Många blekingar förstår inte Kjell och Kjell i sin tur förstår inte oss Blekingar.

Naturligtvis handlar det om konstnären Kjell Hobjer. Bostadsort Bräkne-Hoby. Född 51. Ett geni, slagfärdig som få och med en rak och okonstlad syn på livet.

Han har vänner, många riktiga vänner, men vi ser honom mest ensam på tåget, på gatan, på fiket eller på en parkbänk sugande på en cigg. Många ser honom som ständigt berusad, men det gör ingen vän. Riktiga och nära vänner känner en snäll och vänlig Kjell. Många dömer utifrån utseende och bristfälligt tandbestånd.

Med ett yttre som Kjell blir man ett offer som samhället har svårt att acceptera. Som sådan blir du utsorterad och portad som restauranggäst.

Märk väl, i söndags eftermiddag skapade Kjell en lång ringlande kö till Centrumbiografen. Kjell satt i långsoffan och hälsade välkommen till filmen – ”Vet ni varför jag är som jag är?”. Utsåld föreställning där filmaren Henrik Friberg hälsade välkommen. Bakom dokumentärfilmen står också journalisten Martin Hult.

Kjell stannade för att se introt, som han uttryckte det. Efter föreställningen när applåderna kom fick vi veta att Kjell tagit tåget hem till Bräkne-Hoby. Friberg framförde en hälsning – ”kom gärna på besök och köp min konst.”

Filmen är rak, varm och så nära konstnären den kan bli. Filmarna har lyckats ge en bild av Kjell som många säkert har haft svårt att hitta.

Kjell är en konstnär med stor bredd där publiken får ta del av hans offentliga utsmyckning med bl.a. ”Gubbkvinna” i Ronneby Brunnspark och hans inte lika kända glaskonst.

Kjells träffsäkra kommentarer i filmen är många. Den här stannar kvar i minnet därför att den är så självklar och träffsäker och som visar hur vi människor är:

”Om jag inte har några tavlor med mig när jag går på stan, frågar folk om jag inte har några tavlor att sälja… och har jag tavlor med mig… är det ingen som vill köpa. I andra fall är det fel färg…

Hur f-n ska ni ha det?”

Ja, hur ska vi ha det i vår framtida relation med länets store konstnär?