Vi seniorer har inte semester, vi gör utflykter. Sådana genomförs när intresse uppstår eller när andan faller på. Inget märkligt alls.
Denna underbart vackra och varma sommar har det t.ex. blivit en eller annan resa till stranden utmed Åhuskusten. Långsträckta sandstränder, nära till ”go å möe mat”. Något som vi i Blekinge tyvärr måste uppleva som en bristvara.
Det är speciellt stranden intill Yngsjö som lockar och det gör också årliga ålagillen som blir till en slags kompensation och tröst när sommarljuset övergår till ålamörker. Luad, kokt, rökt och stekt ål…
Lustigt, men nu var det inte maten jag skulle beskriva, men på stranden med det sövande och rogivande vågbruset blir man snabbt hungrig. Det är nämligen ätandet på stranden som har föranlett mig att skriva några rader om det fenomenet. Återkommer strax till den dramatiken.
Denna sommar, speciellt denna sommar, har jag studerat livet på stranden. Inget är nämligen som förr i tiden. När jag växte upp räckte det med att leta upp badbyxorna och skulle man lyxa till det var en handduk modell större bra att också ta med. Badbyxorna kunde med fördel rullas in i handduken, speciellt på hemvägen, men då erfodrades naturligt vis ett par kalsonger och byxor.
I dag är det annorlunda. Nu gäller det att färdigställa långa listor med måsteprylar för en dags strandliv.
Förutom baddräkt/byxor är badlakan ett måste. En solstol, parasoll, sololja (antingen kletig för handpåläggning eller sprayvariant), strandtoffel modell Foppa, keps eller hatt, solglasögon, kylväska (helst batteridriven), dragkärra om man deltar i större sällskap, myggstift, frukt, dricka, sallad, mackor, pizza (hemlagad) simring (om barn medföljer), boll av olika storlekar, frisbee, cyklopöga med snorkel, godis, tidning eller tidningar, bok eller böcker, förstoringsglas, plåster, telefon, läsplatta, kamera osv. osv.
I sommar har det krävts ytterligare ett antal prylar, detta för att freda sig mot snabbt uppdykande getingar av skiftande storlek. Jag såg närmaste grannen i strandgruset vifta med en färgglad flugsmäckare.
Ska det verkligen behövas, tänkte jag och halvlog över hans överambitiösa tilltag. Några minuter senare hade jag gärna velat ha en liknande. Jag hann knappt spreta upp bananskalet förrän jag hade ett tiotal flygande bästar runt mitt ansikte. Vifta, vifta med armar och ben. Varför tänkte jag inte på en flugsmäck?!
På den andra sidan satt två ungdomar. De jagade de gula anfallarna med giftpilar med hjälp av en burk giftspray, modell större. De måste ha gjort av med många burkar.
Senare, när det äldre paret intog sin förmiddagsfika, såg jag dem vifta i skift. Först han medan hustrun åt, sedan omvänt. Nu säger miljövänner att vi måste vänja oss vid somrar av det slag vi upplevt i år. Värme producerar getingar i stort antal. Nästa sommar på stranden får bli med även ett moskitnät i bagaget. Men visst är det skönt med värme.