Hemtjänsten i vårt land är en utsatt och ofta kritiserad verksamhet. Personal kritiseras för bristande engagemang och bristfällig kunskap. Personalen i sin tur slår tillbaka och pekar ofta på hårda villkor i ett arbete som beskrivs som tungt och slitsamt.

Hemtjänsten är en kvinnodominerad verksamhet som i långa stycken innebär låg lönesättning med ofta odemokratiska anställningsvillkor. Jag tänker på otidsenliga timanställningar som innebär en otrygg framtid med ojämn ekonomi.

Av allt detta har hemtjänsten genom åren fått en allt sämre status. Vårdtagarna i sin tur har tappat förtroendet när personalomsättningen blivit allt för stor.

Därmed är det hög tid att ställa frågan: hur mår då personalen i en arbetsmiljö som  mestadels beskrivs negativt? Frågan ställs allt för sällan.

Därför värmer det extra mycket när jag får ögonen på en text som mitt barnbarn Julia har publicerat på Facebook. En text som skildrar såväl stolthet som arbetsglädje och där hon beskriver att, trots att gråten ibland tränger sig på är det ändå det positiva i kontakten med de äldre som överväger.

Av texten blir jag varm om hjärtat och ger mig positiva signalen inför framtiden.

Tag del av Julias text – hemtjänsten sedd med unga ögon:

”Många som inte jobbat inom hemtjänsten ser vårt yrke som ett ”skitjobb” där man får skäll, stressar och torkar skit hela dagarna. Men jag är stolt över mitt yrke och ser faktiskt det som ett av de viktigaste som finns.

Jag får ofta träffa människor som är helt ensamma i världen. Vänner och släkt har gått bort och de har ingen att vända sig till.

Jag får träffa människor som är sjuka på olika sätt och tillgodose deras behov som vi friska tar för givet att alla klarar själva.

Jag får äran att lära känna fantastiska människor som ofta ger mer än de får och som jag säkert aldrig skulle träffat utanför jobbet.

Jag får många chanser att sprida glädje, positiv energi och framför allt hjälpa. Och jag får tillbaka energin och glädjen många gånger om.

Visst kan jobbet vara stressigt ibland och visst får man ibland kämpa för att svälja gråten eller ilskan och gå vidare. Men när man får känslan av att man faktiskt gör skillnad i någons liv bekräftat så väger det så mycket tyngre än de dåliga stunderna.

Alla ni som jobbar inom vården på något sätt; var stolta för det ni gör, det är jag i alla fall.”