Det blir säkert snart min tur…

DSC04104

Efter moget övervägande och ett flertal tester har jag bestämt mig- eftermiddagens tupplur eller som det numera heter, ta en nap, genomförs bäst i hängmattan. Med ett stilla vaggande under gröna blad på några äppelträd infinner sig den perfekta sömnen efter bara några minuter.

Det räcker med fem minuter och uppvaknandet är precis lika vackert som för fem minuter sedan. Enda risken, upptäckte jag i dag, utgör de gröna äpplen som hastigt har vuxit sig stora. Ett spänningsmoment av detta slag gör inte livet precis sämre att leva.

I hängmattan förvandlas jag på något sätt. I den tänker jag enbart positiva tankar och det sker ingen förändring ens när regntunga moln dyker upp. Jag har testat. Dystertankarna är som bortblåsta. Jag svävar och upplever samma lyckokänsla som när man simmar i en djup och mörk sjö med småfisk kilande mellan tårna.

Naturligtvis spelar det stor roll på sinnelaget att det nu äntligen är varmt men jag kan inte påstå att jag har grämt mig eller blivit ens lite arg över det väder som så många har gnällt över. Jag förstår inte längre sådant gnöl.

Regniga dagar? – det kommer säkert snart bättre väder. Det ordnar sig och skulle det inte komma denna sommar så kommer det en ny sommar redan nästa år. Med den hastighet som sekundvisaren numera har är snart ett nytt år här. Förklaringen fick jag i dag av urmakaren som upptäckte att min klocka tog två sekunder per gång istället för en och att detta beror på att batteriet håller på att ge upp.

Inte heller kan jag längre bli så värst uppbragt om jag hamnar i en kö. Lång eller kort kö har ingen betydelse. Jag tänker – det blir säkert snart min tur. Hen i kassan gör så gott den kan och det blir inte heller bättre arbetsmiljö för att jag eller andra skulle börja grymta och titta på klockan som ändå bara skenar.

Inte heller blir jag längre upprörd när jag svarar i telefon och hör att det är ännu en försäljare som vill tala om att jag kan få ett ännu billigare abonnemang om jag svarar ja på hens frågor och påståenden. Jag ber bara försäljaren att få ringa upp senare i kväll när jag inte är fullt så upptagen som jag är just nu. Blå lögner är tillåtna i sådana fall. Jag har ju trots allt redan anmält min telefon till fixartjänsten nix. Fel kan alla begå, säkert också en ung försäljare som lever på provision.

Inte heller tycker jag lunchmaten blir sämre av att jag väntar till efter klockan tretton. Jag vill inte vara i vägen för alla hårt stressade och pressade som endast har en kort stund till lunchätandet. Jag tycker det är ett rent nöje att se dessa personer hasta i sig maten och snabbt lätta från stolen. Själv sitter jag kvar länge och njuter av kaffet medan lokalen blir allt mer tom på lunchgäster.

Jag blir märkligt nog inte ens irriterad när telefonen ringer när jag äter. Personen i fråga kan ju inte veta när mina måltider infaller. Ungefär samma upplevelse som när Claes Eriksson i Galenskaparna berättar att han i radion hört en röst säga – du lyssnar just nu på program 1. Hur kan han veta det??!

Samma lugn infinner sig numera när någon springer eller tränger sig före på en skogsstig under ett träningspass. Jag tar det i min takt. Vill hen stressa så var så god. Jag vill njuta av naturens rikedom i min takt inte i någon annans.

Jag tycker numera inte ens att det är tråkigt att sitta i väntrum på vårdcentraler eller akuten. Det blir säkert min tur snart, men jag har ju trots allt ganska ont…

Vad beror då denna nya inställning på som har parkerat i min kropp? Det finns bara en förklaring – jag har blivit senior på riktigt. Förr kallades det för pensionär men då var otåligheten betydligt mer utbredd. Livet var ju kortare på den tiden.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *