreningar stannar Sverige

Det finns alltid anledning att uppmärksamma den ovärderliga verksamhet som anhörigföreningar utför. Inte minst nu när vi förbereder oss för en jul- och nyårshelg och summering av året, känns det extra viktigt att orda om den kraft och energi som kännetecknar anhörigvården.

Jag tänker på föreningar som Neuroförbundet, Riksföreningen Osteoporotiker och Demensförbundet för att nu nämna några exempel. Jag nämner dessa för att jag under året kommit i kontakt med deras verksamhet i min egenskap av moderator och konferencier.

Det är lätt att ryckas med i deras engagemang och budskap. Deras arbete i föreningarna är naturligtvis helt ideellt och mestadels finns det en nära anhörig som har drabbats och med gemenskapen ökar kraften och blir till hjälp för alla parter.

Naturligtvis är meningen med föreningsaktiviteterna att få drivkraft för att gentemot samhället kämpa för förbättringar och tala om att man finns och behöver hjälp.

Jag tänker t ex på den tysta jobbkrisen i Sverige och då menar jag inte arbetslösheten bland unga eller personer med utländsk bakgrund. Jag talar om den grupp som Neuroförbundet i åratal har försökt hjälpa genom att ihärdigt bearbeta politiker på riks- och lokal nivå, nämligen personer med nedsatt arbetsförmåga till följd av funktionsnedsättning.

Aldrig någonsin har antalet arbetslösa med funktionsnedsättning varit så många i landet som nu. Det handlar om nästan 200 000 personer. Var fjärde arbetslös i Sverige har en funktionsnedsättning.

Neuroförbundet har studerat hur Danmark har löst detta problem. Där har man infört ett system med flexjobb, vilket i korta drag är en anpassad tjänst för personer med permanent nedsatt arbetsförmåga. Arbetsgivaren betalar för det jobb som utförs och staten skjuter till resten. Flexjobbare ger 100 procent av sin förmåga och får en heltidslön. Socialdemokraterna lovade i senaste valet att hjälpa denna grupp men tyvärr stannade det vid enbart en viljeinriktning. Kampen fortsätter.

Vi tar ett annat exempel. Vi kan t ex läsa ur en motion från Folkpartiet ställd till Landstingsfullmäktige:

”Tänk dig att inte ens kunna resa dig upp från sängen eller lyfta en resväska utan att bryta ett ben. Många svenskar, främst äldre kvinnor, lider av benskörhet. Sjukdomen i sig är ofarlig – det är konsekvenserna som ger problem och smärta. Men många får ingen diagnos och går därför obehandlade. Blekinge bör kunna bättre”.

Många upptäcker sin beskörhet först när det så att säga är försent. Man ramlar och bryter ett ben eller en höft. Folkpartiet önskar att Landstinget Blekinge inför undersökningar för att mäta benets täthet och mineralhalt. Detta kallas för bentäthetsmätning. Ett blodprov tas också. Ett relativt enkelt test som tar högst 15 minuter. Folkpartiet hade velat att denna typ av kontroll skulle genomföras i Primärvårdens regi. Men så blir inte fallet. Motionen avslogs och i dag sker bentäthetstest endast i ytterst begränsad form vid Blekingesjukhuset i Karlshamn.

Det är problem av bl a detta slag som anhörigföreningarna på lokal- och riksnivå kämpar för att få lösta. Det är lätt att känna med deras kamp för ett bättre liv, ett bättre liv för alla. Jag tror ingen i detta land kan förstå vidden av den samlade insats som årligen utförs och dessutom ideellt.

Jag vill att ni skänker alla dessa personer en extra tanke nu inför Jul och Nyår. Kan kanske nästa år bli det år då än fler uppmärksammar föreningarnas oegennyttiga arbete. Låt oss hoppas!