Det är en ovanligt varm svensk sommardag. Många människor är i rörelse.

Vi har strax efter lunchtid tagit plats vid ett bord på en av Österlens bättre fiskrestauranger. Det står så i reklambladen.

Fönsterbordet är naturligtvis reserverat, men vi har ändå tur. Det finns ett ledigt bord, lagom för tre.

Personalen ilar mellan borden som små illrar och det är hög stämning i lokalen. Uteserveringen är lika upptagen av hungriga semesterfirare av olika nationaliteter.

Kön växer av förväntansfulla och tåliga matgäster. Många av dem är barnfamiljer. Barnen är naturtligtvis trötta och lite griniga.

Bordet intill vårt blir ledigt och snabbt intas det av en barnfamilj, pappa, mamma, kepsbärande pojke i 5-årsåldern och en lillebror liggande i vagn.

Ungefär samtidigt anländer ett sällskap på fyra personer som har reserverat fönsterbordet.

Barnet i vagnen börjar skrika, är naturligtvis hungrigt.

Mamman ber personalen värma en medhavd glasburk med mat och strax börjar matningen av barnet som nu har tagits upp ur vagnen.

Plötsligt utbryter ett mindre kaos vid det reserverade bordet. Servitrisen är stressad och förmodligen också trött. Fyllda ölglas och flaskor glider av brickan och hamnar med ett blasch och krasch på golvet.

Stressen i lokalen tilltar, likaså ljudvolymen när många får ett oväntat samtalsämne medan de åser servitrisen torka mattan ren från dryck och glassplitter.

I denna kakafoni har matningen av barnet avslutats och har åter placerats i sin vagn. Ingen rolig placering, tycker barnet som inte alls vill ligga ner. Det börjar skrika.

Övriga familjen har nu väntat otåligt på sin mat en stund. Hela tiden skriker barnet och varken mamman eller pappan gör ens ett försök att ta upp barnet eller att ens röra på¨vagnen för att trösta och kanske få tyst på barnet.

Sällskapet vid det reserverade bordet som har fått sina sommarkläder aningen blöta av incidenten med den vickande brickan tar uppenbarligen mest skada av det allt mer skrikande barnet i vagnen som ingen bryr sig om.

Mamman och pappan ser minst sagt hungriga ut och tänker inte ta hand om sitt skrikande barn.

Då plötsligt reser sig en dam vid det olycksdrabbade bordet. Hon går med raska steg fram till mamman och pappan. Hon greppar tag i vagnens handtag. Hon säger:

– Jag tar en tur med barnet.

Hon tar ett stadigt grepp i vagnen och lirkar den ut förbi köande och hungriga semesterfirare. Snabbt har hon försvunnit med vagnen och barnet.

Jag förstår inget, sitter bara häpen ocdh tittar på föräldrarna där mamman bara reagerade med ett ”varsågod!” när kvinnan greppade barnvagnen. Pappan verkade inte reagera alls.

Hade jag varit pappan eller mamman hade jag naturligtvis upplevt händelsen som en rejäl uppläxning. Helt enkelt som en örfil över dåligt föräldraskap.

Samtidigt tänker jag – kvinnan som tog barnvagnen och körde i väg var för mamman och pappan helt okänd.

Vad händer om hon inte kommer tillbaka?

Vad vet de om denna kvinna som redan är försvunnen med vagn och barn?

Samma kväll läser jag på nätet att en grabb i 10-årsåldern var nära att rövas bort av en man på Liseberg i Göteborg.

Plötsligt hade en okänd man i 30-årsåldern lyft upp barnet och gått i väg.

En släkting till barnet uppmärksammade händelsen. Han skrek och fick loss barnet.

Att barnet, som naturligtvis inte kände igen den främmande mannen, skrek var det ingen som uppmärksammade. Att barn gråter när de ska lämna ett nöjescentrum som Liseberg är vanligt.

En av kvällstidningarna kommenterar händelsen:

– Tänk vad tillitsfulla barn är. Sträcker någon fram en hand tar barnet den.

Med tanke på vad jag upplevde skulle jag vilja påstå att även trötta och hungriga föräldrar är på tok för godtrogna och tillitsfulla.

När en kvinna, helt okänd för föräldraparet på restaurangen, resolut tar tag i barnvagnen med det skrikande barnet i, är det helt ofattbart att föräldrarna inte ens reagerar. Bara nickar som ett ja och pustar ut över att ha sluppit sitt skrikande barn.