Jag möter de två när jag är på promenad i senaste naturreservatet Garnanäs. De står bara tio meter från havsstranden. Förmodligen har de stått här väldigt länge, ordentligt rotade. De är kärleksfullt omslingrade i en nästan mänsklig kram.

-Märkligt, säger naturvetaren i sällskapet. Bok och Björk brukar hata varandra.

Jag stannar kvar medan övriga i sällskapet vandrar vidare på hala stenar utefter strandkanten.

Tanken slår mig – kan träd som bok och björk verkligen hata varandra? Alltså hata på riktigt. Deras mångåriga kramande visar något annat. Båda är välväxta och högresta och tycks må väl.

Jag tänker – om träden kunnat tala hade jag kunnat ställa frågan:

-Varför kramar ni varandra när ni egentligen borde leva var och en för sig?

Det är Bok som svarar:

-Skulle inte du också söka sällskap och värme om du tvingades stå här i strandkanten år ut och år in. Tänk själv när sydvindarna drar in över öppet vatten, eller när snön hårt piskar vår bark och fryser till is. Då är det skönt att ha en riktig vän som står pall.

Det Bok vill säga är alltså att hårt väder får vilket träd som helst att söka en vän för stöd och värme.

Vem som har bäst nytta av kramandet tycks de inte vilja kommentera. De skakar bara lite lätt på kronan och förblir omslingrade.

När jag har tagit en bild på dem och tänker skynda ifatt övriga sällskapet hör jag en viskning från Bok:

-Jag har egentligen aldrig gillat Björk, men eftersom han står stadigt med rötterna i marken så har det bara blivit så här.